februari 2016

Ni visas månatligt arkiv för februari 2016.

Som biskop gör jag visitationer i församlingar, cirka sju gånger per år i några dagar. Numera handlar de inte så mycket om det förgångna utan mer om det aktuella läget och samtal om framtiden. Jag tycker det är spännande och meningsfullt att möta anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare, ta del av utmaningarna i samhället och församlingens svar på dem. Som kringresande biskop kan jag dela tankar och erfarenheter från en församling med en annan. Själv lär jag mig något nytt vid varje visitation, trots att jag nu är inne på andra varvet som biskop.

De målade sköldar (Foto: Mats Lagergren)

De målade sköldar
(Foto: Mats Lagergren)

Förra veckan var jag på visitation i Tierps år 2015 nybildade pastorat med församlingarna Tolfta (med Tierps köping), Västland och Hållnäs-Österlövsta. De har klarat av första fasen i sammanläggningen, nu står de inför att slutföra den och ta nya steg tillsammans. Mycket gott arbete fortgår som vanligt oberoende av organisatoriska förändringar. En verksamhet som gjorde intryck på mig var den riddarskola som församlingen driver i gott samarbete med den vanliga skolan.

Det var elever i femte klass som kom med sin lärare till Riddarskolan. Den här gången var temat vänskap. Vi gick runt i de fyra grupperna, där vi fick se en mycket stark film om mobbning, höra samtal och se hur deltagarna målade och skapade. Jag måste säga att det är ett gediget värdegrundsarbete, som går djupare än att när man bara talar om vilka värderingar som ska gälla. Här fick de tolka det som skedde i filmen, tala om deras egen roll och hur de själva och tillsammans kan bidra till

I Nathanaelskyrkan fick de en sten var

I Nathanaelskyrkan fick de en sten var

vänskap och stå upp för den som är utsatt. I samtalen fick de dela upplevelser från vardagen och skolgården. I en trygga samtal gick det att uttrycka känslor. Och de målade riddarsköldar där de gav sin personliga bild av vänskap. Riddarskolan har utvecklats under åtta år och den innehåller flera samlingar. Alla riddarna ska få sina fem stenar innan de dubbas. Samlingen avslutades där ungdomarna fick en sten och ett diplom att sätta upp i sin skola.

Samarbetet med skolan bygger på kontinuitet och sker självfallet i enlighet med läroplanen. Riddarskolan är ett bra exempel på hur skolans och kyrkans uppdrag är förenliga och att det går att samverka. Den bygger på kontinuitet. Som en bonus fick eleverna både höra berättelsen om den barmhärtige samariern och den gyllene regel som håller än i dag: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. För kyrkans del handlar det här också om att bygga relationer. Riddarskolan gör att många sedan blir konfirmander. Jag noterade att det också leder till en jämnare sammansättning av tjejer och killar.

Tänk vad det betyder att femteklassarna så grundligt får bearbeta så viktiga ämnen som vänskap. Då måste det bli fler goda riddare. Det kommer att göra skillnad när det gäller livskvalitet, självkänsla och kärleksfulla handlingar.

Jag tänker på Jesus som säger till sina lärjungar: Jag kallar er mina vänner. Vi får göra som han mot varandra. Det är ett ämne för fastetiden när vi funderar över vad gör av livet och hur vi kan bidra till att godheten övervinner ondskan i den kamp som ständigt pågår.

Taggar: , , , , ,

Vi har kommit till avslutningen av vår veckolånga pilgrimsvandring i det heliga landet. Jag har vandrat för livet, mitt eget liv och det som vi har tillsammans. Landet kallas heligt därför att Gud har handlat här genom historien. För mig som kristen blir den stora berättelsen konkret. Gud uppenbarade sig genom att bli människa i Jesus Kristus för att ge oss Livet tillbaka. Han föddes som jude. Kristna och judar har en historia som förenar. Rötterna delar vi dessutom med muslimerna. Det heliga landet är ett gemensamt land som borde förena oss.

Mosaik i Gravkyrkan

Mosaik i Gravkyrkan

Det heliga landet är inte särskilt heligt om man tänker sig att det skulle vara lugnt, fredligt och återspegla Guds vilja. Kampen om livet mot dödens alla krafter som bryter ner och drar isär står starkast i detta land med dess närmaste omvärld. Kanske är det just därför att det är heligt som motkrafterna uppenbarar sig på det sätt som sker. Många säger att nyckeln till fred i Mellanöstern finns här. Jag tror att det är sant. Men det är svårt att finna den. Gud blir fördold i hatets, våldets och misstrons land.

För att det ska ändras fordras att Guds vilja uppenbaras så att sanning och försoning går hand i hand för en gemensam framtid. Under pilgrimsvandringen har vi fått spegla vår personliga livsberättelse i den stora berättelsen som möter på de många heliga platserna: vid Genesarets sjö och Sykars brunn, i Nasaret, Betlehem och Jerusalem. Vi har också fått spegla den i flyktinglägret i Jenin, där teater, film och annat skapande ger unga människor självkänsla och visioner om en god framtid. Likaså i den gode herdens skola för barn och unga och i den lutherska kyrkans kulturcentrum Dar-el-Kalima i Betlehem, där palestinier får konstnärlig utbildning. Kunskap och skapande verksamhet ger livsmod och öppnar perspektiv. Det blev en pilgrimsvandring där vi fick möta livets tecken i vår tid.

Människors upplevelser av sin bakgrund och situation är sanna och verkligen nödvändiga att lyssna på och ta på allvar. Det innebär inte att de är förenliga. I det heliga landet möts många berättelser. De är betydelsefulla därför att de tolkar den komplicerade, konfliktfyllda historien som är ständigt närvarande. De beskriver också den aktuella situationen mot den bakgrunden. Berättelserna är avsedda att forma framtiden och återger därför inte neutrala fakta. De är därför svåra att tyda och genomskåda i den konflikfyllda situationen.

Det heliga landet är den gudomliga uppenbarelsens land. I Nasaret får Maria ta emot ängelns budskap om att hon ska föda ett unikt barn, Guds son. I Betlehem sker det. Många platser vittnar om vad Jesus sa och gjorde för att föda tro och ge förnyat liv. På Golgata, i gravkyrkan i Jerusalem, slutar spåren av vandringen på kärlekens väg. Vid trädgårdsgraven som ger en bild av hur en klippgrav såg ut firade vi en avslutande pilgrimsmässa. Det kändes som att liv och död möttes. Som sändning läste jag orden av Jesus i Joh 10:27-29: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.”

Mässa vid trädgårdsgraven  (foto: Mats Lagergren)

Mässa vid trädgårdsgraven
(foto: Mats Lagergren)

Den liturgiska färgen var fastetidens lila. Inför välsignelsen vid mässans avslutning bytte jag till uppståndelsens vita färg. Hoppet bär.

Vår pilgrimsvandring fortsätter. På vägen till det himmelska Jerusalem finns många heliga platser där vi kan få vila, fördjupas andligt och hämta kraft för livet. De behöver vi stanna till vid i den kamp mot det onda som präglar vår pilgrimsvandring. Prövningarna är många. Men vi går vidare med Jesus genom död till liv, varje dag och en gång till sist när vår långfredag blir påskdag, uppståndelsens dag.

Taggar: , , , , ,

Jag är på pilgrimsresa till det heliga landet med prostarna, stiftets ledningsgrupp och ärkebiskopen. Det kändes som rätt förberedelse att fira Fastlagssöndag i Tensta kyrka med temat kärlekens väg. Kyrkan är helgad till den heliga Birgitta. Hennes bön ur psaltarpsalmen blev till en sändningsbön för mig: Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Kornbröden och fiskarna

Kornbröden och fiskarna

Vi får förbereda oss för att under fastan vandra Jesusvägen i hans fotspår. Jesus är med och går vid vår sida enligt sitt löfte. Kärlekens väg går fram till långfredagen  och påskdagen. Den fortsätter i våra egna och kyrkans liv. Jesus visar att kärlekens väg innebär att delta i kampen mot allt ont. Den är också lidandets väg. Den inrymmer allt som kärleken bär. Livets kontraster finns med. Kärleken är mer än känsla; den är längtan, vilja, kamp, omsorg och närvaro i livets alla skeden. Genom att Jesus går genom död till liv blir kärlekens väg till segerns väg.

På resan bär jag med mig sändningsord från aposteln Paulus i Andra Korinthierbrevet 5:e kapitel. Han ser sig som ett Kristussändebud i försoningens tjänst och uppmanar oss att låta försona oss med Gud.

”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.”

Det är ord att spegla sig i på en resa i det heliga landet liksom på vår personliga livsresa. De får konsekvenser för alla relationer. I försoningen genom Kristus har Gud gett oss nya livsmöjligheter, så omvälvande att det går att tala om en ny skapelse. Egentligen innebär det att skapelsen återupprättas till att bli sådan den är tänkt, enligt Guds vilja.

Livets källa

Livets källa

Den första dagen kom vi till Salighetsprisningarnas berg ovanför Genesarets sjö, till den plats där Jesus höll sin bergspredikan. Vi tog in på fransiskanernas gästhem. Där finns ett underbart kapell med en altaruppsats med de kornbröd och fiskar som räckte till alla när Jesus delade dem.

Den andra morgonen var vi uppe redan vid sextiden och fick se solen gå upp över sjön medan vi meriterade över salighetsprisningarna. Det slog mig att alla de som prisas saliga är människor med behov. Det måste betyda att det är ok att ha svagheter, vara sårbar, lida, känna brist och otillräcklighet, ansvar och synd. Om vi inser det, öppnas vägar till befrielse. Och oavsett vad vi gör, är det avgörande vad Gud gör med oss.

Efter mässa var det dags för båttur på Genesarets sjö. Det var första gången för mig. Solen sken. Ingen storm behövde stillas denna gång. Jesus var närvarande. Vi kunde se de heliga platserna från båten: Kafernaum med synagogan och resterna av Simon Petrus hus där Jesus botade hans svärmor; kyrkan till minne av bespisningsundret och stranden där Petrus tre gånger förklarade att han älskade Jesus och fick uppdraget att leda kyrkan. Längre söderut vid sjön finns Magdala. Den stora berättelsen länkades samman med vår personliga när vi besökte platserna.

Saligprisningarnas berg från  Genesarets sjö

Saligprisningarnas berg från Genesarets sjö

Jesusvägen då blev vår väg nu. På eftermiddagen blev det påtagligt när vi kom till Golanhöjderna. Vi stannade till där vi kunde se in i Syrien vid den gräns där ett stängsel och flera vakttorn ger den bedrägliga känslan av lugn och ro, men vi vet att kriget, brutaliteten och extremismen på andra sidan gränsen ständigt skördar nya offer. Kristna dödas, kulturminnen raderas ut som om historien skulle kunna skrivas om, människor från olika trostraditioner lider och förlorar hoppet om en framtid i fred.

Vi var inte ensamma vid utsiktsplatsen. En grupp soldater från en av flera närbelägna militärförläggningar var där med sina k-pistar för att bli orienterade av ett befäl. När de gått bad ärkebiskop Antje den bön för de kristna och andra drabbade i Mellanöstern som vi biskopar tagit fram inför fastan.

Medan vi bad hördes granatsalvor från ett par.mil in i Syrien. Vår bön ackompanjerades av en brutal verklighet. Jesus var där i kampen mot det onda. Nu ska vi fira askonsdag, som handlar om att döden och förgängligheten har sätt sitt märke på oss. Men genom Jesus kan korset tecknas med aska. Vi är ju kallade till livet och att dela det liv som Gud vill att vi ska leva. .Så vi går vidare på kärlekens väg.

Under resor i stiftet har jag tid att lyssna på radion. I förrgår hörde jag en intervju med den svensk-italienska regissören Erik Gandini om hans aktuella dokumentärfilm ”The Swedish Theory of Love”, som behandlar det politiska manifest för Sveriges framtid som formulerades 1972. I detta slogs fast att ingen ska vara beroende av någon annan. Drygt 40 år senare är Sverige världens ensammaste land när det gäller flest ensamhushåll och upplevd ensamhet. Det handlar både under livet och inför döden. Det finns självklart också positiva sidor, exempelvis när det gäller ekonomiskt oberoende.

Är det ett mänskligt ideal att alla ska klara sig själva i alla avseenden, inte vara beroende och i förlängningen inte ligga någon till last. Tänk om vi istället skulle se det ömsesidiga, positiva beroendet som vårt mänskliga ideal? Relationerna är livsnödvändiga.

Så tänkte jag under min resa. Sedan associerade jag vidare till hur svårt det kan vara att inse och leva med vår egen sårbarhet och svaghet – och att möta och hantera andras. När livet är smärtsamt och inför döden blir det än svårare. Det blev så tydligt när jag läste fyra kända svenskars artikel i Dagens Nyheter den 30 januari, där de i svepande ordalag kräver en utredning om ”frivillig” dödshjälp. Deras livs- och trosåskådningsbakgrund är olika. Det blev fel redan i rubriken. Det som de förespråkar är i verkligheten aktiv dödshjälp. Med begreppet frivillig dödshjälp döljs den svåra problematik som deras förslag inrymmer. Idag praktiseras passiv dödshjälp, dvs. sådana vårdmetoder används som lindrar lidandet men kan korta den återstående livstiden. Med aktiv dödshjälp passeras en etisk och moralisk gräns för vad en människa klarar av att avgöra och ska utföra.

Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet i dödens närhet med återverkningar på människovärdet för dem som lever. Riktigt obehagligt tydligt blir det när de fyra författarna skriver: ”Varför finns inte denna rätt i vårt land? Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande. Trots att den palliativa vården byggts ut och gör stora och behjärtansvärda insatser klarar man inte att ge alla en värdig död.” Människovärdet och livskvaliteten kan komma att i realiteten avgöras av om man är till nytta och om vårdresurserna räcker till. Ett humant samhälle ser istället till att det finns livsrum och vård för alla.

Människan kan inte placera sig i Guds ställe. Kravet på aktiv dödshjälp bygger på att alla kan fatta rationella, väl övervägda beslut och att de som verkställer kan avgöra. Alltså: nej till aktiv dödshjälp.

Det är inte förvånande att den tydligaste repliken kom från Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika. Se http://www.dn.se/debatt/repliker/riskabelt-tillata-aktiv-dodshjalp/. En biskop kan inte säga det bättre än de gör:

”Alla människor i Sverige ska kunna känna sig säkra på att forskning och vård är helt inriktade på att bota, lindra och värna livet – oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Det som framför allt behövs är livshjälp – inte dödshjälp!”

Som medmänniska, kristen och biskop vill jag helhjärtat instämma.

Taggar: , , , , ,