mars 2016

Ni visas månatligt arkiv för mars 2016.

Livet föds på nytt. Döden har inte sista ordet. Vi upplever det konkret i vårens tid, när vårsolen ger ljus och värme så att skapelsen vaknar till liv. Det är ett återkommande mönster i skapelsen. När Jesus går genom död till liv blir det livsmönstret av varaktig betydelse. En värld öppnas för oss med förnyat liv och ett hopp som bär varje dag och inför den stora förnyelsedagen vid tidens slut.

Vi bekänner oss inte till en tom grav. Visserligen är vittnesmålen starka om att Jesus inte längre fanns kvar på påskdagens morgon. Men en tom grav bevisar inget. Den kristna tron på uppståndelsen grundas på lärjungarnas möten med den uppståndne, att Jesus handlar med dem, att det som sker uppfyller löftena i den heliga skrift, att han sänder sina lärjungar till att göra alla folk till lärjungar och lovar dem att Gud ska sända sin Ande för att utrusta dem med den andliga kraft de behöver. Därför hälsar vi varandra ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Det som sker är grundläggande för kyrkan och den kristna tron. Om inte Kristus har uppstått är vår förkunnelse tom, likaså vår tro, förkunnar Första Korinthierbrevet 15:14.

Jesus stod plötsligt stod mitt ibland lärjungarna. Gud grep in i deras liv på ett sätt som inte är möjligt efter en mänsklig måttstock. Det oändliga innesluter åter det ändliga.

När Jesus visade sig för dem hade hans kropp inte de begränsningar till ett visst rum som en människas jordiska kropp har. Han hade en uppståndelsekropp. Han kom helt plötsligt till dem och försvann lika hastigt ur deras åsyn. De erbjöds att ta på honom men det skingrade inte allt tvivel. Det som blev avgörande var att han åt hos dem och att han förklarade hur det som skett är uppfyllelsen av det som står i de heliga skrifterna, som de kände väl till.

Korset och uppståndelsen hör ihop. Det som sker varje dag runt hela vår jord i våld, krig och terror är inneslutet i korset. All världens ondska, synd, död och mänsklig bortvändhet från Gud bär Jesus upp på korset. Han gör det som inkarnationen av den gudomliga kärleken. Förbannelsens kors blir i uppståndelsens ljus ett segertecken. Uppdraget att försona är utfört.

Vi kallas att leva uppståndelseliv. Det innebär att alltid välja livet. Vi kallas att vara uppståndelsens vittnen. Då kämpar vi mot allt ont, för fred och frid, för barmhärtighet, rättvisa och livsmöjligheter för alla människor, oändligt värdefulla och älskade av Gud.

Att vara uppståndelsens vittnen genom att alltid välja livet innebär att varje dag lämna det som bryter ner, snedvrider, förstör, alltså allt det som döden står för. Och att varje dag ta emot det som helar, upprättar och förnyar, alltså livet som Gud ger. Jesus har gått genom döden till livet. Vi tar emot livet som en gåva och delar det med andra.

Taggar: , , , , ,

Det är stilla veckan. Då ska vi vara stilla inför det allvarligt mänskliga och djupast gudomliga som sker under skärtorsdag och långfredag inför mötet med påskdagens evangelium, att livet segrar trots allt. Jag är inställd på att förbereda mig för påsken och har avsatt ett par dagar för det.

Idag var jag på bilresa i mellersta Norrland. På bilradion i morse hör jag om explosioner på Bryssels flygplats. Så händer det som många väntat sig. Terroristerna slog till. Utan urskillnad, för att sätta skräck. Att livet saknar värde för dem. vittnar deras handlingar om. Att tala om martyrium är en hädelse mot Gud. Ärkebiskopens vädjan om bön för de drabbade återges i radiosändningen. Och en stund senare sker attentatet i tunnelbanan.

Jag har vetenskapligt forskat på decennierna efter Första världskriget. Trettiotalet innehåller det mesta av det obehagliga. Reaktionen mot det individualistiska och mänskligt optimistiska 1800-talet är förståelig mot bakgrund av första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Det är en tid när människor manipuleras genom många små steg i fel riktning. Då blir det särskilt svårt att sätta ner foten och säga att nu är det nog. Jag har läst korrespondensen mellan Rikssäkerhetstjänsten i det naziledda Tyskland och den evangeliska kyrkan. Den vittnar om hur man med de små stegens djävulskap kan leda en naiv kyrka mot avgrunden. Värt att observera är hur man genom demokratiska val tog över makten i de tyska landskyrkorna. Nu ser jag många tecken på att historien upprepar sig. Det känns inte alls bra. Något för oss att ta på allvar?

Det jag har särskilt svårt med är om man genom att döda sig själv och ta andra med sig i döden påstår sig utföra något som innebär en säker martyrdöd. Detta är den ultimata hädelsen – att Gud legitimerar ondskan. Den gudomliga kärleken har blivit till sin motsats.

Efter en hel dag av meningsfulla samtal kommer jag hem. Då sätter jag mig i en skön fåtölj och ser på TV. Statsministern kommenterar händelserna i Bryssel. Då upptäcker jag att mönstret på väggen bakom honom innehåller korset. Hur har det gått till? Men det är väl rätt. Det han talar om har med korset att göra, det kors som innesluter allt i världen. Jag ser det som ett tecken efter en svår dag. Det mänskliga är relaterat till det gudomliga.

Människan är inte god, hon kan till och med bli fångad av det onda. Det är naivt att tro annat. Som en biskopskollega drastiskt uttryckte sig för nu många år sen: ”det finns en djävul i varje människa!” Ondskan måste vi ta på allvar. Alltså finns det en djup visdom och ett framtidshopp i kyrkans tro på att syndabekännelsen leder till en gudomlig förlåtelse utan gräns som ger förnyat liv och ett hopp som bär. Förändring och förnyelse är möjlig.

Taggar: , , ,

Jungfru Maria var utvald av Gud för att föda Jesus, Guds son och en av oss. Det avgörande med henne är att hon ställer sig till förfogande för det unika uppdraget. Gud ger och hon säger ja till Guds gåva.

Maria förknippas med ödmjukhet, lydnad, tjänande, trohet och att vara välsignad. Det blir lätt så att hon framställs som en underdånig kvinna i en förkunnelse där perspektivet är manligt, likaså i en tolkning där genusperspektivet dominerar. Men då hamnar vi fel. Gud är Gud och människan är människa. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, i det skeendet finns Maria. När hon tar emot budskapet att Gud ska handla med henne reagerar hon djupt mänskligt med en hel paljett av känslor: förskräckelse, förundran, tacksamhet och sång av glädje. Hon möter den Helige, som talar till henne. Det blev nödvändigt för henne att ta till sig ängelns budskap inför det stora som Gud ska göra med henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Hon blir ett trons föredöme genom sin förtröstan, sin tillit till Gud.

I Lukasberättelsen om bebådelsen om att Maria ska föda Jesusbarnet stannar jag inför två budskap, som uttrycker det jag tänker måste hållas samman när vi ser på relationen mellan Gud och människan. Det ena är ängelns budskap att ”ingenting är omöjligt för Gud”. Det är ju det som är Guds storhet, att ge det som ingen annan kan ge. Det andra budskapet kommer Maria med som svar på Guds kallelse genom ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt.”

Att tjäna Gud är inte att bli förminskad utan att bli det Gud vill. Att tjäna Gud är därför att göra något för andra. Gudsrelationen får konsekvenser för andra relationer.

Vid dagens visitationsmässa i Vendels kyrka fick vi vara med om något ovanligt. I slutet av sin predikan uppmanade kyrkoherde Britt Thurfjell oss alla att i kör göra Marias ord till våra egna: ”Jag är Herrens tjänarinna/tjänare. Må det ske med mig som du har sagt.” I likhet med Maria överlät vi oss till Gud, som även ger oss ett uppdrag som är beroende av att Gud ger.

Taggar: , , , , , ,