Ekumenik

Nu visas inlägg taggade med Ekumenik.

Under helgen har reformationsjubiléet uppmärksammats i en av två polska reformationsstäder, nämligen Wroclaw. Hit kom reformationen med full kraft på 1520-talet genom Johannes Hess. 80 % av befolkningen var evangelisk-luthersk vid tiden för Andra världskriget. När staden tömdes på tyskar och polacker flyttades hit återstod bara en spillra av reformationskyrkorna. Numera är det en öppen och expansiv stad med goda internationella kontakter över nationella, konfessionella och religiösa gränser. I en stad med cirka 700000 invånare kommer över 100000 från Ukraina.

Ett brett sammansatt program visade reformationens betydelse och aktualitet liksom de goda ekumeniska kontakterna och en stad som bygger broar mellan människor. Vid den avslutande nattvardsgudstjänsten i Maria Magdalena kyrka – ursprungligen en luthersk kyrka, nu en gammalkatolsk – manifesterades en inkluderande gemenskap. Den romersk-katolske ärkebiskopen avslutade med ett ekumeniskt präglat tal i den TV-sända gudstjänsten. Jag höll följande predikan över Psaltaren 98:1-4.

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Drogie siostry, drodzy bracia! Dear sisters and brothers. We are gathering here in Wroclaw commemorating 500 years of Reformation. It takes place on the Cantate Sunday between Easter and Pentecost. When we look back we can rejoice because of what the Lord has done in Christ for our salvation and liberation. When we look forward to Pentecost we can praise the Lord for renewing our lives with the gift of the Holy Spirit making it possible for us to receive what Jesus has said and done, and also to grow in faith and witness to our faith in daily life. Doing so we follow in the footsteps of the Reformers and all faithful Christian people throughout the Ages.

The Cantate Sunday has got its name after the first word in Psalms 98, ”Sing a new song to the Lord, for he has done marvellous deeds; his right hand and his holy arm have won him victory.” The original word about the victory the Lord has won says literally that he was enabled to save his people. Yes, that is also why we have gathered. We have been summoned by the Lord. We are here to sing to the Lord, praising him for what he has done for our salvation in Jesus Christ. The Son of God became one of us but without sin. He shared our lives, suffered and died on the cross for the reconciliation of the world and our salvation. The cross of damnation became the cross of victory when he walked through the valley of death to eternal life. Christ has opened a new way for us – through death to life. He has risen and we shall rise. We are called to follow him during our life time, and then at last when our time on earth is over we follow him to eternal life.

Gudstjänste inleds av biskop Pytel

Gudstjänsten inleds av biskop Pytel

In baptism we were incorporated into Christ and his Church, receiving the spiritual power of the death and resurrection of Christ. We walk through death to life as he did. The baptismal pattern through death to life is the Christian pattern for daily life. We receive it as a gift in baptism. Every day we have the opportunity and calling to leave everything that is connected with death in our lives and instead receive through grace alone the new life from Christ. We do this by confessing our sins and receiving forgiveness, by coming before God in faith entrusting our lives to the blessing hands of the triune God, and over and over again receiving renewed life through the means of grace.

So we have all the reason in the world to sing together to the Lord in gratitude for what God has done for us in Christ from Good Friday to Easter Day and that he continues to do so. God has done marvellous deeds for our salvation. God is almighty, holy and full of divine love. Therefore, God can liberate us from all evil and the burdens that rest on our shoulders. Jesus Christ has accomplished that for us. Our only possibility for a renewed life is to receive it by faith through grace.

Your personal burdens, which are they? How does your struggle look like? Only you know. There are different things that bind us, and we can identify some as belonging to the power of death. Many people today struggle with demands of various kinds. In the gospel, we are invited to be renewed by the mighty acts of God. We meet grace, not demands. The message can only be received in faith. And when we practice faith in daily life, we can grow in faith by the power of the Holy Spirit. We are created in the image of God, therefore we have a programme for life, and that is to be more like God, to be what we already are as God’s beloved creation.

There is no way that we can save ourselves. This is what Martin Luther experienced when he struggled with all the spiritual demands that were put on him. He really had great difficulties experiencing that God is the God of mercy. Luther was so occupied with all that he had to do in order to please God. The personal Reformation break-through happened when he was enlightened by the Good News of the New Testament. He knew them very well as a Biblical Scholar. But the outer word had to become his inner Word. Then Luther realized that he was totally dependent on Gods saving acts to be free before God, liberated at last. The Holy Spirit made it possible for him to receive the gospel.

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

There are many biblical texts that give us this message. In Romans 1:16-17 we find one of those texts that became crucial for the Lutheran Reformation. We read them with gratitude and self-esteem: “I am not ashamed of the gospel. It is the saving power of God for everyone who has faith – the Jew first, but the Greek also – because in it the righteousness of God is seen at work, beginning in faith and ending in faith; as Scripture says, ‘Whoever is justified through faith shall gain life’.”

All human beings long for the source of life, its meaning and goal because we are created in the image of God. We are longing for real life in the presence of God. We are supposed to be co-workers of God in creation with all the abilities and skills that he has given us. But we are captured in evil structures and personal sin. We seek, but too often in wrong places. But still, we always seek and long. It is a question of life, our need for life. We cannot achieve it away from the presence of God, neither by our own deeds, thoughts and power. During the Centuries there are many of us who have realized this truth, because of the spiritual insights inherited from the Reformation. Today we share much of this with other traditions within the worldwide church. One example is the Joint Declaration on the Doctrine of Justification signed 1999 by the Lutheran World Federation and the Pontifical Council for Christian Unity in Rome. After five Decades of ecumenical dialogue it was possible, because earlier divisions in our fundamental proclamation of the Gospel have been overcome. This marks a new era in the relation between the two traditions that were drawn apart in the 16th Century.

So let us sing a new song to the Lord. We sing it because of the grace that is at the centre of Christian faith. We sing it because many people have been saved and renewed due to the faithful preaching of the Word in the Reformation churches. We sing it because we have been drawn together with our fellow Christians of the Roman Catholic, Orthodox and the other churches of the Reformation by the mighty acts of the triune God in our times. We are longing for receiving the unity that is a gift of God. Our saviour Jesus Christ prays for us, that we may be one.

In view of the wonders of grace and righteousness displayed in God’s salvation, the whole creation is invited to unite in praise, as it is said in verse 4 of psalms 98: “Acclaim the LORD, all the earth; break into songs of joy, sing psalms.” The union of mercy and truth secure the blessings of the promise to the world.

We are the people of hope. Amen.

Taggar: , , , , ,

Den senaste tiden har varit varierande och händelserik för mig. Först en veckas upplyftande visitation i Knivsta med goda medarbetare, engagerade förtroendevalda, många ideella och ett församlingsliv i tätort och landsbygd, där gudstjänster firas med delaktighet varje sön- och helgdag i församlingskyrkorna, konfirmand- och ungdomsverksamheten svarar mot ungdomars andliga och sociala behov, diakonin når de utsatta och pastoratet gör en viktig insats i bygget av ett gott samhälle. Visitationen avslutades med att vi firade en sådan mässa i S:ta Birgitta kyrka som kan kallas en delaktighetens mässa.

Som alltid tillkommer personliga samtal när det funnits tid. Så prostmöte måndag och tisdag på stiftsgården i Undersvik, där vi fick dela erfarenheter och föra pastoralstrategiska samtal om de utmaningar vi står i som församlingar, stift och kyrka i vårt samhälle och internationellt.

Varje människa ska behandlas med en sådan värdighet att det blir uppenbart för alla att hon är oändligt värdefull. Så också i kyrkan. Därför måste det vara absolut nolltolerans mot sexuella övergrepp. Kontaktpersonerna i stiften står på de utsattas sida. Det kändes viktigt att tacka ja till inbjudan att på onsdagsmorgonen vid deras samling i Uppsala reflektera över hur vi kan värna varje människas värdighet och integritet.

Sedan iväg till flygplatsen för tre dagar i Lettland. Väl framme i Riga åkte jag direkt till den lutherska domkyrkan för en mässa som inledde den femte teologiska konferensen för Borgågemenskapens lutherska och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan representeras också av professor Sigurd Bergmann, komministern teol dr Anders Mogård, forskningschef Cecilia Nahnfeldt, och ekumenikchef Jenny Sjögreen.

Det var kul i Riga domkyrka. Foto: J Sjögreen

Det var kul i Riga domkyrka. Foto: J Sjögreen

Temat för konferensen är The Spirit of God in the Life of the World (Uppb 3:20-22). Det handlar alltså om vad Anden säger till oss i om uppdraget i dagens värld och det europeiska samhället. Temat belystes ur många perspektiv genom bibelstudier, föredrag, diskussioner och gruppsamtal: hur vi talar om Gud i dagens samhälle; Borgågemenskapen och dess fortsatta resa; de ekumeniska dialogerna; mångfalden inom kyrkogemenskapen och kyrkornas olika kontexter; betydelsen av de karismatiska rörelserna; migrationen som utmaning för kyrkorna; ekumenik i praktiken som framtidsväg för Borgågemenskapen. Alltså många ämnen och intryck, därmed mycket att reflektera vidare över. Men det fanns också tid för personliga möten och ett par timmars för promenad i Riga sista dagen. Se bilden.

Lettiska kyrkan i Lettland har aldrig skrivit under Borgådeklarationen utan har endast deltagit som observatör. Numera är den Lettiska kyrkan utomlands helt självständig och har upptagits i Borgågemenskapen. De har gått skilda vägar teologiskt. Splittringen är nu synliggjord när utlandskyrkan har en kvinna som ärkebiskop, Lauma Susevic, medan hemkyrkan i juni 2016 gått ett avgörande steg vidare genom att i sin konstitution införa en bestämmelse om att endast män får vigas till präster. Sedan 1993 då Janis Vanags blev ärkebiskop har det varit praxis. Inte heller när två nya biskopstjänster infördes gjordes något för att åter göra det möjligt för kvinnor att prästvigas. Utlandskyrkan har dessutom några egna präster och församlingar i Lettland.

Teologikonferensen präglades i viss mån av de spända för att inte säga konfliktfyllda relationerna. Den inhemska kyrkan tog demonstrativt liten del i konferensen. Det är uppenbart att Lutherska världsförbundet kommer att påverkas negativt av utvecklingen. Borgågemenskapens kyrkor står samlade bakom Lettiska kyrkan i utlandet i en kyrkogemenskap som utvecklas och fördjupas.

Taggar: , , , , ,

Vid en sändningsgudstjänst i Sigtuna vid avslutningen av en utbildningsomgång i Ignatiansk vägledning höll jag följande predikan.

Vi firar sändningsgudstjänst i Mariakyrkan, där evangeliskt och katolskt möts på ett påtagligt sätt. Det sker inför jubiléumsåret Reformationen 500 år. Ett sådant möte har också ägt rum under utbildningen i Ignatiansk vägledning, vilket visar att den teologiska, andliga och ekumeniska utvecklingen fortsatt under gångna 500 år.

Vi har ett gemensamt andligt arv som går tillbaka till de första kristna och deras bekännelse till Kristus, till Gud treenig. På 1500-talet uppstod en polarisering, som kan beskrivas på olika sätt. Ett är att säga att det handlade om förutsättningarna för frälsningen, trons innebörd och konsekvenserna av tron. Hur finner jag en nådig Gud blev grundfrågan i en tid då hoten mot överlevnaden var påtagliga och livet kort. Hur helas relationen till Gud? Det är ju det rättfärdiggörelsebudskapet handlar om. Ett svar blev att människan blir rättfärdiggjord av nåd genom tron. Allt är gåva, människan kan inte meritera sig för frälsningen. Det andra svaret förde in konsekvenserna av tron i synfältet, som en tro formad av kärlek.

Den katolsk-lutherska dialogen om rättfärdiggörelsen som resulterade i en gemensam deklaration i slutet av 1990-talet visar att den gamla polariseringen inte är fruktbar längre. Andra ekumeniska dialoger pekar i samma riktning, exempelvis den intressanta rysk-finska ortodox-lutherska dialogen om gudomliggörelse och rättfärdiggörelse. Så den ekumeniska strävan att använda den ignatianska traditionen för gemensam andlig fördjupning och vägledning.

Mot den här bakgrunden blir de tre texterna Jer 18:1-4, Joh 15:11-17 och 1 Pet 4:10 verkligen andligt inspirerande.

Det är nog ett tidens tecken att vi talar så mycket om människans värde och kallelsen att behandla varje människa med en värdighet som återspeglar hennes oändliga värde. Skapelsen står i centrum. Människan är skapad till Guds avbild och därför oändligt värdefull. Gud älskar varje människa och välkomnar henne till gemenskap. Den gudomliga hälsningen blir: kom, du är välkommen som du är.

Men det finns mer att säga. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Gud lika. Just så, vi ska bli det vi är. Här ryms ett program för livet, en livsuppgift. Berättelsen om krukmakaren hos profeten Jeremia gör det perspektivet tydligt för oss. Skapelsen fortsätter. Gud vill mer och liknar sig själv vid en krukmakare. När formandet av lerkärlet misslyckas ger krukmakaren inte upp utan gör om det till ”ett nytt kärl, så som han ville ha det”. Det är möjligt att förändras och utvecklas efter Guds vilja.

Mina tankar går till en berättelse där Paulus beskriver sig själv som ett bräckligt lerkärl som bär evangeliet. Han säger i 2 Kor 4:7 ”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Han har fått en gudomlig gåva att ta emot, bära och ge vidare.

Så tar vi del av evangeliet från Johannes 15:e kapitel. Före vår text finns berättelsen om Jesus som vinstocken och grenarna som är helt beroende av att höra samman med den. Jesusorden ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” klargör det. Den djupa relation som får näring av den gudomliga kärleken manifesteras när Jesus kallar lärjungarna för sina vänner. Det är inkarnation. Lärjungarna sänds att bära kärleken vidare. De har utrustats genom att Jesus berättat för dem om Guds vilja. De kallas att bära den frukt som består och får löftet om att deras böner ska höras. De sänds med gåvor från Gud och ett helt livsprogram att bli det som ligger i att vara skapad till Guds avbild och kallad till lärjungaskap.

Sändningen i Petrusbrevet 4:10 knyter samman det budskap som vi fått i de andra texterna. Vi kallas att vara förvaltare av Guds nåd i dess många former. Vi äger och förfogar inte över Guds nåd. Vi tar emot den gudomliga gåvan och förvaltar den för en tid. Det ger perspektiv på relationen mellan Gud och människa. Guds nåd möter i många former så som Gud är treenig. Vi har var och en fått en personlig nådegåva att förvalta. Vi kallas att tjäna varandra med den. Petrus uppmanar oss att alltid komma ihåg att den nådegåva vi förvaltar är Guds, inte vår.

Det ligger en djup befrielse i att ta till sig att vi är beroende av det Gud ger. Vi får lyfta blicken från oss själva till Gud. Det räcker att vara innesluten i den gudomliga kärleken. Det är stort nog att vara kallad att ta emot en gudomlig nådegåva och få använda den.

Taggar: , , , , , ,

 

Lauma Zusevics valdes i oktober 2014 till ny ärkebiskop för Lettiska kyrkan utomlands. Hon föddes 1954 i Cleveland och prästvigdes 1978. Efter fyra år i New York har hon troget tjänat som pastor i Milwaukee under 30 år. De senaste nio åren har hon varit prost och ledare för de fyra amerikanska prosterierna, dessutom ärkebiskopens ställföreträdare. Lauma biskopsvigdes igår i Milwaukee.

ärkebiskop Susevics och ärkebiskop emeritus Rozitis

ärkebiskop Susevics och ärkebiskop emeritus Rozitis

Lettiska lutherska kyrkan utomlands är numera helt självständig i förhållande till moderkyrkan i Lettland och till skillnad från denna har kyrkan utomlands fortsatt att viga kvinnor till präster och förra året gått in i Borgågemenskapen. Kontakterna mellan de två lettiska lutherska kyrkorna har varit goda genom åren, frågan är dock hur utvecklingen blir framöver. Konfliktpunkterna har blivit tydligare på senare år. Ett exempel är att Lettiska kyrkan tagit ett missionsinitiativ på Brittiska öarna med stöd av Lutheran Church-Missouri Synod, alltså inom utlandskyrkans ansvarsområde. Ett annat är att utlandskyrkan numera har tre egna församlingar i Lettland med fyra präster, varav en är kvinna.

Svenska kyrkan har en långvarig relation till Lettiska lutherska kyrkan. Nära kontakter fanns redan på 1600-talet då den svenske kungen använde kyrkan i Lettland med dess superintendent för att undervisa och uppfostra folket. I modern tid är 1922 avgörande då Karlis Irbe vigdes till biskop i Riga av ärkebiskop Nathan Söderblom, som passade på att helt självsvåldigt ge honom titeln ärkebiskop trots att det bara fanns en biskop i kyrkan. Den nye ärkebiskopen fick också ta emot ett svenskt ärkebiskopskors. Under det senaste årtiondet har två biskopar tillkommit i Lettland.

I samband med Sovjetunionens ockupation av Lettland under Andra världskriget flydde hela kyrkoledningen utomlands. Ärkebiskop Grinbergs tog med sig ärkebiskopskorset och kräklan till Tyskland. Lauma Zusevics fick vid vigningen ta emot det gamla ärkebiskopskorset och kräklan.

Vid biskopsvigningen markerades tydligt att Lettiska lutherska kyrkan utomlands numera både hör till den lutherska kyrkogemenskapen i Lutherska världsförbundet och sedan ifjol till Borgågemenskapen av anglikanska och lutherska kyrkor. Ärkebiskop Rozitis assisterades vid vigningen av ärkebiskop Michael Jackson från Church of Ireland, tillika anglikansk ordförande i Borgågemenskapen, biskop Jeff Barrow från Greater Milwaukee Synod i ELCA och jag från Svenska kyrkan. De flesta lettiska prostar inklusive Ieva Graufelde från Stockholm tjänstgjorde. Närvarande var också biskop Einars Alpe och ärkebiskop Janis Vanags från Lettiska lutherska kyrkan. De gick i processionen utan biskopskåpor och mitror.

Mina kontakter med Lettiska lutherska kyrkan går tillbaka till 1990. Jag besökte kyrkan vid ett flertal tillfällen främst för överläggningar om situationen för de kvinnliga prästerna och de kvinnor som önskade bli präster. Problematiken blev akut när ärkebiskop Gailitis omkom i en trafikolycka och den unge Janis Vanags blev ärkebiskop. Då intog kyrkan en negativ hållning till vigningar av kvinnor till präster. Som systerkyrka försökte vi övertala dem att inte slå in på den vägen, värna de redan prästvigda kvinnorna och i vart fall inte underkänna prästvigda kvinnors vigning och sakramentsförvaltning. Det var Henrik Svenungsson som 1993 vigde Janis Vanags till biskop i Riga. Bedömningen gjordes att det var viktigt att inte bryta banden. Året därpå biskopsvigde han Elmars Rozitis i Toronto till ärkebiskop för utlandskyrkan.

Vigningen i Milwaukee blev en stor upplevelse, inte minst för mötena med flera av de kvinnliga teologer som jag träffade i Lettland i samband ärkebiskopsskiftet 1993. Flera av dem praktiserade i det program vi startade i Sverige för de utsatta kvinnliga teologerna, redan 1994. Flera kom de fram och vittnade vad stödet från Svenska kyrkan hade betytt för dem. Nu är de präster i Lettiska kyrkan utomlands, många i USA. Jag är tacksam över att ha fått möta dem igen och tjänstgöra vid denna historiska biskopsvigning.

Taggar: , , , ,

Biskopsvigning i Fredskyrkan, Swidnica

Biskopsvigning i Fredskyrkan, Swidnica

Källor till inspiration är de vänstiftsrelationer som Uppsala stift har med Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, Evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe och Llandaff Diocese inom den anglikanska Church in Wales. Relationen till Polen går tillbaka till 1992 och har utvecklats under årens lopp med församlingsbesök, seminarier, ungdomsutbyte och överläggningar.

Lördagen den 7 mars ar jag personligt inbjuden till biskopsvigning i Swidnica i den unika Fredskyrkan från 1600-taleti som numera finns upptagen på Unescos världsarvslista. Det är en evangelisk träkatedral 60 kilometer utanför Wroclaw (Breslau) i västra Polen där strider rasat genom århundradena och gränsen flyttats allt efter hur krigen utvecklats. Här påminner den om vårt behov av fred mellan människor och stater. Det är en evangelisk kyrka som också är ett tecken för den fred i relationen till Gud som vi alla behöver och för fred mellan kristna. Fredskyrkan förkunnar att tiden för konfessionella krig är över.

Till biskop vigdes den lokale kyrkoherden sedan många år, Waldemar Pytel. Han har under många års trogen tjänst haft stor betydelse för att bygga broar mellan människor i Swidniza och vidare ut i Polen. För detta fick han härom året en lokal hedersutmärkelse. Han är en fredsbyggare och blir en biskop för fred. Det återspeglades också vid vigningen med en bred ekumenisk representation, kardinal och biskop från det katolska stiftet samt samhällsföreträdare.

Ibland muttras det i Uppsala om en biskopsvigning i en uppvärmd domkyrka skulle ta 1 timme och 45 minuter. Perspektiven är olika. Det inser jag när jag med förkylning i kroppen i förväg går in i fredskyrkan, som är råkall, värre än utomhus där det är torrare och 9 grader. Påpälsad med liturgiska kläder klarade jag mig ganska bra. Men efter 2,5 timmar kröp kylan in under klädseln. Efter 3 timmars gudstjänst med tal var det gott med en kopp kaffe.

Det var en stor glädje och heder för mig att tillsammans med den avgående biskopen Bogusz assistera den ledande biskopen Jerzy Samiec vid biskopsvigningen och sedan dela ut nattvardsgåvorna. Unikt i den polska vigningsordningen är att övriga biskopar och representanter för andra kyrkor efter själva vigningshandlingen med handpåläggning var och en be för och välsigna biskopen. Jag noterade också att vår systerkyrka inte helt anslöt till den tyska lutherska traditionen och enbart talade om installation av biskop. Istället användes begreppen vigning på tyska och konsekration på engelska tillsammans med uttrycket introduktion av stiftsbiskopen.

Vid gudstjänstens avslutning framfördes hälsningar från andra kyrkor. De avslutades med att den svenske ambassadören Staffan Herrström framförde en hälsning på polska där han utgick från fredstemat och även anknöt till Bibelns budskap om fred, att Gud sänder sin Son: ”Se jag bådar er en stor glädje”. Ambassadören som deltog tillsammans med sin hustru och personal från ambassaden har visat stort engagemang för fredskyrkan, Swidnica och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen. Det är fantastiskt vad en ambassad kan betyda för att knyta kontakter, skapa relationer, bidra till samverkan över gränserna och även föra trossamfunden närmare varandra.

Med på resan var också Mats Lagergren som är en av dem som ansvarar för vår vänrelation. Han överlämnade en vacker skål passande nog i Svenska kyrkans färger. Swidnica har en vänförsamlingsrelation till Harmånger-Gnarp i Hälsingland. Kyrkoherde Sofia Aspling deltog och inbjöds att predika i fredskyrkan på söndagen. Eftersom jag måste kurera min förkylning kunde jag inte delta. Men det är förvisso en milstolpe att hon predikade just i den kyrkan. Vår polska systerkyrka viger ännu inte kvinnor till präster men präster från andra kyrkor är fullt ut accepterade. Det är därför glädjande att biskop Samiec deklarerade vid kyrkomötet 2014 att han kommer att verka för att kvinnor vigs också i Polen inom ett par år. En reform förbereds nu genom en gedigen process där teologiska, sociala och kyrkorättsliga aspekter analyseras. Till processen hör också att representanter för systerkyrkorna tillfrågas om sina erfarenheter av kvinnor som präster. Jag fick själv ge mina synpunkter i slutet av förra året.

En biskop för fred behövs i kyrkan som har till uppdrag att tjäna honom som kom för att skänka fred.

 

Taggar: , , , , ,

Denna söndag efter hundraårsdagen den 8 november av Nathan Söderbloms biskopsvigning har det passande temat Samhällsansvar. Han förknippas som ärkebiskop med sitt engagemang för fred under och efter första världskriget, vilket belönades med Nobels fredspris 1930.

Den fredstanke som hör till det andliga arvet efter Söderblom innesluter inte bara att krig avslutas och motverkas. Till freden hör helade relationer och rättvisa åt alla. Den får långtgående konsekvenser för samhället och den värld vi lever i. Den omfamnar också den fred som vi på svenska vanligen benämner frid. I Bibelns och de stora språken används bara ett ord. Om vi håller samman fred i inre och yttre mening, likaså relationerna till Gud och medmänniskor, då gör vi som Söderblom i sin fredsgärning.

För att uppnå en fred med djup och bredd är det nödvändigt att våga tänka, sätta ord på och dela det som är svårt och bryter ner och isär. Då öppnas möjligheter för oss att överlåta och lämna bakom oss det som inte bör finnas kvar, ta emot det som förnyar och kämpa för en fred som är mer än frånvaro av krig och väpnat våld.

När evangeliska och ortodoxa kristna samlades 1925 till det ekumeniska möte för Life and Work som Söderblom kallat till i Stockholm och Uppsala stod på agendan frågor om samhällsutveckling, försoning och internationellt samförstånd. Efteråt kunde deltagarna konstatera att ett tema kommit i förgrunden under mötets gång: Guds rike. I gudsrikestanken fann de en kraftkälla för det ekumeniska arbetet och en vision för framtiden.

Korset står i tillvarons centrum för Söderblom. Jesus Kristus personifierar Guds rike och tar genom sitt lidande och sin död på sig allt som är oförenligt med det Gud vill och visar vägen till försoning för enskilda och folken. Korset uppenbarar ett rike som kommer med fred, och därmed med kärlek och barmhärtighet, rätt och rättvisa. De meditationer som Söderblom samlade i boken Krist pinas historia är värda att ta del av än idag. Där Guds rike är, där sker Guds vilja.

Relationen till levande Gud blir avgörande för att Guds rike ska bli synligt i samhället. Det ekumeniska arbetet förankras i Gudsrikestanken. Det sker genom att enskilda kristna möts och samverkar över alla gränser. Det sker genom att kyrkornas enhetssträvanden blir tecken och redskap för mänsklighetens och folkens enhet. Tron blir till förnyat liv och gemensamt arbete.

Visionen om att Guds rike en dag ska upprättas helt och fullt är grundad i Kristusgärningen och ger ett hopp som bär. Psalm 314, Ack saliga dag, av Nathanael Beskow uttrycker den visionen kongenialt med Nathan Söderbloms grundsyn:

Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar, då världen är vorden Guds rike till sist, då människornas släkte förlossningen funnit och folken bekänner att Herren är Krist, då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen!

Taggar: , , , , , ,

Jenny Sjögreen, kyrkokansliet, t.v. och Ninni Smedberg, Vårsta, t.h.

Representanter för Borgågemenskapen av anglikanska och lutherska kyrkor har varit samlade i Dublin den 15-18 april till en tredje överläggning för att fördjupa den gemensamma förståelsen av kyrkans diakonala tjänst. Denna tjänst är grundad i Kristusgärningen. Gud sände av kärlek Kristus för att tjäna genom att dela våra liv och ge oss förnyat liv. Diakonin hör till att vara kyrka. I grunden är alla döpta kallade till att omsätta tron i handling. Men då måste kyrkans folk rustas för att leva i diakoni. Därför behöver kyrkan diakoner som barmhärtighetens tecken och ledare.

Det finns en bred samsyn mellan kyrkorna om diakonins avgörande betydelse för kyrkan och att behoven av diakonala insatser blir allt större i dagens samhälle. Däremot finns det stora olikheter mellan kyrkorna när det gäller hur de tagit sig an utmaningarna. Motsvarande gäller för diakonernas tjänst, men här pågår ett utvecklingsarbete i flera kyrkor.

Vi biskopar kommer under de närmaste åren ge ut två biskopsbrev om diakoni. Det mer grundläggande ska behandla kyrkans diakoni med en bred ansats. Det andra är ett biskopsbrev om att bli präst och diakon i Svenska kyrkan, en uppföljare till ett gammalt biskopsbrev som enbart behandlade prästens uppdrag. Det nya biskopsbrevet kommer i höst och beskriver de två vigningsuppdragen, vigningslöftena och antagningskriterierna i perspektiv av kyrkans gemensamma uppdrag på dopets grund.

Det utvecklingsarbete som pågår i kyrkorna visar hur viktig kyrkans diakoni är, och därmed också diakonens uppdrag för att diakonin ska utvecklas och finna nya former.

Taggar: , , , ,