Vi upplever mänskliga gränspassager, när vi går från ett skede i livet till ett annat eller från en tid till en annan. Till sist går vi genom döden som den stora gränspassagen. Växlingarna i livets skeden hör till att vara människa.

Nyåret är en viktig gränspassage i vår tidsindelning. För många är nyår lika med champagne och fyrverkerier, och visst finns det anledning att uttrycka förväntan inför det nya året. För andra präglas nyåret starkt av allt som hänt. Livet har förändrats radikalt. Skillnaderna kan vara stora. Kanske sorg, saknad, ensamhet och smärta dominerar bilden. Kanske har året inneburit att nytt liv fötts och grunden till en god framtid lagts.

Nyåret ger anledning att stanna upp, reflektera över året som gått och möjligheterna under det kommande. Det är viktigt att lämna det gamla som ett försonat år. Inför det nya behövs förnyelse. Så tänker nog också många som avger nyårslöften för att uttrycka sin längtan efter en god framtid.

I kyrkan firar vi nyår i det namn som betyder just vad Jesus är: han som frälser. Det vi brottats med, det vi arbetat för, det som var vår glädje och vår sorg under 2013 får vi lämna till Jesus. Allt är inneslutet i den stora försoningen. Under det nya året får vi förnyas av den gudomliga kärlek som han ger. Här inryms gemenskap, tillit, förtroende, att växa som människa, livsmening och hopp.

Det som för stunden var så viktigt får andra proportioner i evighetens perspektiv. Vi får lämna det gamla försonat i Guds hand och ta emot det nya buret av Guds löften. Ännu har vi tid att älska och skapa som Guds medarbetare. I Guds eviga nu knyts dåtid och framtid samman. Gränsdragningar upphör, alla gränser är överskridna. Gud är närvarande hos oss.

Ett välsignat nytt år i Jesu namn!

Vem vill vara en åsna? Det verkar vara ett ganska obetydligt djur som inte förväntas uträtta något speciellt. Det går väl an. Värre är att den som kallas åsna anses dum – korttänkt och inte alltför smart. Med tanke på hur illa ansedd åsnan är, måste det väl vara märkligt att den har så stor roll i berättelsen om Jesus? Eller är det just därför att ingen räknar med en åsna som den är så betydelsefull? Jag undrar för övrigt om det kan finnas en likhet mellan en åsna och ett barn.

Jesus visade konkret att barnen är viktiga för honom. Han tog dem upp i sin famn och sa att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Ett barn är öppet och visar tillit – förtröstan Det är därför som barnatron är kärnan i kristen tro. Med nya kunskaper, erfarenheter och reflektioner över livet kan den fördjupas och växa. Men tron innebär i grunden att förtrösta på att Gud handlar med oss för livets skull.

Åsnan hade en viktig uppgift för att Josef och Maria skulle komma till stallet i Betlehem. Den bar Maria och det Jesusbarn som hon i sin tur bar på. Utan åsnan skulle hon inte kommit fram så att det stora undret kunde ske med henne som Guds tjänarinna. Den hade säkert ingen grandios självbild utan utförde bara det arbete som behövde göras. Uppdraget ledde till att den fick vara med när Gud blir människa. Åsnan och barnet möts i stallet. Tänk att Jesusbarnet delar bostad med en åsna!

Långt senare var det åter dags för åsnan att göra en avgörande insats för Jesus. Många små insatser i det fördolda hade det nog blivit under årens lopp. När Jesus skulle rida in i Jerusalem som en annorlunda kung, då blev åsnan hämtad. Lite förvånande var det väl att bli utvald för något så storartat. Jesus kunde ju ha valt en häst. Men det var glömt när människorna ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Inte handlade orden om åsnan men den kunde räta lite på ryggen: om den inte burit Jesus hade han inte kunnat rida in. Åsnan kallades till sitt uppdrag för att den gudomliga försoningen skulle ske och livet segra.

Jag vill vara ett barn hos Gud som tar emot det Gud ger genom Jesus.  Jag vill vara en åsna som i många, oftast små och ansenliga uppdrag trofast bär Jesus till andra.

Gud kommer till oss i välsignad jultid. Gud är med oss när vardagen kommer. God Jul!

Det var stor glädje. Det var fest. Nelson Mandela hade frigivits ur fängelset. Det var mars 1990 och hans första resa gick till Sverige. Mandela ville fira gudstjänst. Det var nog naturligt för den tidigare lekmannapredikanten i Metodistkyrkan, särskilt som han visste vilket stöd kyrkorna gett i kampen. Utrikesdepartementet blev ganska överraskat. Med fem dagars varsel anordnade vi en ekumenisk tacksägelsegudstjänst här i Uppsala domkyrka. TV fick improvisera med belysningen för att kunna sända.

Nelson Mandela kom tillsammans Winnie Mandela och en delegation av 20 medlemmar ur ANC. Han var en åldrad man, 72 år, och hade kroppsliga sviter efter 27 år i fängelse, där han gömts undan under sin krafts år. Men hans blick var klar och rösten bar fram ord som kunde förnya. Jag ser framför mig hur vi gick in i procession i en fullsatt domkyrka. Påfallande många var unga. Det fanns förväntan i luften.

Tacksamheten slog an tonen i sånger, psalmer, musik, tal och böner. Uppmaningar till fortsatt hängivenhet och engagemang sände oss till fortsatt kamp. Men segern över Apartheid låg inom räckhåll.

Den första psalmen var psalm 4, ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går.” De gamla orden fick en särskild betydelse. Vi hade fått uppleva en ny dag genom Mandelas frigivning och svarade med lovsång. Vårt hopp förnyades om att en ny dag ska komma när försoning råder och alla är fria till slut.

Som evangelium lästes Jesusorden ur Matteus 16:24ff: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Ärkebiskop Bertil Werkström betonade att det är en livsregel för livet som helhet att ge avkall på sig själv och tjäna Gud. Det kan leda till uppoffringar, men lidandet har en gräns. Det finns hopp. Han avslutade med att påminna om kyrkans uppdrag. Kyrkan ska vittna om frihet, rättvisa och fred. Hon ska också verka för helande och försoning i ett sargat samhälle. Kyrkan ska inte vara åskådare. ”Många kors måste lyftas upp och bäras”, sa Werkström.

Nelson Mandela började sitt tal med att uttrycka sin glädje över möjligheten att få fira tacksägelsegudstjänst i detta heliga rum. Ingen människa är en ö, inte heller är vi gjorda av sten. Han hade i fångenskapen hört ropen från medmänniskor och medkristna. De fångna blev inte bortglömda. Okända skrev, firade deras födelsedagar och bad för deras frihet. Mandela sa att de hade kommit för att tacka kyrkorna och det svenska folket för allt stöd under så många år utan att ge upp kampen.

Mandela betonade att arbetet inte var fullgjort och vädjade om fortsatt stöd. Många politiska fångar fanns kvar. Han kom in på kyrkornas insats. Missionärerna var de första som slog larm och fick efterföljare. De följde sin tro och isolerade ondskan. De började spontant stödja offren för ondskan. De gav inspiration till miljoner av troende i Sydafrika. De internationella ekumeniska organen ställde upp i kampen. Mandela avslutade sitt tal med att uttrycka sin övertygelse om seger i kampen för ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Applåderna var långa.

Församlingen gungade och klappade i takt till de sydafrikanska sångerna. Under förbönen sjöng vi sången Thuma mina som församlingssvar. Vi fick också tillsammans avge en förpliktelse om fortsatt engagemang i den oavslutade kampen. Med Mandela längst bak i domkyrkan vid folkförsoningens träd sjöngs som avslutning den sång som vi hoppades en dag skulle bli Sydafrikas nationalsång: ”Nkosi Sikelel’ iAfrika”. Och så blev det.

Det berör mig djupt att tänka tillbaka på denna historiska händelse som skulle följas av många andra. Idag firar vi inte bara en minnesgudstjänst. Vi firar tacksägelsegudstjänst för Nelson Mandela, som med sitt liv blev ett unikt vittne om försoning och ett redskap för rättvisa och fred. Vi delar hans vision, kampen går vidare.

Det här var mitt tal vid gudstjänsten i domkyrkan på kvällen den 19 december. Det var en högtidstund att åter få sjunga med Vred Fred och lyssna till förre ambassadören Sten Rylander och professor Hans Engdahl, som båda följt Mandela på nära håll och skrivit om honom. Det var tydligt att många vill dela visionen och föra kampen vidare.

Så här i julhandeln kan man meditera över vad som krävs för att sälja varor i ett kommersialiserat samhälle. Hur blir vi motiverade att handla? Det enkla svaret är väl att vi måste känna att vi lider brist på det som ska säljas och att det ska kännas eller bli bättre om vi skaffar det. Förkunnelsen i reklamen bygger på att vi inte kan vara nöjda utan att förnyas genom de varor och tjänster som erbjuds. Då får vi bättre teknik, funktioner, upplevelser, förutsättningar, relationer etcetera. Säljmetoderna har utvecklats, och vi har blivit alltmer beroende av att ständigt ha det senaste. Så släng den gamla mobilen och köp den senaste smartphonen. Den gamla har tappat allt värde, dess enda framtid är på återvinningsstationen.

Nu i julklappstider når brist-köpkulturen nya höjder. Det är fint med klappar men inte hur många och till vilket pris som helst. Vi behöver påminna oss om de värden som varar: tro, hopp och kärlek, störst av dem är kärleken. Och klappar kan vara tecken för kärlek. För att möta vår djupaste längtan kommer julevangeliet till oss. Det förkunnas mot bakgrund av livets brustenhet och världens nöd. De mänskliga behov det möter är inte konstruerade utan verkliga. Jesus kommer till oss som den gudomliga kärlekens gåva för livets skull.

Johannes döparen hade det viktiga uppdraget att bana väg för Guds närvaro genom Sonen. Han var profet och avslöjade brister. Hans förkunnelse var sträng och uppmanade till omvändelse och bättring. Det var Guds lag som han förkunnade. Genom att göra det avslöjade han människors djupaste behov och banade väg för Jesus, som förmår ge nya livsmöjligheter med nåd istället för krav som vi inte kan uppfylla.

Vi får också vara Guds medarbetare och bana väg för Jesus. Det finns många möjligheter och sätt att göra det. Det börjar med att vi öppnar våra egna hjärtan för honom.

Det stämmer till andlig eftertanke att den som vi banar väg för själv är Vägen, dessutom Sanningen och Livet. Vägen bär till Gud och innehåller det vi behöver och på djupet längtar efter. Vi får något att leva av och dö för. Det är den väg vi fått men Gud är inte begränsad till den. Vägen börjar här och nu och bär namnet Jesus.

Något av det värsta som kan hända en människa är att sluta drömma om en bättre framtid. Utan hopp förtvinar vi och reduceras till överlevare. I värsta fall orkar vi inte leva. En vision är en positiv bild av den framtid vi vill nå. Den bär oss framåt.

Något av det värsta som kan hända ett samhälle är att det förlorar visionen om ett bättre samhälle med mänsklig värdighet för alla. Än värre är det när människor i praktiken utestängs från den möjligheten. Så var det för Nelson Mandela och den svarta befolkningen under apartheid i Sydafrika. Situationen blev alltmer ohållbar och så svår efter massakern i Sharpeville 1960 , att den unge advokaten Mandela kände sig tvungen att gå in för väpnat motstånd. Han som nu för oss förkroppsligar försoning såg då ingen annan möjlighet att försvara den svarta befolkningsmajoriteten, som hölls nere genom rasåtskillnad, förnedring och våld.

Nelson Mandela dömdes till livstid. Röstbäraren för en bättre framtid skulle oskadliggöras genom att placeras i fängelse, oåtkomlig på en ö, Robin Island, i 18 år. Det blev sammanlagt 27 långa år. Hans röst tystnade inte, den talade genom frånvaron. Så släpptes han ut och tog inte avstånd från att använda våld i en utsatt situation. Men han delade sin vision om försoning, som burit honom sedan unga år. Det som avgjorde hans vägval var förmodligen den förändrade samhällssituationen, där det fanns ett spirande hopp om förändring.

Så blir han en ikon för försoning men betraktar aldrig sig själv som en sådan. Han helar relationer och fördjupar delaktighet utan att använda våld eller bli korrumperad. Avgörande för försoningen i det sydafrikanska samhället blev att sanningen fick lägga grunden för den. Utan sanning finns plågorna från det förgångna kvar obearbetade, och försoningen tränger inte ner under ytan.  

Mandela delade visionen om försoning genom sina ord och handlingar. Ännu är inte visionen förverkligad. Men han har visat vägen för oss, och hoppet lever.

Längtan efter försoning är allmänmänsklig. Jag tror att Gud har lagt den i våra hjärtan. Försoningen är också centrum i kristen tro, som kretsar kring att Gud genom Jesus Kristus försonar världen. Den är universell och har bäring på livets alla områden.

Där försoning råder, är Guds rike närvarande. Där sker Guds vilja. Jesus bar det riket i sin person. Nelson Mandela och andra försoningsmänniskor låter Guds rike bli synligt mitt ibland oss som tecken för den stora försoningens dag.

Så visionen om försoning bär hoppet om Guds rike. Försoning är en gåva som vi ständigt behöver ta emot och ge vidare. Då bär den våra liv. Det gör skillnad.

Idag har porten till Marma kyrka i Uppland åter öppnats efter en lång tids restaurering. Det var härligt att fira Första Advent tillsammans med alla som längtat efter det. Det gav också en extra dimension till det nådens år som inleddes idag.

 Ljusen har tänts i hem och kyrkor som tecken för vår längtan att mörkret ska vika undan i våra liv. Ljusen tänds i väntan på julens under att Jesusbarnet kommer till oss som ett kärleksbrev från Gud. Våra liv ska förnyas och vi bli ljusbärare till andra.Porten till kyrkan står öppen. Det är nu viktigt att vi låter porten till vårt inre öppnas så att Gud kan komma in. Vår framtid är ljus om den gudomliga kärleken som kommer till oss i Jesus Kristus får prägla våra liv och återspeglas i våra möten med varandra. I kyrkan finns sådant som ger förnyat liv. Här möter budskapet om livet och evigheten. Här påminns vi om att vi är mer än konsumtionsvarelser och produktionsfaktorer.

Jesus låter oss finna vägen till Guds hjärta. Vi är oändligt älskade. Det blir påtagligt i förlåtelsen, i Ordet som talar till oss, i den heliga måltiden som ger kraft och i välsignelsen som vi får bära med oss i vardagen.

Så låt oss komma samman till gudstjänst för livets skull. Vi behöver kyrkan som rastplats och växtplats eftersom vi är skapade till Guds avbild. Det ligger ett helt livsprogram i att vara skapad till Guds avbild. Vi ska alltmer bli det vi är. Det är en fantastisk gåva att förvalta. Då behöver vi andlig förnyelse, fördjupning och kraft, och det får vi i Guds hus. Under ännu ett nådens år får vi liv från Gud.

Låt oss be en bön i adventstid:

Livets Gud, vi tänder ljus i vinterns mörker – tecken för vår längtan efter ett gott liv. Kom till oss med trons förtröstan och tillit.

Kärlekens Gud, vi väntar din ankomst som ett värnlöst barn – ett tecken för vårt oändliga värde. Kom till oss med kärlek att återspegla och dela.

Förnyelsens Gud, vi oroas över allt som hotar vår tillvaro och överlevnad. Kom till oss med hopp och kraft att verka för en ljus framtid för alla på vår jord i väntan på ditt stora Advent.

Vi tackar för din gudomliga närvaro under ännu ett nådens år.

Amen

Får är mjukt ulliga, sällskapliga och tycker om att gå tillsammans. De leds gärna av en herde och de fungerar även bra med en vallhund. Getter är individualister, nyfikna och utforskande, även av det förbjudna. Jag kommer ihåg när vi en gång stannade bilen på en väg i Härjedalen där getter obekymrat vandrade omkring. Vi öppnade dörrarna och bagageluckan. Det dröjde inte länge förrän getterna var överallt inne i bilen. Det måste finnas något man kan ta där, tycktes de tänka. Getterna är fina och charmiga rackare!

Jag tänker att får och getter är lika värdefulla djur. När Jesus använder bilden av att skilja fåren från getterna är det nog inte för att värdera och gradera djur utan för att ge en bild av hur Människosonen skiljer mellan onda och goda i den slutliga domen. Fåren är de välsignade som har följt Guds vilja och brytt sig om sina medmänniskor. Getterna är de förbannade som inte gjort det. Intressant nog vet varken fåren eller getterna om vad de har gjort eller inte gjort för Jesus, som själv möter i medmänniskan. Om man har lite ödmjukhet och en normal självkritik, går det då att identifiera sig med de välsignade fåren? Är det inte så att beskrivningen av getterna passar bättre in på mig? Bilden drabbar. Är jag verkligen värd att kallas ett får, ett av Guds välsignade?

Det enda vi kan göra är att lita till Guds löften i Jesus Kristus – som är burna av gudomlig nåd – och överlämna oss själva och andra till Gud. Vi kan inte dela in människor i välsignade får och förbannade getter, inte heller har vi mandat att döma alla till himmelen.

Domen innebär en kris, är avgörandets stund. Den utmanar oss att följa Kärleken. Därför sker domen nu. Den utmanar oss också att lyssna till det gudomliga Ordet och tro på Gud. Då har vi redan del i det eviga livet. Domen sker varje dag, vid tidens slut sammanfattas alla dagar. All mänsklig tid är innesluten i Guds eviga nu.

Jag gläder mig över att frågor om tro och bekännelse diskuteras i anslutning till ärkebiskopsvalet. Det är ett hälsotecken och nödvändigt för en kyrka. Jag har snarast varit åskådare och endast i begränsad omfattning talat och agerat. Jag har heller inte sett på intervjuerna av de andra ärkebiskopskandidaterna, så jag har svårt att tolka reaktionerna.

Med stigande förvåning och bekymmer har jag dock noterat personangrepp från olika håll, insinuationer om mygel och ovilja att tolka andra och det som de säger till det bästa. Diskussionen vittnar samtidigt om att bekännelsefrågor berör och engagerar.

Det gäller inte bara trons innehåll utan också om hur vi kommunicerar vår tro. Kanske finns här en förklaring till varför diskussionen blivit alltför hetsig. Det är viktigt att vi i kyrkan talar trons språk på ett sätt som bärs av förtröstan på Gud och tillit till andras troserfarenheter. Det finns rum för att reflektera om tro, för brottning med trons och livets frågor och för att lyssna på andra. Det är viktigt att vi tar till oss att kyrkans tro är större än vår personliga tro och bär den.

Det har hänt att jag blivit sorgsen. Så var det i torsdags när jag i Kyrkans Tidning läste professor Tryggve Mettingers frågor till oss biskopar om vår tro på Jesu uppståndelse, Jesu återkomst och de dödas uppståndelse samt ett evigt liv. De frågorna ska inte behöva ställas. Då har vi biskopar misslyckats: endera med innehåll eller kommunikation. Självklart får Mettinger som svar från mig ett trefaldigt ja.

Betänksam blev jag redan när några professorer av olika konfessionell tillhörighet uttryckte sin tacksamhet över att vi ärkebiskopskandidater varit otydliga om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Alltför stor tydlighet kan bidra till islamofobi, sa de. Professorerna skiljde tydligen inte mellan uppenbarelsefrågan – vad Gud gör enligt kristendomen och vad andra religioner berättar om Gud – från frågan om hur vi förhåller oss till människor av olika tro. Dessutom har de problem med verklighetsförankringen, anser jag. Kristna från olika traditioner besöker våra kyrkor tillsammans med muslimer och andra troende. Min slutsats är motsatt professorernas: I ett pluralistiskt samhälle sviker vi vår kallelse och människors förväntningar om vi inte berättar om vår tro. Det efterfrågar människor oberoende av religiös tillhörighet. Det är bra för alla. Det är också avgörande för kyrkans framtid i vårt land.

Den kristna bekännelsen uttrycker att Gud handlar. Vi kan inte förklara hur det sker. Människan har varken förmåga och mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet. Vi får lita till Guds löften.

Den Kristus som är föremål för vår tro är ingen tankekonstruktion. Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien. Kristus är Guds son eftersom Gud blev människa för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Vår bild av Kristus kan vara en tankekonstruktion. Men vår tro bygger inte på denna utan på levande Gud som uppenbarat sig och är närvarande hos oss.

Under några dagar har jag varit i Düsseldorf på de tyska kyrkomötena. På lördagseftermiddagen fick vi göra en utflykt till Wuppertal och stadsdelen Barmen. Det var i Gemarkerkyrkan som Barmendeklarationen antogs1934. Den nazistiska regimen försökte tvinga kyrkan till anpassning av budskapet, infiltrerade kyrkan och skapade även en egen kyrkostruktur med ”Tyska kristna”. I det läget ville evangeliska kristna skydda kyrkan mot den totalitära staten och dess nazistiska ideologi. Barmendeklarationen blev gemensam bekännelsetext för den så kallade bekännelsekyrkan som var en gemenskap av oppositionella kristna.

I sex teser och avståndstaganden formulerade de sin position i den akuta situationen. Jag återger tre av dem, utmärkta som biktspegel också för oss som kristna och kyrka i Sverige av idag:

1. Jesus Kristus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. (Joh 10:1, 9)

Jesus Kristus, såsom han omvittnas för oss i den heliga skrift, är det enda Guds Ord som vi måste höra till, som vi måste lita på och lyda i liv och död.

Vi förkastar den falska lära, som om kyrkan kunde och var tvungen att tillkännage som källa till sin förkunnelse också andra händelser och makter, gestalter och sanningar, utanför och vid sidan av detta enda Guds Ord.

2. Genom Gud finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. (1 Kor 1:30)

Liksom Jesus Kristus är Guds försäkran om alla våra synders förlåtelse, på så vis och med samma allvar är han också Guds kraftfulla anspråk på hela vårt liv; genom honom kommer den glada befrielsen över oss, från denna världens gudlösa bojor, till fri och tacksam tjänst åt hans skapelser.

Vi förkastar den falska lära, som om det i våra liv fanns områden, i vilka vi inte tillhörde Jesus Kristus, utan andra herrar. Områden, i vilka vi inte behövde rättfärdiggörelsen och helgelsen genom honom.

6. Jesus Kristus säger: Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:20) Guds ord har inte fängslats. (2. Tim 2:9)

Kyrkans uppdrag, i vilket hennes frihet grundar sig, består däri, att i Kristi ställe och alltså i hans eget ords och verks tjänst genom predikan och sakrament framföra budskapet om Guds fria nåd till alla folk.

Vi förkastar den falska lära, som om kyrkan i mänsklig maktfullkomlighet kunde ställa Herrens ord och verk i tjänst åt några godtyckligt valda önskningar, ändamål och planer.

Medarbetarna i Gemarkerkyrkan berättade att besökare från länder med totalitära regimer kommer till Barmen för att få inspiration att hävda kyrkans identitet mot yttre tryck och inre upplösning. Deklarationen bärs av reformationens frihetstanke, att den kristna får frihet hos Gud och kallelse till tjänst i samhället med samvetet som slagruta. Kristna är kallade att bidra till ett samhälle karakteriserat av demokrati, fred och social rättvisa, där alla människor behandlas med värdighet.

1943 bombade engelsmännen Wuppertal, som ligger i ett industriområde. Gemarkerkyrkan blev helt utbränd. Den är idag inredd som ett kombinerat kyrko- och gemenskapsrum. Nästa år öppnas en utställning för att uppmärksamma Barmendeklarationen. Medarbetarna berättade att få idag känner till den. När de får höra den väcker den en förvånad reaktion: deklarationen säger väl enbart det självklara? Reaktionen visar att man måste känna till den situation när den skrevs. Även det mest centrala i kristen tro kunde förvanskas. Det innebar att ett enkelt kristet budskap innehöll sprängkraft för ett tydligt vittnesbörd i samhället. Den kristna bekännelsen gäller alltid tron, och livet är bekännelsens kontext. Den föds i gudstjänsten och omsätts i vardagen, där gudstjänsten fortsätter som ett liv i mission och diakoni.

Barmendeklarationen står också för försoning. Det var i den gudomliga försoningen som de evangeliska kristna hämtade kraft. Deras syfte var att stå upp för en värld där försoning ska råda. Ett tecken på försoning är den judiska synagoga som har byggts på kyrkotomten endast fem meter från kyrkan. Den invigdes 2002. Den gamla synagogan brändes ner 1938. Efter världskriget fanns bara 300 judar kvar. Genom invandring från Ryssland och andra gamla sovjetstater består den judiska församlingen numera av 2500 medlemmar. Över ingången till synagogan står orden ur Jesaja 56:7: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.”

Kyrkan och synagogan finns på samma tomt och de två samverkar för människans skull. Det berör och vittnar om vilken makt det är som består.

Gemenskapen bär i dödens närhet när jag går tillsammans med många andra för att minnas, sörja och tända ljus på graven i allhelgonatid. Marschaller är tända på kyrkogården för att vi ska finna vägen. De fallna löven i sin höstrika färgprakt vittnar om jordens skönhet och om livets skörhet och begränsade tid.Döden kommer vi inte undan. Det blir tydligt en helg som denna. I TV och tidningar berättar programledare och andra om anhöriga som de saknar och tänder ljus för. De vittnar om kärlek och smärta i sina personliga förluster. Det känns som om döden blir extra påtaglig i år genom de skrämmande morden i Ljungsbro. Och till veckan börjar i TV en programserie i åtta delar med den övertydliga titeln ”Döden, döden, döden”, liksom för att riktigt slå fast dödens ofrånkomliga realitet. Det är sunt att inte fly undan döden eftersom den ger perspektiv på livet. Men vi behöver också finna mening och hopp.

Jag gläder mig över att de äldre, föräldrarna och barnen går tillsammans till sina anhörigas gravar för att dela sorg och tacksamhet. Jag tänker på barnen, som enligt Jesus är våra föredömen när det gäller hur vi ska komma in i Guds rike. De kan också lära oss att hantera sorgeprocesser. Barnen bara är, öppna för det som livet inrymmer, spontana också inför det svåra. De går in i sorgen men stannar inte kvar i den. Inget barn skulle orka med det. Vi kan lära oss att bearbeta sorgen genom att gå in i den för att sedan gå vidare – gång på gång. Då skiftar sorgen ansikte även om den finns kvar.

Varför skulle smärtan försvinna när den har kärleken som källa? Om vi inte älskade skulle vi inte erfara den. Den är kärlekens smärta. Den djupa kärleken har många rum. I ett annat sådant finns tacksamheten. När vi fått perspektiv på den personliga förlusten utvidgas tacksamhetens rum. Där finns goda och lärorika minnen, ett gemensamt liv och erfarenheter som fördjupade synen på livet. I efterhand kanske också tacksamhet över Guds närvaro i det svåra. Tacksamheten har liksom smärtan kärleken som källa. Om vi inte älskade skulle vi inte känna tacksamhet. Den är kärlekens tacksamhet.

Döden river isär och drar gränser. Vi har möjlighet att välja det liv, som föder på nytt, bygger upp och inrymmer framtid. Livet är en gåva, som vi har uppdraget att förvalta.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Lär oss att vandra i ditt ljus. Amen