Vid familjegudstjänst
Nu går julen ut. Det är dags att göra med julgranen vad vi (förhoppningsvis) aldrig skulle göra med en medmänniska – vi plundrar den och kastar ut den. Vi gör det tillsammans. Alla mot en. Inte särskilt kristligt egentligen om man tänker efter. Julen städas ut. I eftermiddag kommer kyrkans julkrubba att packas i en låda och ställas undan till nästa år.
De finns några som hinner hälsa på hos den heliga familjen i stallet i Betlehem innan allt tas bort. Nämligen de tre vise männen. Vilka var de egentligen? Noga räknat står det ingenting i Bibeln att de var tre, inte heller att de var visa och inte heller att de var män. Här finns spelrum för tanke och tolkning.
Tre Heliga Konungar har blivit den gängse bilden i kyrkans tradition, i de flesta julkrubbor framställs de så. Och namn har de också fått: Caspar, Melchior och Balthasar. Tre heliga konungar från tre olika delar av världen. Där kommer Balthasar från Asien med sin långa karavan av kameler, hans gåva är rökelse. Caspar den svarte, från Afrika, med sin elefant. Han har med sig väldoftande myrra i lasten. Och så Melchior på sin häst tillrest från Europa, vår egen ambassadör i Betlehem, han kommer med Guld i sin kista. Kungar från världens alla hörn faller på knä inför honom som är Frälsaren för alla folk på jorden. Kanske kan vi till och med tänka oss själva som någon av de tre som faller på knä inför den nyfödde kungen Jesus? Är inte det både gåtfullt och hoppfullt? Ett trångt och oansenligt stall i ett litet krigshärjat land för länge sedan som ändå är stort nog att rymma både dig och mig och världens alla människor både då, nu och i alla tider.
Nu är julen över och de tre heliga konungarna lämnar Betlehem bakom sig. Vad de tog med sig vet vi inte, hur det påverkade deras liv, inte heller, kanske skulle några av dem möta Jesus igen, kanske kom han för någon att bli endast en marginalanteckning i dagboken, för någon annan ett livsavgörande möte, som förändrade allt. Klart är i alla fall att ingen som besökt den heliga familjen i Betlehem lämnar Jesus bakom sig. Inte egentligen.
Betlehem ligger inte längre bort än den närmsta kyrkan i stan, barnet i stallet, är inte längre bort än ett par knäppta händer, inte längre bort än ett hjärtas stilla längtan efter mening och mål under livets vandring.
Per Gyllenör