Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Det är nödvändigt att ha rätt perspektiv på saker och händelser. Annars kan man hamna fel. Jag tänker på den kommande julen. Vad är egentligen viktigt? För mig är det att mina närmaste får känna att vi hör ihop, att vi bryr oss om varandra och att det finns en framtid som bär oss var och en och tillsammans. Och att vi inte är ensamma och utlämnade. Gud är med oss. Det är julens budskap.

Sedan jag var liten grabb har jag varit fascinerad av Marias lovsång, Magnificat. Det är en lovsång att meditera över under hela året och särskilt inför julens stora berättelse. Tar man med påskens händelser in i bilden fördjupas betydelsen av det skeende som Maria sätter ord på.

Maria är en bland många, en ung judisk kvinna. Det som mänskligt sett borde ligga framför henne är det som är vanligt och lagom. Ungefär som för medelsvensson. Men då händer något som inte ligger i hennes föreställningsvärld. Gud kommer till henne. En himmelsk budbärare, en ängel, talar till henne och berättar om det som övergår allt förstånd. Gud låter stora ting ske. Ängeln säger: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son”.

Och hennes reaktion? Magnificat uttrycker den och ger vägledning in i julens under och påskens frälsande mysterium.

Maria börjar med att förkunna Guds storhet. Gud kan. Gud handlar, också med en enkel och till synes obetydlig människa. Hon bejakar att Gud handlar med henne av barmhärtighet, med makt och vilja att förnya. Hon har en obändig tilltro till att Gud till sist ska avväpna denna världens mäktiga och upprätta de för denna världen betydelselösa, ge de hungriga mat för dagen och låta de fattiga få vad de behöver. Gud håller löftena mot sitt folk.

Jag ser framför mig den unga havande kvinnan som inte finner någon plats att föda sitt barn. Men i det enkla och smutsiga stallet finns rum för henne. Guds moder och hennes barn, Guds son, delar livsvillkoren med världens mest utsatta. Jag ser också framför mig den äldre modern Maria i den djupaste utsattheten. Hon förlorar sitt barn, det svåraste av allt för en mor som burit barnet inom sig, nära sitt hjärta. Vid korsets fot står hon i lidandesgemenskap med den älskade lärjungen Johannes. De får uppdraget – och har inget annat val – att ta hand om varandra i en fördjupad och vidgad familjegemenskap. När döden har inträtt låter den sörjande modern Maria det bortgångna barnet vila i sin famn. Pietá. I smärtan öppnas kärlekens djup. Guds son har skapat försoning. Maria måste försonas med livet. Hon är en förebild i att leva och överleva.

Vi möter julen med tända ljus som har fått mörkret att vika undan. Julen får en varaktig betydelse när Maria blir vägvisare. Det sker när vi bejakar Guds storhet och erkänner vårt positiva beroende, inser att Gud är närvarande och handlar med oss och tror att Guds gåvor och löften bär vår framtid.

Idag har Eva Nordung Byström vigts till biskop för Härnösands stift i Uppsala domkyrka. Det var en fin högtid.

Under vigningshelgen har ursprungsbefolkningarna stått i fokus i seminarium, gemenskap och gudstjänst. Så var det också vid vigningsmässan, där dagens evangelium lästes och psalmen När vintermörkret kring oss står sjöngs på samiska. Så manifesterades att Kristus förenar över alla indelningar och gränsdragningar.  

Som en mindre uppbygglig beredelse före vigningsmässan läste jag i nättidningen att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter motionerar om att den lag som förbjuder registrering av ”ras eller etniskt ursprung” ska ändras så att Kriminalvården kan registrera ”nationalitet”. Ursprungsnationalitet för föräldrar till fångar ska registreras av Kriminalvården. Varför, kan man undra? Förmodligen för att särskilja och värdera.

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten. Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!

Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

I kyrkan fick vi idag ta emot det budskap som bygger en god framtid: ”Bered väg för Herren!” Bibelläsningarna berättade att vi är kallade att vara Kristi tjänare, förvaltare av Guds hemligheter och budbärare om honom som kommer till oss och är närvarande mitt ibland oss. Så får vi bidra till mänsklig värdighet, försoning, barmhärtighet och rättvisa för alla.

Advent är kontrasternas tid. De tända ljusen tvingar årets mest kompakta mörker att vika undan och förebådar julen och en ljusare framtid när våren kommer. Adventsstjärnan leder oss till det enkla och smutsiga stallet i Betlehem, där Guds Son föds. Födseln sker inte i ett hem eller gästhem. Gud blir ett av jordens utsatta barn och är för alltid närvarande hos dem. Vi får tända ett extra ljus för jordens barn, som vittnar om Gud.

Advent är glädjens tid: befrielsen är nära. I psalm 108 sjunger vi refrängen: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. I verserna möter den kontrastrika bakgrunden till glädjen: Gud utblottar sig genom Jesus och blir en av oss, helar våra relationer, skänker uppståndelseliv, kommer till sörjande och låter den gudomliga makten råda helt och fullt till sist.

Under de senaste veckorna har det känts mer påtagligt än vanligt att många har det tungt. Det kan gälla det vanliga och förklarliga: illamående, influensa och ständig trötthet. Det finns ingen enkel lösning. Vägen framåt går snarast genom att acceptera situationen och den egna sårbarheten, att vara närvarande i det tunga och vänta in nya krafter. När krafterna tryter är det inte alltid lätt för den som är van att vara aktiv att kunna unna sig vila och tid för återhämtning.

Andra har drabbats av övergrepp, svek, förluster och sorg. Det är sådant som drabbar året om men ibland kan det bli mer och värre än vanligt. Då behöver vi vara närvarande hos varandra för att dela smärta och frågor. I utsattheten är kanske hoppet inte levande men genom att dela med varandra kan strimmor av hopp födas.

Gud är närvarande i det tunga och delar livet. Jesus kommer med befrielse från all sorts fångenskap, med förnyat liv och kraft för morgondagen.

Ännu ett adventsljus har tänts idag. Befrielsen närmar sig. Vi väntar på att världens ljus ska födas i vårt mörker.

Som biskop möter jag både gamla och nya traditioner, de flesta goda, andra inte längre självklara och relevanta. En tradition som jag hoppas fortsätter är att biskopen får ett jättestort saffransbröd inför advent och jul, bakat av medarbetarna på stiftsgården i Undersvik. Jag är för övrigt väldigt stolt över att vi i Uppsala stift har behållit stiftsgårdarna och satsat på dem som platser för medmänskliga möten, utbildning, andlig förnyelse och fördjupning.

För en tid sedan var jag på stiftsgården och fick då årets saffransbröd, placerad på en pappskiva, dolt i täckplast för att hålla det färskt. Brödet är så stort att det måste delas i bitar för att kunna få plats i frysen. När jag kom hem öppnade Ingrid och jag gåvan genom att ta bort omslaget. När vi känner doften av saffransbrödet, då är julen nära. Denna gång ser vi något som vi aldrig upptäckt tidigare år. Kanske är det en nyhet. I brödets mitt framträder ett kors, format av lussekatter. Det inrymmer en djup symbolik. Guds son, som vi väntar på i adventstid och tar emot i julens under, kommer till oss i det livsnödvändiga brödet. Gud blir en av oss. I nattvardens bröd får vi del av Kristus och den försoning och livskraft han ger. Och det brödet är ett tecken för det bröd som räcker åt alla, rättvisans och det nya livets bröd.

Julen och påsken hör ihop. Korset i saffransbrödet knyter samman högtiderna. Evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem är detsamma på Första advent och Palmsöndagen. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” Jesus kommer ridande på en oansenlig åsna med en annorlunda, gudomlig makt. Hans makt skiljer sig från den makt som alltför ofta utövas i vår värld och som bygger på att härska, kontrollera och utöva tvång och våld. Jesus är den gudomliga kärleken. Speglar vi oss i honom ser vi att vi har ett oändligt värde. Och vi inser att alla ska behandlas med värdighet så som han gör. Det är vår kallelse som hans lärjungar.

Korset formas av en lodrät stam som bär relationen mellan människa och Gud och en vågrät arm som sträcker sig mot skapelsen och medmänniskan på båda sidor om stammen. Alla vädersträck möts i korset.

Det nya kyrkoåret innebär att vi nu har ännu ett nådens år med nya möjligheter framför oss. Gud ger av nåd, gratis. Gud vill handla med oss så att vi växer som människor och kristna. Det Gud ger får vi dela. Det är stort. Gud är med oss.

Inkarnationen är för alla. Gud sänder sin son till världen. Jesus går in i våra livsvillkor. Han är förtrogen med varje människas och hela mänsklighetens utsatthet, brustenhet och behov av kärlek och upprättelse. Det oändliga omfamnar det ändliga.

Försoningen är för alla. Herrens lidande tjänare går in i kampen mot ondskan och försonar människan med Gud, medmänniskan och skapelsen. Försoningen har inga gränser. Den är universell och innesluter alla folk och människor.

Uppståndelsen är för alla. När Jesus går genom död till liv, öppnas vägen till ett liv utan begränsningar. Alla får möjlighet att varje dag välja livet genom att lämna allt som döden står för och en gång följa Jesus in i det liv som aldrig dör.

Så det finns frälsning för alla grundad i Guds handlande. Men vi är inga mänskliga kasperdockor, styrda av Gud genom osynliga trådar. Vi är människor skapade till Guds avbild med en kallelse att bli det som vi är skapade till. Vi ska vara medskapare och Guds medarbetare i kampen mot ondskan intill den dag då den slutligen är vunnen och Guds rike råder. Vi måste välja sida.

Bibeln är full av trons paradoxer. Redan helt och fullt – och ännu en tid till förfogande av väntan och vägval. Frälsningen skänker Gud av nåd, vi tar emot den genom tron men väntar ännu på den slutliga förlossningen. Tron ger ett alternativ – att säga ja till Gud eller säga nej – och samtidigt innebär den växt, kamp, brottning med livets frågor och inhämtande av andlig näring och kraft. Domen sker redan nu när någon hör Jesu ord och tror på Gud som sänt honom. Men domen möter också en gång vid tidens slut när Kristus kommer åter.

Jag tänker att trons paradoxer inrymmer och värnar det gudomliga mysteriet. Gud är kärlek och samtidigt helig. Det innebär att Gud handlar för att bryta ondskans makt och upprätta sitt rike. Därför finns visionen om frälsning för alla, att Gud blir allt, överallt. Den förutsätter Guds närvaro och att Guds vilja råder.

Det finns ingen teologisk grund för att ta bort paradoxerna. Vi har ingen mänsklig möjlighet att förklara det gudomliga frälsningsmysteriet. Vi får lita till Guds löften och välja livets väg. Om Gud är Gud är inget omöjligt. Vi ska be om frälsning för alla. Gud är ju större än sina egna medel för vår frälsning, nådemedlen. Vi själva är däremot hänvisade till dem. Något uppdrag att lösa frälsningsfrågan i Guds ställe har vi inte. Vi kan varken föra alla till himmelen eller dela in människor i frälsta och förlorade. Men det finns frälsning för alla.

Utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka från 18 juni till 16 november avslutas idag. Den har handlat om möten. Tusentals besökare har fått se altarskåp, krucifix, textilier och kyrkokonst från kyrkor i hela stiftet och muséer.  Temat Himlen är här också speglats i moderna konstinstallationer. Besökarna har fått möta de berättelser som kulturarvet bär. De har själva kommit med sina egna personliga berättelser. Nya berättelser formas varje gång någon träder in i de heliga rummen och tar del av allt som där finns och sker. Och de skatter som domkyrkan och andra kyrkorna inrymmer finns kvar och brukas så att fler kan möta den levande Guden och med tron som grund dela livet med andra.

De många berättelserna vittnar verkligen om att himlen är här. De har del i den stora berättelsen, att Gud blir en av oss, försonar relationer och ger det liv som aldrig dör. Himlen finns där Gud handlar. Himlen är, där Guds ande är. Gud är inte långt borta från någon enda av oss och uppenbarar sig genom att tala till oss, i sakramenten, bönen och kyrkans gemenskap. Då händer något som får konsekvenser genom att människor lever i tro, Gud får handla och Guds vilja sker genom oss och våra liv. Det skänker hopp för dagar som kommer och inför tidens slut. Gud vill ge oss mer av himmel.  Budskapet idag är att vi behöver vaka så att inget ont sker medan vi väntar på att himlen komma helt och fullt med den stora befrielsen. Ännu pågår kampen mot allt ont. Ännu är vi samtidigt rättfärdiga för Kristi skull och syndare.

Himlen är här när relationerna mellan Gud, medmänniskor och skapelsen är hela. Den är Guds närvaro. Himlen är inkarnationen av den gudomliga kärleken; Kristus kommer med den till försoning och liv. Det är där vi ska ha vårt hjärta förankrat.

Vid tacksägelserna i kyrkan påminns vi om vår dödlighet. Och det är nog viktigt att bli det. Varje dag påminns vi dessutom om vår delaktighet i ondskan och världens bortvändhet från Gud, om att vi alla är syndare, också kyrkans folk. Men förlåtelse och förnyat liv finns som en Guds gåva.

Denna söndag före domssöndagen är många i vårt stift och på andra håll omskakade, ledsna, besvikna och upprörda. Det beror på att en ungdomspräst häktats under veckan, misstänkt på sannolika skäl för våldtäkt med barn. Prästen har erkänt men anser att det är sexuellt utnyttjande. Som barn i det här sammanhanget räknas alla som inte fyllt 15 år. Nolltolerans mot sexuella övergrepp gäller. Men rättsprocessen måste ha sin gång.

Livet blir aldrig detsamma för offret med familj, inte heller för prästen med familj. Många ungdomar, kompisar och medarbetare är djupt personligt berörda. Det är viktigt att vi stöttar varandra, alla som behöver det, och att vi talar om det svåra och delar smärtan.

Här är inte himlen. Det finns ingen mening i det tragiska som skett. Alla är förlorare. Vad vi kan göra är att ta Livet på allvar, fördjupa relationer – inte konsumera relationer, och visa kärlek och respekt för varje medmänniskas värde och behandla varandra med värdighet. Varje människas integritet måste respekteras.

Jag är övertygad om Guds närvaro mitt ibland oss, även när Gud är fördold för oss. Vi kan be med orden ur psalm 217, Gud, för dig är allting klart: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker”. Amen

Denna söndag efter hundraårsdagen den 8 november av Nathan Söderbloms biskopsvigning har det passande temat Samhällsansvar. Han förknippas som ärkebiskop med sitt engagemang för fred under och efter första världskriget, vilket belönades med Nobels fredspris 1930.

Den fredstanke som hör till det andliga arvet efter Söderblom innesluter inte bara att krig avslutas och motverkas. Till freden hör helade relationer och rättvisa åt alla. Den får långtgående konsekvenser för samhället och den värld vi lever i. Den omfamnar också den fred som vi på svenska vanligen benämner frid. I Bibelns och de stora språken används bara ett ord. Om vi håller samman fred i inre och yttre mening, likaså relationerna till Gud och medmänniskor, då gör vi som Söderblom i sin fredsgärning.

För att uppnå en fred med djup och bredd är det nödvändigt att våga tänka, sätta ord på och dela det som är svårt och bryter ner och isär. Då öppnas möjligheter för oss att överlåta och lämna bakom oss det som inte bör finnas kvar, ta emot det som förnyar och kämpa för en fred som är mer än frånvaro av krig och väpnat våld.

När evangeliska och ortodoxa kristna samlades 1925 till det ekumeniska möte för Life and Work som Söderblom kallat till i Stockholm och Uppsala stod på agendan frågor om samhällsutveckling, försoning och internationellt samförstånd. Efteråt kunde deltagarna konstatera att ett tema kommit i förgrunden under mötets gång: Guds rike. I gudsrikestanken fann de en kraftkälla för det ekumeniska arbetet och en vision för framtiden.

Korset står i tillvarons centrum för Söderblom. Jesus Kristus personifierar Guds rike och tar genom sitt lidande och sin död på sig allt som är oförenligt med det Gud vill och visar vägen till försoning för enskilda och folken. Korset uppenbarar ett rike som kommer med fred, och därmed med kärlek och barmhärtighet, rätt och rättvisa. De meditationer som Söderblom samlade i boken Krist pinas historia är värda att ta del av än idag. Där Guds rike är, där sker Guds vilja.

Relationen till levande Gud blir avgörande för att Guds rike ska bli synligt i samhället. Det ekumeniska arbetet förankras i Gudsrikestanken. Det sker genom att enskilda kristna möts och samverkar över alla gränser. Det sker genom att kyrkornas enhetssträvanden blir tecken och redskap för mänsklighetens och folkens enhet. Tron blir till förnyat liv och gemensamt arbete.

Visionen om att Guds rike en dag ska upprättas helt och fullt är grundad i Kristusgärningen och ger ett hopp som bär. Psalm 314, Ack saliga dag, av Nathanael Beskow uttrycker den visionen kongenialt med Nathan Söderbloms grundsyn:

Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar, då världen är vorden Guds rike till sist, då människornas släkte förlossningen funnit och folken bekänner att Herren är Krist, då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen!

Jag är glad över allhelgonahelgen och vad den kommit att betyda för många människor. Det sägs att 50 % av befolkningen besöker kyrkogårdarna för att tända ljus och minnas sina bortgångna. I ett land där tabut kring sex ersatts av ett tabu kring döden är det ett hälsotecken. Helst borde alla åtminstone en gång per år konfronteras med livets realiteter, dvs. att vi förlorar våra nära och kära och en gång själva ska dö. Det fördjupar våra perspektiv på livet och kan bidra till att vi som lever i dödens närhet tar våra relationer på allvar. Vare sig våra bortgångna främst är förknippade med försoning, trygghet och kärlek eller med skuld, smärta och ouppklarade relationer finns en möjlighet att vid grav och minnesplats överlämna dem och oss själv i Guds kärleksfulla famn.

När jag idag vandrade till vår familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård tänkte jag på Nathan Söderblom, som den 8 november för 100 år sedan blev ärkebiskop. Jag ska i några blogginlägg belysa vad hans insats kan betyda för oss. Idag låg det nära till hands att tänka på att han var förtrogen med förluster och sorg. Han hade också förlorat barn, förutom andra nära släktingar och vänner. Jonas Jonson framhåller i sin biografi ”Jag är Nathan Söderblom satt till tjänst” (Verbum 2014) att Långfredagen och Alla Helgons Dag var de mest betydelsefulla helgdagarna för Nathan.

I Söderbloms teologiska tänkande är korset och helgonen avgörande. Hans personliga, frigörande möte med Kristus under studietiden – när de gamla bekännelsemönstren och kraven blivit övermäktiga – gjorde att han kunde finna förtröstan hos den levande Guden, som är närvarande i livets svåraste skeenden liksom inför uppgifterna för dagen som kommer. Under påverkan av personlighetsfilosofin, med tilltro till de religiösa gestalternas avgörande betydelse, lade han stor vikt vid att helgonen med sina liv visar att Gud lever. Gud är den levande Guden som uppenbarar sig i historien genom helgonen.

Det finns ett samband mellan korset och helgonen. All världens synd och död, skuld och förtvivlan, ensamhet och övergivenhet, tomhet och utsatthet finns på det kors som formas av en stam med riktning till Gud och en tvärarm som sträcker sig ut till medmänniskan till höger och vänster. Kristus är Helgonet. Gud handlar på korset genom honom. Helgonen som följer Kristus är vanliga människor som visar på korset som ett verksamt tecken för levande Gud. Det följer en påskdag. Himmelen öppnar sig. Hoppet lever.

Så ber jag än en gång Jesusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Amen

Det hör till att vara människa att växa, både bokstavligt och bildligt. Det går knappast att tänka sig att stanna upp, att i fortsättningen bara vara det man är. Genom nya kunskaper och erfarenheter kan vi utvecklas och fördjupas. I allhelgonatid påminns vi om att ta vara på livet, själva och tillsammans.

Det förgångna blir närvarande och påtagligt för oss. Smärtsamma upplevelser, tragiska förluster och alla goda minnen som vi bär med oss aktualiseras. Vi minns dem som inte längre finns mitt ibland oss. Vi får tacka för alla som gjort våra liv rikare och låtit oss att växa som människor. Det är också viktigt att inte glömma det svåra, att lära av det som varit och ta till sig det som bär vidare.

Helgelse är ett teologiskt ord för att växa som kristen människa, som människa och kristen. Kristen tro ger fördjupning åt mitt liv som människa. Alltså måste helgelsen vara viktig. Själv ser jag den som Guds handlande med mig, varje dag, hela livet. Det är inte lätt, om ens möjligt, att se några resultat, att jag blir heligare och mer helgonalik. Fast det är vår kallelse. Helgon vittnar ju med sina liv om att Gud lever, som ärkebiskop Nathan Söderblom uttryckte saken för ett sekel sedan.

Vem åstadkommer helgelse? Jag eller Gud? Jag tror att allt som gäller min frälsning och andliga växt är Guds verk. Det är bara möjligt för Gud. Om helgonens liv visar att Gud lever betyder ju det, att det är Gud som helgar. Men det är också så, att jag har friheten att stänga dörren för Gud och avstå från att lyssna till Gud.

I en kyrka som har rötter i 1500-talets lutherska reformation är det inte alldeles okomplicerat att tala om helgelse. Det avgörande är att Gud handlar av nåd med oss. Inga mänskliga meriter gäller inför Gud. Människan får en rätt relation till Gud (blir rättfärdiggjord) av nåd genom tron. Kan man då i en luthersk bekännelsetradition tala om helgelse i betydelse av att andligt tränas som människa. Leder inte det till att fokus läggs på människan, vad hon ska åstadkomma, medan Guds frälsningshandlande av nåd förminskas?

Det här är en intressant teologisk fråga. Jag har just börjat läsa en nyutkommen bok av Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. (Verbum 2014) som ger en avancerad analys av den. Boken ingår i en skriftserie inför 500-årsjubiléet av reformationen 2017. Bra för den som söker teologisk fördjupning.

Gud vill mer med oss än att bara ta emot oss av nåd och bekräfta att vi är älskade sådana vi är. Gud kallar oss att växa för livet och vara medarbetare i skapelsen. Så här i allhelgonatid är det många vi saknar. Jag tänker med tacksamhet på min förra biskopskollega Tony Guldbrandzén, tidigt bortgången efter sin pensionering. Han hörde till EFS och kunde väckelsens språk, där helgelse är ett centralt ord. När något var särskilt svårt eller utmanande brukade jag skämta med honom och säga: ”Tony, det är bra för helgelsen!” Han skrattade gott och svarade gärna rappt: ”Hur helgade ska vi då inte bli?” Han visste att det låg ett allvar bakom. I kampen för livet får vi växa genom Guds försorg. Det gäller för oss att leva vända mot Gud och ta emot det Gud ger. Tonys valspråk som biskop var ”Gud verkar – uppmuntra varandra”.

Växandet hör våren och sommaren till. Det är framtidens budskap. I allhelgonatid kan vi anknyta till sommarpsalmen 200, I denna ljuva sommartid, och be: ”Liksom ett träd i sol och regn, så låt min själ i Andens hägn få växa alla dagar den sommar som av nåd jag får. Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.”