Barn är inte turistattraktioner

Foto: Live Brathovde

Foto: Live Brathovde

Han sitter precis framför mig. Det är max en halv meter mellan mig och honom. Han. Den skandinaviske mannen som om några minuter ska åtalas för köp av sex av barn. 19 st fall. Han som tidigare bara varit ”danske Lars” sitter nu här och är lika verklig som alla oss andra i rättssalen. Den person som jag känt sådan avsky och ilska mot, vars handlingar får mig att vilja gråta och glömma bort världen, han är nu här. Och vad som skrämmer mig ännu mer, han känns så vanlig.

Han skulle lika gärna kunna vara mannen jag satt bakom på bussen när jag åkte till tågstationen. Eller han som stod framför mig i kassakön i mataffären. Deras ryggtavlor är det ingen skillnad på. De ser precis likadana ut. Men inuti är det något som skiljer dem åt, det måste det vara. För man köper inte sex av barn. Man reser inte halva jorden runt för att kunna utnyttja andra människor, speciellt inte barn, i en utsatt situation. Man gör inte så. Det är det som skiljer danske Lars mot de andra.

Vi väntar på att rättegången ska börja. Danske Lars sitter och småpratar och skrattar ihop med sin vän som är med i rättssalen. Han tycks vara helt oberörd. Hur är det ens möjligt? Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mina känslor. Innerst inne skulle jag vilja ta saken i egna händer och säga honom det jag känner inombords. Att ge honom en lagom hård spark i ryggen känns också lite frestande. Men det gör jag inte. Till skillnad från honom har jag någon form av respekt för och värdigt beteende mot andra människor. Även om det just med honom känns lite svårt.

Till slut börjar det. Domaren kommer in, alla i rummet ställer sig upp och läser en bön och sedan ges ordet till advokaten som företräder ECPAT och barnen. Men nästan lika snabbt som det började tar det också slut. Rättegången skjuts upp en månad. Danske Lars lämnar salen direkt ihop med sin försvarare. Och vi går snart också ut. Advokaten säger att detta var bra för hennes del och att hon tror att hon kommer kunna få honom dömd. Jag hoppas att hon har rätt.

Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde

Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde

Senare på dagen möter vi några av de barn som blivit utsatta för danske Lars och andra västerländska män som kommit hit till Filippinerna för att köpa sex av barn. Tyvärr är det både många män som kommit och kommer hit och många barn som blir offer för dem. Barnsexturismen växer och ökar precis som antalet hotell och turister.

Mötet med barnen gör ont. De ser också så vanliga ut. De ser precis ut som barnen jag hade i simskola, barnen som kom till juniorgruppen och ungdomarna som varit mina konfirmander. Men det som de varit med om gör att de bär med sig saker som inget barn borde erfara. För ett barn ska inte behöva utsättas för det de varit med om. Ingen. Aldrig.

Vi åker ganska snart vidare men den lilla tjejen, som var fyra år då hon första gången utsattes för detta hemska brott, kommer sitta kvar på min näthinna för lång tid framöver. Fyra år gammal och sedan pågick det flera år. Tänker på min lilla granne som är fyra år och för några dagar sedan kom och ringde på dörren utklädd till påskkärring och gav mig en påskteckning. Det går inte att fortsätta tänka. Detta är för absurt. Det finns inte. Det borde inte få finnas.

Allt från idag är svårt att ta in. Har nog inte förstått allt jag mött. Jag undrar ens om det går att förstå. Mer än att det är en märklig värld vi lever i där detta kan få existera. Det är absurt. Helt absurt.

Men mitt i allt detta finns det ändå något som ger mig hopp. De människor som varit med oss från ECPAT och som varje dag kämpar för barnens rätt och att inga ska behöva drabbas av detta, de är verkligen hjältar. De ger hopp. Både det och dem behövs. För barnens skull.

ECPAT Philippines startades av Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med Filippinernas kristna råd. Svenska kyrkans internationella arbete stöder verksamheten finansiellt. Om du vill lära mer om ECPAT Philippines, besök deras hemsida.

Veronica Pålsson
Ageravolontär

Är OS en fest för alla?

Nu är OS igång. I flera år har idrottare från världens alla hörn förberett sig för det som kanske är deras största mål och dröm med sin idrottskarriär. Idrottsälskandefans har sedan OS-elden i London släktes för fyra år sedan väntat på att den åter ska tändas i Rio de Janeiro. Tv-studios byggs upp för att sända fler timmar än det någonsin gjorts tidigare. Prylar, chipspåsar och läskflaskor med OS-loggan syns i allt fler butiker. Världen har länge laddat för dessa veckor av fantastiska och oförglömliga stunder då alla blickar riktas mot idrottsarenorna i Brasilien. Men är detta verkligen den folkfest som arrangörerna vill få det att se ut på fina bilder och tv-ginglar? Och är ett stort idrottsevenemang som OS verkligen det som det brasilianska folket behöver

För snart fyra år sedan hade jag förmånen att få besöka just Brasilien genom Svenska kyrkans utbyte Ung i den världsvida kyrkan. Tre oförglömliga månader där jag fick dela liv och vardag med familjer och församlingar i olika delar av landet. Sedan dess har det stora landet i Sydamerika haft en speciell plats i mitt hjärta.

rio 5

Givetvis hoppas många på fest och framgångar för Brasilien. Men kanske finns det annat som de önskar sig än mer…

På de bilder som vi kommer se från OS kommer vi kunna se nya och fräscha arenor, glada människor i publiken och idrottare vars drömmar går i uppfyllelse. Hela världen kommer samman och förenas i idrotten, en väldigt vacker bild i en annars orolig värld. Men är det verkligen den riktiga bilden av Brasilien vi får se när vi bänkar oss i tv-soffan eller läser nyheterna? Vad döljer sig bakom de gigantiska arenorna? Vad händer när tv-kamerorna stängs av?Behöver och vill den vanlige brasilianaren verkligen ha OS i sitt land?

Mitt svar är nej! Det finns så mycket annat som Brasilien behöver istället för ett stort idrottsevenemang som OS. Vad jag såg och upplevde i Brasilien var inte en längtan efter några få veckor av idrottsjippo som sedan glöms bort så fort alla åkt hem. Det Brasilien vill ha är en fungerande sjukvård, ett skolsystem där alla har chans till en bra utbildning, ett samhälle utan korruption och våld, trygghet, mänskliga rättigheter och mycket mer.

Ett land där det står vakter med batong vid ingången på statliga sjukhus för att hindra granskande journalister för att ta sig in behöver inte OS. Skolbarnen som önskar få en bra utbildning men som är fast i det dåliga skolsystemet pga. sina föräldrars dåliga utbildning hjälps inte av nybyggda arenor. Människor har tvingats bort från sina hem för att göra städerna ”rena och snygga” när världens idrottssupportrar anländer. Våldet har ökat för att få bort gängproblemen i städernas slumområden.

Jag har sett sjukhusen. Jag har pratat med skolbarnen. Jag har själv råkat ut för korruptionen som finns på alla nivåer i samhället. Jag besökte huset som var ett kulturellt centra för Brasiliens ursprungsbefolkning och som de försökte rädda när staten istället ville riva det för att bygga parkeringsplatser inför fotbolls-VM och OS. Listan skulle kunna göras lång.

OS är ingen fest för det riktiga Brasilien. För de som redan har pengar och kan tjäna ännu mer kommer det vara positivt. Glassförsäljaren på gatan kommer kanske sälja mer glass under dessa veckor men sedan kommer hans liv att vara det samma igen. Om han ens får gå och sälja glass som vanligt. Han kanske inte passar in i den perfekta bild som vi vill få förmedlade till oss. Men tyvärr är Brasilien mer än samba, fotboll och vita stränder. Det finns en annan bild och den blir inte bättre av att OS-cirkusen kommer till Brasilien. Istället tvärt om. Länder som Brasilien borde enligt mig inte stå värd för OS. Det finns så mycket annat de länderna behöver.

Reforma do Maracanã

Är arenor som detta verkligen vad Brasilien behöver?

Jag älskar idrott och jag älskar OS. Jag kommer sitta bänkad framför tv:n om det så kommer vara mitt i natten. Men jag älskar också Brasilien och det brasilianska folket och trots min kärlek till idrotten gör OS lite ont i hjärtat. För jag vet vad mycket mer och bättre saker de pengarna hade kunnat göra. Brasilien behöver utbildning, sjukvård, socialt skyddsnät och en stabil ekonomi. Inte idrottsarenor och lyxhotell som om några veckor kommer vara lika tomma som orden från Brasiliens politiker.

Titta gärna på OS, jag kommer göra det. Men var medveten om vad som fortsätter när tv-kamerorna stängs av och ljuset från arenorna slocknat. I Brasilien finns en vardag, en vardag där OS inte innebär en fest.

Veronica Pålsson
Ageravolontär

Nya ord när bibeln får vara mitt i världen

I helgen gick Bibeln mitt i allt av stapeln i Göteborg, en bibelkonferens som är en del av Svenska kyrkans projekt Dela tro, dela liv som kommer pågå fram till 2018. Från landets alla hörn kom nyfikna deltagare och under två dagar fick vi inspiration, spännande idéer och utmanande frågor kring bibeln och dess berättelser. I storsamlingar, strömmar och mässa i domkyrkan fick vi ta del av bibeln på olika sätt.

En av strömmarna under Bibeln mitt i allt var Bibeln mitt i världen. Under denna ström la vi bibeln mitt på världskartan och frågade oss vilken roll bibeln har när vi ser på vår omvärld och våra medmänniskor. Det blev samtal om vad vi grundar vår identitet som världsvid kyrka på, hur vi ser på våra medmänniskor, vad som kan motivera oss att leva i Jesu efterföljd och vad vi kan lära oss av våra systerkyrkor ute i världen. Så många intressanta tankar som vi fick dela och inspireras av och som alltid är det vissa saker som fäster sig lite extra hos oss.

Det som fastnade lite extra hos mig var ett specifikt ord; känsliggöra sig. Göra sig öppen för att ta in känslor. Smaka på ordet. Vad innebär det att göra sig öppen för att ta in känslor? Hur skulle det påverka mig?

Mycket händer i vår värld och mycket av det vi möter varje dag kan vara jobbigt att ta in. Svält, krig, flyktingströmmar, mänskliga rättigheter som bryts, odemokratiska val, postkoloniala strukturer, miljöförstöring och mycket annat. Listan kan tyvärr göras lång. Att bygga upp mentala skal som ”skyddar” mot detta har blivit en försvarsmekanism för oss människor. Vi orkar inte ta in allt elände i världen. Fast måste vi inte orka det?

Efter att ha hört berättelserna från Costa Rica om den lilla lutherska kyrkan ILCO som speciellt är en kyrka för de marginaliserade inser jag hur mycket vi har att lära av dem. Vi måste kunna känsliggöra oss. Att våga beröras av det som händer i världen. Ta bort de där skalen som gör att nyheten om ytterligare en svältkatastrof enbart blir något som jag scrollar förbi i nyhetsflödet eller att jag tittar bort när personen utanför matbutiken sträcker fram sin pappmugg. Annars kommer vi aldrig kunna göra som Jesus, se de allra minsta.

Om vi vågar känna med världen och människorna i den kommer vi inse att vi inte är något skiljt utan hör samman. Det som händer dem rör oss och tvärt om. Vi är alla ett och om vi öppnar upp oss, vågar känna de känslor som finns där men som idag reflexmässigt stängs av, kommer vi förhoppningsvis bli mer öppna för att göra något åt de känslor vi låter oss känna.

Skala av skalet och låt känslorna få kännas! I slutänden är det det som kommer kännas bäst, både för oss och världen.

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Ljuset måste vara starkare än mörkret

Det gör ont. Riktigt ont. Åter igen försöker det där mörkret tränga in i vår värld, just den dag då vi firar att ljuset vunnit över mörkret, livet över döden, det onda över det goda. Dagen då vi firar uppståndelsen och livet blev dagen då många människor fick möta döden. Av dem flera barn. Alla oskyldiga. Det gör ont. Riktigt ont. Mitt hjärta känner med offren för attentatet i Lahore i Pakistan. Mitt hjärta gör ont.

Hösten 2014 hade jag förmånen att få åka till Pakistan och just Lahore för att representera Svenska Kyrkans Unga på en ungdomskonferens för kristna ungdomar. Det blev en vecka full av intressanta möten, givande samtal och berörande berättelser. Möjligheten att få möta människor världen över är en fantastisk förmån och det är inget annat jag lärt mig så mycket av som att dela tankar, liv och tro med medmänniskor runt om i världen. Det är i dessa möten en förstår hur mycket gemensamt vi har, hur lika vi är varandra.

Denna känsla av gemenskap med medmänniskor gör tragedier som den vi såg igår, och många andra dagar, svåra att förstå och ta in. Familjer och vänner hade samlats i en av stadens parker för att fira påskens glada budskap tillsammans. Barn lekte på lekplatsen, vänner satt och pratade, familjer som inte setts på ett tag var åter tillsammans. Allt var fest, frid och fröjd. Tills det som inte får hända händer. I ett enda ögonblick förändras allt. I barnens del av parken, vid lekplatsen, sker attentatet. Liv byts mot död. Glädje byts mot sorg. De senaste siffrorna säger minst 72 döda. Av dem 29 barn. 29 oskyldiga barn.

Kristna lever som en minoritet i Pakistan. Under mitt besök i Lahore fick jag höra historier från unga som gamla om vilken utsatthet detta kan innebära. Kyrkor som bränns ner, diskriminering, hot och en ständig rädsla. En kan försöka att förstå men det går inte. På ett sätt har vi som kristna så mycket gemensamt. Vi tror på samma Gud, delar samma skrift, sjunger sånger med samma budskap och är en del av samma världsvida kyrka och familj. Och samtidigt lever vi i så olika verkligheter. Min tro som jag tar för givet, kan för någon annan innebära rädsla, besvär och lidande. Igår betydde den död för några.

Vad jag hört än så länge är det ingen av dem jag lärde känna bra under mitt besök som är bland attentatets offer. Men kanske är det någon av flickorna som jag satt och pratade med om flickors rättigheter och möjligheter till utbildning. Kanske någon i församlingen där vi firande mässa. Kanske något av barnen på Church of Pakistans skola som vi besökte. Med största sannolikhet har jag åkt förbi parken där det hände och troligt är att jag då tänkte ”åh vilken trevlig plats att vara på med familj och vänner”.

Även om Pakistan ligger på andra sidan jorden, långt bort från mitt trygga och glädjefyllda påskfirande här i Sverige, kom gårdagens attack väldigt nära. Band mellan människor är strakare än geografiska avstånd och igår gjorde sig mina band till mina systrar och bröder i Pakistan sig påminda.

Påsken ska vara en glädjens högtid. Runt om i värden har vi gemensamt firat att Jesus Kristus har uppstått. Kristna har förenats i glädjen över att livet än en gång visat sig vara starkare än döden. Jag har gjort det och det gjorde människorna i parken i Pakistan också. När mörkret nu ändå försöker sig tränga sig in i våra liv är det just hoppet om ljus och liv som vi måste bevara. Vi måste låta påskens glada budskap vara det som visar riktningen i vår vardag. Världen kan verka mörk, det kan göra ont i hjärtat och hopplösheten vara stor. Men vi måste låta den där gnistan lysa, den som aldrig kommer att slockna hur eländigt det än kan verka, uppståndelsens låga. Av många små lågor hos var och en av oss kan vi bilda ett stort ljus, ett ljus som ska lysa starkt och tillsammans med det sanna ljuset kommer vi att övervinna mörkret.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:5)

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. (Ps 23:4)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Hebreerbrevet 13:3

Detta var det bibelord som Taizé igår delade med sig av i sin app. När jag läste det fastnade det direkt. Det hade något extra viktigt att säga mig just nu.

Som om ni var fångar med dem, som om det gällde er egen kropp. I vår värld pågår både krig och katastrofer. Folk är drabbade av konflikter, svält och naturkatastrofer till följd av klimatförändringarna. Människor är på flykt med förhoppning om ett tryggare och säkrare liv, bort från en tillvaro där mänskliga rättigheter kränks, en osäkerhet där man inte vet om man kommer överleva dagen. Kan vi förstå vilken situation de här människorna befinner sig i? Kan vi sätta oss in i hur deras liv ser ut?

Tänk på dem som är drabbade av torkan på Afrikas horn, som om det var vi som inte hade mat för dagen och fick gå och lägga oss hungriga.

Tänk på dem som flyr från krig och konflikter, som om det var vi som levde bland bomber, skottlossningar och ständiga strider ute på gatan.

Tänk på dem som drabbats av tyfoner och andra naturkatastrofer, som om det var vi som förlorat allt vi ägde när vattenmassorna och stormarna kom.

Tänk på dem som ständigt får sina mänskliga rättigheter kränkta, som om det var vi som inte kunde uttrycka oss fritt, gå till skolan eller älska vem vi vill.

Jag tror inte vi helt kan förstå allt som sker i världen, hur människor mår och vad vissa tvingas uppleva, erfara och ta sig igenom. Men vi måste i alla fall försöka. Världen behöver att vi hjälps åt och genom ett försök att sätta oss in i våra medmänniskors situation inser vi att solidaritet och att vi bidrar med den hjälpen vi kan är enda vägen vi kan gå.

Vi kan inte helt förstå rädslan av att sätta sig i en gummibåt och ge sig ut på ett mörkt hav, att hela tiden oroa sig över att inte kunna förse sin familj med mat eller att inte få tro och tycka vad man vill. Men det vi kan förstå är att detta inte är den värld vi vill se och att vi då måste jobba för en förändring. För tänk om det varit vi.

Versen som är precis innan i Hebreerbrevets trettonde kapitel kan också ge oss en tanke om alla de människor som finns runt omkring oss i vår vardag, både nära och långt bort. ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”

Förståelse, solidaritet och kärlek – det är vad vår värld behöver!

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Dubbel kärlek blir dubbelt så bra!

På söndag är det alla hjärtans dag. En dag då många väljer att visa lite extra mycket kärlek till de människor vi tycker om. På senare tid har detta blivit en dag som allt mer kommit att förknippas med konsumtion av olika slag. Nallar med hjärtan, blombuketter och askar med geléhjärtan inhandlas för att bli presenter till de vi vill visa vår kärlek till.

Men hur kärleksfulla är egentligen alla presenter? Om den lilla nallen är sytt av ett barn, blommorna besprutade med kemikalier och chokladen tillverkad på kakaobönor där odlaren går och lägger sig hungrig varje dag för att lönen är för låg, hur mycket kärlek är det då i presenten? Är det fortfarande lika trevligt att få en present om vi vet vilken historia som finns bakom det som är inslaget i paketet?

Men som tur är finns det alternativ. Det finns flera sätt där vi kan visa dubbel kärlek med dem vi vill uppvakta på alla hjärtans dag. Både de personer i vår närhet som vi tycker om och andra människor på vår jord. Med lite fantasi och kreativitet kan vi få både snällare, roligare och mer kärleksfulla alla hjärtans dag presenter.

Varför detta fokus på handel och konsumtion under denna dag? Det finaste vi kan ge är ofta att dela med oss av oss själva och göra saker tillsammans. Bjud på en hemmagjord fika eller egenlagad middag och gör den extra kärleksfull genom att laga vegetariskt eller veganskt, ekologiskt och närproducerat. Vill du ha tips på goda recept kan du ta en titt i vår Kristen Vegetarisk kokbok. http://svenskakyrkansunga.se/fordjupning/material/globalt/kristen-vegetarisk-kokbok-2/

Upplevelser är något vi länge kan se tillbaka på och glädjas åt medan geléhjärtana snabbt tar slut. Ha en mysig filmkväll, gå på en härlig promenad i naturen, spela sällskapsspel eller gå på ett museum och lär er något nytt. Det finns mycket vi kan göra tillsammans och samtidigt som vi visar omtanke till de vi tycker om undviker vi att bidra till onödig konsumtion som tär på jordens resurser.

En hemmagjord present är ofta mycket uppskattad. En stickad halsduk för kyliga vinterdagar, ett foto på dig och personen du tycker om, en påse med hembakade rosa cupcakes eller kanske en egenskriven dikt eller sång där du formulerar med egna ord vad någon betyder för dig.

Men alla har kanske inte tiden att sticka en halsduk eller förbereda en egen middag. Vill vi köpa något kan vi fortfarande göra det med dubbel kärlek. Fairtrade har många alternativ till alla hjärtans dag presenter där vi kan visa kärlek både till den som får presenten och den som varit med och tagit fram den. Rosor, choklad, annat godis och mycket mycket mer. Idag har de flesta butiker Fairtrademärkta varor och i de städer med speciella Fairtradebutiker finns en guldgruva med möjliga presenter, allt från praliner till mjukisdjur.

Att bli uppvaktad och få uppvakta någon på alla hjärtans dag är något fint men tyvärr inget alla kommer att få vara en del av på söndag. Ensamhet blir ett allt större problem i dagens samhälle och en dag som alla hjärtans dag blir det än mer tydligt.

Att visa kärlek till den som annars inte skulle få någon kan vara bland det viktigaste vi kan göra nu på söndag. Höra av oss till en vän vi inte talat med på länge, hälsa på en person som vi vet inte har så många vänner eller göra något för de personer som nu kommit till Sverige och kan behöva lite extra kärlek efter att ha kommit från en vardag full av oroligheter och utsatthet.

Alla hjärtans dag är så mycket mer än handel och konsumtion. Det är en dag då vi lite extra mycket kan visa uppskattning och kärlek till de personer som är en del av våra liv. Både de som är nära och vi träffar dagligen men också de som vi aldrig får möta men som ändå har en helt avgörande roll i vår vardag.

Alla hjärtans dag är en dag för kärlek. Om det dessutom kan vara dubbel kärlek så är det självklart dubbelt så bra!

Och kom ihåg, varje dag kan vara en alla hjärtans dag, en dag full med kärlek till våra medmänniskor!

 

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Vi behövs mer än aldrig förr

Det blir inget klimattoppmöte. I alla fall inte för min del. Klimatambassadörernas resa till Paris har ställts in pga. av rådande säkerhetsläge. Den stora klimatmarschen i Paris med hundratusentals klimatkämpar från världens alla hörn kommer inte bli av. Det bedöms som en allt för stor säkerhetsrisk.

Det är med sorg jag inser att terroristerna har satt skräck i en hel värld. Människor undviker att göra saker de annars skulle gjort som en självklar del av sin vardag. Allt bedöms en extra gång, kan detta vara en risk för mitt eller ditt liv? Den resa som vi länge sett fram emot, laddat för och nu var så nära att få komma iväg på har de med sitt våld satt stopp för. Men om de tror att de kan tysta oss så kan jag meddela att där har de inte en chans. Våra röster kommer höras mer än någonsin!

Det är i sådana här tider vi alla behöver komma samman och visa vilken värld vi vill ha. Att det är värden som fred, rättvisa, demokrati och kärlek som ska genomsyra varenda liten kvadratmeter av den här planeten. Deras hat, våld och propaganda kommer aldrig kunna få en plats i ditt och mitt samhälle om vi väljer att stå upp för motsatsen. Som Marin Luther King säger :

Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.

Vi måste vara ljuste som besegrar deras mörker. Vi måste vara kärleken som besegrar deras hat. Tillsammans måste vi stå upp för det vi tror på och vara den kraft i världen som vi vill se.

Terroristerna må ha stoppat mig från att åka till Paris och göra min röst hörd där men om de tror att de kan tysta mig så har de helt fel. Jag kommer aldrig hålla tyst. Så länge det behövs kommer jag stå upp för fred, rättvisa, demokrati och allt annat som de inte representerar. Kärleken är min drivkraft och den kommer aldrig att ta slut. Det kan jag lova!

Om de tror att de kan vinna över oss så har de fel. Vi är fler, vi är starkare och kärlek vinner över hat, ljus vinner över mörker och vi kommer vinna över dem. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Veronica Pålsson
Ageravolontär och klimatambassadör i Lund

Precis som solen kan vi besegra mörkret

Regnet slår mot fönsterrutan, det slår på ett sådant där hårt sätt som gör att det smäller på glaset. Himlen är grå och snart kommer den vara svart. Allt känns kallt och ruggigt ute. Men det är inte bara ute som det känns kallt, mörkt och hopplöst. Inom mig finns en liknande känsla, en känsla som inte alls känns bra. Jag vill inte känna såhär. VAR ÄR DEN HÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?!?!

Tre personer har dött efter en attack på en skola, vi har den största flyktingkrisen i modern tid, anlagda bränder på asylboenden runt om i Sverige, ständigt hot om politisk kris, ökad främlingsfientlighet i hela Europa, i Jerusalem är det åter igen oroligt, krig i andra delar av Mellanöstern och de ständigt hotande klimatförändringarna. Och detta är tyvärr inte allt…

Vad håller på att hända i världen, i mitt kära hemland, i staden där jag lever? Var är vi på väg? Var kommer detta att sluta?

Att bry sig och vilja se en bättre värld kan ibland vara rätt jobbigt. Dagar som dessa då allt bara tycks gå åt totalt motsatt riktning känns det ganska hopplöst. Är det verkligen någon idé att jag försöker eller är det lika bra att ge upp? Är det bara slöseri med tid att tro att det går att skapa en värld av kärlek, fred och omtanke? Det verkar ju som att det jag gör inte leder någonstans ändå…

Det må vara tungt ibland men jag kan lova att jag aldrig kommer ge upp. För vad skulle hända då? Vi som fortfarande tror på det goda, på en värld där kärlek och värme vinner över hat och kyla, vi måste fortsätta tro på det vi gör och tillsammans stå upp för det. Som en politiker på tv sa ikväll; det är i dessa stunder de goda krafterna måste komma fram och visa att de är fler och vill mer än de onda. Och jag kan lova att jag kommer fortsätta att stå upp för det jag tror på.

Visst det skulle vara bekvämt och gå in i en bubbla och luta mig tillbaka och vara nöjd med att jag är född i den rika delen av världen och inte lider nöd av något. Men vad för gott leder det till? INGET! Nej istället ska jag fortsätta att vara den engagerade människan för en bättre värld som jag alltid varit. Jag kanske inte kan stoppa våldet i Jerusalem, lösa flyktingkrisen eller förhindra klimatförändringarna på egen hand men, tillsammans med er andra kan vi göra skillnad.

Det må vara mörkt och kyligt ute. Regnet har nu slutat och nattens mörker råder utanför fönstret. Det är en mörk dag att se tillbaka på. Men vi får inte tappa hoppet. Hoppet om att en annan värld är möjlig. En värld där det goda är starkare än det onda. För även om himlen just nu är mörk kommer det där imorgon lysa en sol som sprider ljus och värme. Precis som solen lyser upp det som just nu är en mörk natthimmel kan vi tillsammans lysa upp den värld som just nu är fylld av oro, rädsla och otrygghet.

Att bry sig är jobbigt. Att vilja se en värld med fred tar på krafterna. Men något alternativ finns inte. Inte för mig.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
(Joh 1:5)

Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund

Grattis, du drog en vinstlott

Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag och min lilla väska. Jag har inte många ägodelar med mig, bara det viktigast så att jag klarar mig. En ryggsäck på ryggen och en väska i handen, det är allt jag har med mig. Mer är svår att ha när en är på resande fot.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Jag ska lämna ett land där jag är främling, där jag inte förstår språket och kulturen är annorlunda mot därifrån jag kommer. Bege mig till en tryggare plats där jag vet att det finns människor som väntar på mig och bryr sig om mig.
Snart, snart ska jag korsa gränsen. Men jag har inte passet med mig. Det ligger kvar hemma. I lådan bredvid sängen. Men det spelar ingen roll. Inte för mig.

Fram till de två sista meningarna hade den här berättelsen kunnat vara någon annans, en människa på flykt. Med bara några få ägodelar med sig, en känsla av att vara främling i de länder en passerar och en längtan efter att komma till sitt mål där kanske nära och kära redan väntar. För många är Sverige det målet. Landet en vill till. Men resan dit är mycket mer problematisk än vad den är för mig.

Jag är nu på väg hem efter en helgs studieresa i Danmark. Snart ska jag korsa gränsen för att komma hem till min trygga tillvaro. Utan problem kan jag resa från ett land till ett annat.

Efter gränsen kommer Malmö. En stad med en station som de senaste veckorna fått ta emot tusentals människor som flytt från sina hemländer, som kanske riskerat sina liv för att komma till Sverige. Jag svischar förbi Malmö och vidare hem till min trygga studentbubbla i Lund. Men var fortsätter deras resa efter Malmö station? Vad väntar dem nu, imorgon, nästa vecka, i framtiden? Frågorna är många men svaren få.

Vi har korsat samma gräns. Jag precis som dem har tagit mig från ett land till ett annat. Jag precis som dem önskar en trygg tillvaro med nära och kära, där jag får vara mig själv och respekteras för den jag är. Men av någon anledning är inte jag som dem. Någon bestämmer att det är skillnad på oss. Att vi inte ska kunna hoppas och förvänta oss samma sak av morgondagen.

Är det det här som är livets lotteri? Att jag bara på grund av tur ska kunna röra mig fritt, korsa gränser hit och dit och tryggt kunna återvända till mitt hem. Att det är pga. deras nitlott som de tvingas leva i oro och ovisshet över vad som väntar och kommer att ske. Är det detta som är livets lotteri? Då finns det två saker att säga. Livets lotteri är fruktansvärt orättvist och handlar bara om tur. Jag har haft tur.

Veronica Pålsson
Ageravolontär för en rättvisare värld

 

Ett steg för klimatet

Från världens alla hörn kommer pilgrimer vandra mot Paris för att delta på klimattoppmötet i december. Ett möte som vi alla hoppas kommer innebära ett krafttag mot vår tids största utmaning, klimatförändringarna. Varje dag ser vi hur människor världen över drabbas av effekterna av ett förändrat klimat. Vi kan inte vänta längre, det är dags att agera för klimaträttvisa. Och det NU!

En av alla vandringar som är en del av kampanjen Act now for climate justice som Svenska kyrkan och Svenska kyrkans Unga är en del av gick av stapeln i Bergen i Norge i slutet av juni. Changemaker Norge, den norska varianten av ageravolontärerna, avslutade sitt årliga sommarläger SommerSNU med att pilgrimsvandra mellan två av Norges alla bergstoppar. Tillsammans med de norska ungdomarna fanns även ungdomar från sju andra länder från världens alla hörn och bl.a. två ageravolontärer från Sverige.

Tillsammans vandrade vi för klimatet. Vi gick från en topp till en annan för att visa att vi vill ha ett hållbart klimatavtal i Paris. Att världens ledare ska ta sitt ansvar så att vi kan lämna över en välmående jord till kommande generationer. Att vi ska se jorden som vår gemensamma som vi tillsammans måste ta ansvar för, istället för att enbart se till det egna landets intressen. Klimatet kommer inte lösa sig självt. Vi måste göra det tillsammans.

Vi vandrade tillsammans, ungdomar från åtta länder från tre olika världsdelar. Effekterna av klimatförändringarna ser väldigt olika ut i Sverige, Danmark, Kenya och Kambodja. Vissa av oss möter konsekvenserna av ett varmare klimat varje dag medans några av oss lever i samhällen där människor ifrågasätter om klimatförändringar ens existerar. Men oavsett varifrån i världen vi kommer behöver vi ett hållbart klimatavtal som kommer vända den utveckling vi ser idag. Tillsammans kommer vi vandra till Paris. Tillsammans kommer vi vara en del av kampen för klimaträttvisa. Hoppas du vill vandra med oss. Tillsammans tar vi steget mot en bättre, grönare och rättvisare värld.

Har du skrivit på namninsamlingen inför Paris för ett hållbart klimatavtal? Här finns länken:

http://actclimate.org/sv/

 

Veronica Pålsson

Svenska kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp och Ageravolontär i Skövde församling

19053252509_fa153b0662_k

Redo för att fortsätta vandra.

 

19051745440_e77eebec95_z

Vi vandrar för klimatet och tillsammans går vi mot Paris.

 

19243149471_36589017e2_k

Om vi kan bestiga berg kan politikerna nå ett klimatavtal.

 

19242822811_e9cc9b8ec6_k

Vi nådde toppen och dagens mål. Men vägen är lång till Paris och det mål vi hoppas nå där.