oktober 2014

Ni visas månatligt arkiv för oktober 2014.

Det hör till att vara människa att växa, både bokstavligt och bildligt. Det går knappast att tänka sig att stanna upp, att i fortsättningen bara vara det man är. Genom nya kunskaper och erfarenheter kan vi utvecklas och fördjupas. I allhelgonatid påminns vi om att ta vara på livet, själva och tillsammans.

Det förgångna blir närvarande och påtagligt för oss. Smärtsamma upplevelser, tragiska förluster och alla goda minnen som vi bär med oss aktualiseras. Vi minns dem som inte längre finns mitt ibland oss. Vi får tacka för alla som gjort våra liv rikare och låtit oss att växa som människor. Det är också viktigt att inte glömma det svåra, att lära av det som varit och ta till sig det som bär vidare.

Helgelse är ett teologiskt ord för att växa som kristen människa, som människa och kristen. Kristen tro ger fördjupning åt mitt liv som människa. Alltså måste helgelsen vara viktig. Själv ser jag den som Guds handlande med mig, varje dag, hela livet. Det är inte lätt, om ens möjligt, att se några resultat, att jag blir heligare och mer helgonalik. Fast det är vår kallelse. Helgon vittnar ju med sina liv om att Gud lever, som ärkebiskop Nathan Söderblom uttryckte saken för ett sekel sedan.

Vem åstadkommer helgelse? Jag eller Gud? Jag tror att allt som gäller min frälsning och andliga växt är Guds verk. Det är bara möjligt för Gud. Om helgonens liv visar att Gud lever betyder ju det, att det är Gud som helgar. Men det är också så, att jag har friheten att stänga dörren för Gud och avstå från att lyssna till Gud.

I en kyrka som har rötter i 1500-talets lutherska reformation är det inte alldeles okomplicerat att tala om helgelse. Det avgörande är att Gud handlar av nåd med oss. Inga mänskliga meriter gäller inför Gud. Människan får en rätt relation till Gud (blir rättfärdiggjord) av nåd genom tron. Kan man då i en luthersk bekännelsetradition tala om helgelse i betydelse av att andligt tränas som människa. Leder inte det till att fokus läggs på människan, vad hon ska åstadkomma, medan Guds frälsningshandlande av nåd förminskas?

Det här är en intressant teologisk fråga. Jag har just börjat läsa en nyutkommen bok av Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. (Verbum 2014) som ger en avancerad analys av den. Boken ingår i en skriftserie inför 500-årsjubiléet av reformationen 2017. Bra för den som söker teologisk fördjupning.

Gud vill mer med oss än att bara ta emot oss av nåd och bekräfta att vi är älskade sådana vi är. Gud kallar oss att växa för livet och vara medarbetare i skapelsen. Så här i allhelgonatid är det många vi saknar. Jag tänker med tacksamhet på min förra biskopskollega Tony Guldbrandzén, tidigt bortgången efter sin pensionering. Han hörde till EFS och kunde väckelsens språk, där helgelse är ett centralt ord. När något var särskilt svårt eller utmanande brukade jag skämta med honom och säga: ”Tony, det är bra för helgelsen!” Han skrattade gott och svarade gärna rappt: ”Hur helgade ska vi då inte bli?” Han visste att det låg ett allvar bakom. I kampen för livet får vi växa genom Guds försorg. Det gäller för oss att leva vända mot Gud och ta emot det Gud ger. Tonys valspråk som biskop var ”Gud verkar – uppmuntra varandra”.

Växandet hör våren och sommaren till. Det är framtidens budskap. I allhelgonatid kan vi anknyta till sommarpsalmen 200, I denna ljuva sommartid, och be: ”Liksom ett träd i sol och regn, så låt min själ i Andens hägn få växa alla dagar den sommar som av nåd jag får. Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.”

 

Taggar: , , , ,

Underskrivna avtal och vår gåva i kyrkans färger

Underskrivna avtal och vår gåva i kyrkans färger

 

Rolf Forslin och konsistoriets ordförande undertecknar

Rolf Forslin och konsistoriets ordförande undertecknar

 

 

En ny predikoerfarenhet

En ny predikoerfarenhet

Det tar tid att bygga relationer och utveckla dem. Kärlek och omsorg är nödvändiga. Trohet och uthållighet behövs. Relationer behöver vårdas. Det gäller också för kyrkan. Det har än en gång blivit påtagligt för mig den gångna helgen när jag besökt den evangelisk-augsburgska kyrkans kyrkomöte i Bielsko-Biala i södra Polen tillsammans med stiftsstyrelsens vice ordförande Rolf Forslin och samordnaren av vår vänstiftsrelation Mats Lagergren. Vi var där för att skriva på ett vänstiftsavtal för ytterligare fyra år av kontakter och utbyte. År 1992 skedde det för första gången. Ja, det tar tid att utveckla relationer och de behöver bekräftas och få ny inspiration.

Min egen första kontakt med den polska lutherska kyrkan ägde rum 1977, då jag som stiftsadjunkt reste till Ystad för att möta färjan från Swinusjie för att ta emot en kör från Wisla. Kören bestod av medlemmar i alla åldrar och kom klädda i fina lokala dräkter. De reste tillsammans med en åldrad och påtagligt fattig präst vid namn Fischkal. Det var väl ingen större risk att låta en sådan präst resa genom järnridån. Men med på resan var självklart en representant för säkerhetstjänsten. Kören sjöng med stor kraft och inlevelse. De har funnits med i mina tankar under mina kontakter med Polen och kyrkan där sedan 1990. Jag berättade om denna första kontakt under lördagens panelsamtal. Dagen efter kom en ung ledamot av kyrkomötet och berättade att han talat med sin mor i Wisla, som varit med på resan och kunde berätta om vad denna unika resa i unga år betytt för henne. Mycket har hänt i Polen och för oss alla sedan dess. Relationer behöver tid för att bära frukt.

Vid kyrkomötets inledning sjöngs den psalm som den tyske moståndsprästen Dietrich Bonhoeffer skrev i sin fångenskap under nazismen. Den är fylld av förtröstan på Gud. Det var rörande att sjunga den i en kyrka som bär spår av många år av överlevnad i en totalitär regims järngrepp. Den öppnar perspektiv både när livet är svårt och efteråt när fångenskapen i det onda är över. Vi har den i Psalmer i 2000-talet som nummer 817, Med hjärtats tillit, i en utmärkt nyöversättning av biskop Jonas Jonson:

I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, genom varje dag oss bär.

Det var med en klangbotten av tacksamhet som vi på söndagen firade mässa och skrev under vårt avtal. För min predikan hade jag valt texten från tacksägelsedagen ur Kolosserbrevet 3:15-17. Den handlar om att Kristi frid ska råda i våra hjärtan, Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och all sin vishet och att allt vi gör i ord och handling ska ske i Jesu namn med tacksamhet till Gud.

När vi lyssnar i tro lyssnar vi först och främst på Guds tilltal till oss. Vi behöver vägledning i våra liv, personligen och tillsammans. Vi lyssnar också med trons perspektiv på de behov som livet uttrycker. Så får Gud handla med oss. Vi är omslutna av Guds oändliga omsorg.

Taggar: , , ,

På 1990-talet genomfördes den stora psykiatrireformen. De psykiskt funktionshindrade eller sjuka skulle inte längre behöva vistas på institutioner utan integreras bland alla andra i samhället. En god intention. Det grundläggande problemet var bara att många aldrig hade vistats någon annanstans än i skyddade boenden. De friska fick som så ofta fungera som måttstock. Resurserna har skurits ned sedan dess.

Vilka fick betala priset? De psykiskt funktionshindrade som blev ensamma ute i bostadsområdena utan den mänskliga gemenskap som de ändå trots allt tidigare hade. Psykiatrireformens konsekvenser var ogenomtänkta. Åtskilliga psykiskt funktionshindrade fick betala med sin värdighet eller tog sina liv.

Jag kan inte låta bli att tänka att vårt sätt att behandla psykiskt funktionshindrade i hög grad har styrts av vår egen rädsla över att hamna i samma situation.

Vården har de facto byggt på den förutsättningen att alla är psykiskt friska, dvs. har insikt om vad de behöver. Men om det inte är så? Om det hör till en del psykiska funktionshinder att inte ha insikt? Hur barmhärtigt blir det då att lägga ansvaret på den enskilde? Och hur rimligt är det att de som de facto har ansvar inte tar eller kan ta det?

Det finns alltför många människor som känt att de inte alls mår bra men avvisats för att de inte ansetts vara tillräckligt dåliga. Det finns alltför många som inte tagits in för vård och sedan gått under, särskilt de som blivit myndiga och förutsätts ta ansvar men inte kan ta det själva. Det finns många som behövt tvångsvårdats för livets skull men det har inte skett. Varför?

De psykiskt funktionshindrade är några av de mest utsatta i vårt samhälle. Deras röst hörs inte alls som den borde. Människans värdighet i ett samhälle avgörs i hög grad av hur de mest utsatta behandlas. Psykiatrin har rustats ned samtidigt som den psykiska ohälsan ökat. Nu är det dags för en rejäl satsning på psykiatrin och medmänsklig omsorg!

Var och en av oss är oändligt värdefull i Guds ögon. Vi behöver därför behandlas med värdighet. Det är inte så att några är onda och andra är goda. Kampen mellan det goda och det onda pågår ständigt och inom oss alla. Det gäller att välja sida. Vi vet att Gud med nåd och ömhet omsluter oss och allt vi bär på.

Vi är alla funktionshindrade på ett eller annat sätt. Att erkänna det ger perspektiv på livet och de behov som vi delar som människor. Därför bör det finnas livsrum för alla.

Taggar: , , , ,

Jag återkommer ofta till att det just är kampen mellan ont och gott som utgör den nödvändiga bakgrunden för den stora berättelsen om Guds handlande med skapelsen. Utan den förytligas kristen tro. Med den kopplas våra livsvillkor och livsfrågor till den stora berättelsen.

Hela Bibeln vimlar av änglar. De är budbärare för livet. De hör till Guds värld och ser till att Guds vilja sker. Himmel och jord möts genom dem.

Änglarna är kämpar som står upp för det goda mot ondskan i alla former. De vill beskydda andra och föra dem till Guds rike, där allt är nåd. Där råder kärleken och barmhärtigheten, rätt, rättvisa och fred.

Budskapet från änglarna har åter blivit angeläget och relevant nu när människans värde sätts ifråga genom att svartklädda dödsänglar jagar, förnedrar, hotar och halshugger människor utan nåd och barmhärtighet. Åter berövas människor sin värdighet av totalitära ledare med hjälp av en konstruerad ideologi som legitimerar hat, våldsdåd, etnisk rensning samt politisk och religiös diktatur. Våra kristna syskon och andra minoriteter är jagade villebråd.

Utsattheten med sina många ansikten möter också i vårt land såväl bland människor som flytt hit som hos oss som har våra rötter här. Därför är du och jag kallade att vara änglar som bär bud om liv. Vi ska i ord och handling vittna om att varje människa är oändligt värdefull och ska behandlas med värdighet, att Gud är närvarande hos oss och finns vid vår sida och att hoppet lever om att livet segrar till slut.

När vår syn på människan inte bara är vision och ideologi utan tar gestalt i hjärtats och den utsträckta handens språk, då återspeglar den vår relation till Gud.

Taggar: , , , , ,