Nu skall jag skriva mer om stiftets utbildning för unga ledare som jag nämnde i mitt förra blogginlägg. I utbildningen som ges i tre steg ingår, förutom tre kurstillfällen, att man är aktiv som ledare i hemförsamlingen. Kursen innehåller allt från undervisningsmetodik till fördjupning i kristen tro och gudstjänstliv. I slutet av det tredje steget erbjuds ungdomarna att göra en så kallad livsresa till en plats där de på ett särskilt sätt kan fördjupa sin tro och kunskaperna om kyrkans värderingar. Och tänk vad denna satsning slagit väl ut! Just nu är över 600 ungdomar med i de tre stegen. Ungdomar som berikar församlingsverksamheten med sin kunskap och sitt engagemang. Jag hoppas verkligen att de tas emot som en levande och vital del av vår kyrka av sina hemförsamlingar. Tar vi emot dem på ett gott sätt nu så får vi också tillbaka dem som anställda eller ideella medarbetare senare. En del av dem som nu utbildar sig vidare för kyrklig tjänst har jag också glädjen att få möta i Uppsala i dagarna.
Ja, nu är jag alltså i Uppsala för att träffa studenter men också för att delta i teologifestivalen. I festivalen får jag verkligen möta vår kyrka i all sin bredd. Vi firar gudstjänster och andakter, samtalar om miljö och klimat, om idealitet och om samspelet mellan teologi och litteratur. Vi möter kristna från mellanöstern, funderar kring mänskovärde i relation till genderfrågor, sexuell läggning, utsatta minoriteter och lär oss mer om spirituell andlighet. Här får man sannerligen sina geniknölar gnuggade och sitt sinne välbehövligt vidgat. Tänk vilken bredd vi har i kyrkan och teologin!
Jag är stolt över att få verka i ett sammanhang där barn och unga har en särställning och där vi inte räds stora utmaningar, svåra frågor och teologiska utmaningar. Väl medveten om att det finns mycket kvar för kyrkan att ta tag i är jag också tacksam över att festivalen uppmärksammade samernas nationaldag och deras situation både i inledningsgudstjänsten och under den efterföljande festkvällen. Detta inte minst i dialogen mellan ärkebiskopen biträdd av kyrkans unga å ena sidan och representanter för regeringen genom vice stadsministern och regeringens ungdomsförbund å andra sidan. Även om det inte är enkelt så försöker Svenska kyrkan trots allt göra så gott den kan för att finnas med här och nu mitt i vår tid – precis som jag tycker att den skall vara.