Livet

Nu visas inlägg taggade med Livet.

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther på bild (Foto Magnus Aronson)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther (Foto Magnus Aronson)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog (Foto Magnus Aronsson)

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Taggar: , , , , , ,

Allhelgonahelgen ligger framför oss. Vi besöker våra kyrkogårdar och tänder ljusen för de nära och kära som gått före. Vi bär med oss vår personliga historia och erkänner betydelsen av dem som format våra liv. Tacksamhet och smärta blandas. Vi tänder ljus för det som varit och det som ligger framför.

Den gravplats jag vandrar till med mina närmaste har jag besökt tillsammans med ett par av dem som vilar där nu. Det kunde vi inte veta då. De som följer med mig kommer i sin tur en gång tända ljus vid min viloplats i det kristna hoppet om att vi får mötas när tiden inte längre är. Vi smyckar graven med kärlek och tänder våra ljus. Det tröstar. Det är att överlåta för livets skull.

Dopljuset i Lunds domkyrka, inledningsgudstjänst reformationsfirandet

Dopljuset i Lunds domkyrka, inledningsgudstjänst reformationsfirandet

Ljus i alla dess former tänds under denna helg och de kommande mörka månaderna. Vi gör det personligt men vi förenas i en mänsklig längtan efter att ljuset ska besegra mörkret, att döden inte har sista ordet. Jesus sa: ”Jag är världens ljus”. I dopet får vi del av det ljuset. Det unika dopljuset lyser upp en väg som går genom död till liv. Vi kallas att vandra på den vägen varje dag genom att lämna allt som hör till mörkret i våra liv och ta till oss det ljus som ger liv. En dag får vi följa Jesus till evig gemenskap med Gud, in i den himmelska glädjen.

Gud, i ditt ljus ser vi ljus. Låt ditt eviga ljus lysa för oss. Amen

Taggar: , , , , ,

Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.

Taggar: , , , , ,

Livet föds på nytt. Döden har inte sista ordet. Vi upplever det konkret i vårens tid, när vårsolen ger ljus och värme så att skapelsen vaknar till liv. Det är ett återkommande mönster i skapelsen. När Jesus går genom död till liv blir det livsmönstret av varaktig betydelse. En värld öppnas för oss med förnyat liv och ett hopp som bär varje dag och inför den stora förnyelsedagen vid tidens slut.

Vi bekänner oss inte till en tom grav. Visserligen är vittnesmålen starka om att Jesus inte längre fanns kvar på påskdagens morgon. Men en tom grav bevisar inget. Den kristna tron på uppståndelsen grundas på lärjungarnas möten med den uppståndne, att Jesus handlar med dem, att det som sker uppfyller löftena i den heliga skrift, att han sänder sina lärjungar till att göra alla folk till lärjungar och lovar dem att Gud ska sända sin Ande för att utrusta dem med den andliga kraft de behöver. Därför hälsar vi varandra ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Det som sker är grundläggande för kyrkan och den kristna tron. Om inte Kristus har uppstått är vår förkunnelse tom, likaså vår tro, förkunnar Första Korinthierbrevet 15:14.

Jesus stod plötsligt stod mitt ibland lärjungarna. Gud grep in i deras liv på ett sätt som inte är möjligt efter en mänsklig måttstock. Det oändliga innesluter åter det ändliga.

När Jesus visade sig för dem hade hans kropp inte de begränsningar till ett visst rum som en människas jordiska kropp har. Han hade en uppståndelsekropp. Han kom helt plötsligt till dem och försvann lika hastigt ur deras åsyn. De erbjöds att ta på honom men det skingrade inte allt tvivel. Det som blev avgörande var att han åt hos dem och att han förklarade hur det som skett är uppfyllelsen av det som står i de heliga skrifterna, som de kände väl till.

Korset och uppståndelsen hör ihop. Det som sker varje dag runt hela vår jord i våld, krig och terror är inneslutet i korset. All världens ondska, synd, död och mänsklig bortvändhet från Gud bär Jesus upp på korset. Han gör det som inkarnationen av den gudomliga kärleken. Förbannelsens kors blir i uppståndelsens ljus ett segertecken. Uppdraget att försona är utfört.

Vi kallas att leva uppståndelseliv. Det innebär att alltid välja livet. Vi kallas att vara uppståndelsens vittnen. Då kämpar vi mot allt ont, för fred och frid, för barmhärtighet, rättvisa och livsmöjligheter för alla människor, oändligt värdefulla och älskade av Gud.

Att vara uppståndelsens vittnen genom att alltid välja livet innebär att varje dag lämna det som bryter ner, snedvrider, förstör, alltså allt det som döden står för. Och att varje dag ta emot det som helar, upprättar och förnyar, alltså livet som Gud ger. Jesus har gått genom döden till livet. Vi tar emot livet som en gåva och delar det med andra.

Taggar: , , , , ,

Det är stilla veckan. Då ska vi vara stilla inför det allvarligt mänskliga och djupast gudomliga som sker under skärtorsdag och långfredag inför mötet med påskdagens evangelium, att livet segrar trots allt. Jag är inställd på att förbereda mig för påsken och har avsatt ett par dagar för det.

Idag var jag på bilresa i mellersta Norrland. På bilradion i morse hör jag om explosioner på Bryssels flygplats. Så händer det som många väntat sig. Terroristerna slog till. Utan urskillnad, för att sätta skräck. Att livet saknar värde för dem. vittnar deras handlingar om. Att tala om martyrium är en hädelse mot Gud. Ärkebiskopens vädjan om bön för de drabbade återges i radiosändningen. Och en stund senare sker attentatet i tunnelbanan.

Jag har vetenskapligt forskat på decennierna efter Första världskriget. Trettiotalet innehåller det mesta av det obehagliga. Reaktionen mot det individualistiska och mänskligt optimistiska 1800-talet är förståelig mot bakgrund av första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Det är en tid när människor manipuleras genom många små steg i fel riktning. Då blir det särskilt svårt att sätta ner foten och säga att nu är det nog. Jag har läst korrespondensen mellan Rikssäkerhetstjänsten i det naziledda Tyskland och den evangeliska kyrkan. Den vittnar om hur man med de små stegens djävulskap kan leda en naiv kyrka mot avgrunden. Värt att observera är hur man genom demokratiska val tog över makten i de tyska landskyrkorna. Nu ser jag många tecken på att historien upprepar sig. Det känns inte alls bra. Något för oss att ta på allvar?

Det jag har särskilt svårt med är om man genom att döda sig själv och ta andra med sig i döden påstår sig utföra något som innebär en säker martyrdöd. Detta är den ultimata hädelsen – att Gud legitimerar ondskan. Den gudomliga kärleken har blivit till sin motsats.

Efter en hel dag av meningsfulla samtal kommer jag hem. Då sätter jag mig i en skön fåtölj och ser på TV. Statsministern kommenterar händelserna i Bryssel. Då upptäcker jag att mönstret på väggen bakom honom innehåller korset. Hur har det gått till? Men det är väl rätt. Det han talar om har med korset att göra, det kors som innesluter allt i världen. Jag ser det som ett tecken efter en svår dag. Det mänskliga är relaterat till det gudomliga.

Människan är inte god, hon kan till och med bli fångad av det onda. Det är naivt att tro annat. Som en biskopskollega drastiskt uttryckte sig för nu många år sen: ”det finns en djävul i varje människa!” Ondskan måste vi ta på allvar. Alltså finns det en djup visdom och ett framtidshopp i kyrkans tro på att syndabekännelsen leder till en gudomlig förlåtelse utan gräns som ger förnyat liv och ett hopp som bär. Förändring och förnyelse är möjlig.

Taggar: , , ,

Nyårets betydelse ligger främst i kopplingen till livets förändringar och vår tideräkning. Ett år läggs till de tidigare. Ett nytt år inleds. När jag var ung präst ställdes Allhelgonahelgen i viss mån mot nyårsaftonen. När ljusen tändes i kyrkan för alla som gått bort under det senaste året på Alla helgons dag eller dagen efter på Alla själars dag var det naturligt att summera det gångna året. Det blev en stund för eftertanke och bön. Själavårdsmässigt kändes det efterhand alltmer nödvändigt att låta nyårsaftonen bli ett tillfälle att stanna upp i eftertanke och bön inför allt som hänt under det gångna året. Vi började tända ljus för varje månad som gått.

Vid nyår finns våra nära och kära i våra tankar. I församlingens gemenskap påminns vi om dem som döpts, konfirmerats, ingått äktenskap och lämnat jordelivet. Vi får också inför Gud föra fram oss själva, våra erfarenheter och längtan inför det nya året.

I den kristna trostraditionen finns grundtanken att en människa måste gå genom död till liv så som Jesus Kristus gjorde. Här finns ett livsmönster för varje dag. Genom att våga gå in i det mörkaste och svåra kan vägen till ett förnyat liv öppna sig för oss, buret av ett levande hopp. Kristen tro inrymmer en realistisk människosyn. Det går inte att fly undan verkligheten, vare sig det vi bär med oss härrör från det förgångna eller nuet.

Kristen tro bygger på Guds handlande i Jesus Kristus. Vi kan inte frälsa oss själva. Gud uppenbarar sig och ger oss nya livsmöjligheter som gåva. Vi får komma sådana vi är med vår personliga historia och aktuella situation. I mötet med Gud som försonar allt får vi överlåta våra liv till Gud, lämna sådant som är oförenligt med Guds vilja och hämta andlig näring och kraft. Här gäller inte krav utan gudomlig nåd.

Nu går jag in i det nya året i förtröstan på honom som bär det namn som betyder ”han som frälsar”, Jesus. Min förtröstan bygger på kyrkans tro att Gud har kommit till vår jord för att föra oss hem. Jesus är med oss enligt sitt löfte och möter oss vid tidens slut.

Ett välsignat nytt år tillönskar jag er!

Taggar: , , , , , ,

Kristna, judar och muslimer förenas i tron på en nåderik och barmhärtig Gud. Vi delar helig skrift. Där berättas om att Gud skapade människan till sin avbild, oändligt värdefull. Det gudomliga skaparordet ger skapelsen liv, och detta liv är gott. Guds ande fyller människan med liv. Människan är Guds medarbetare i skapelsen.

I den aronitiska välsignelsen uttrycks Guds vilja. Gud bevarar oss, visar oss nåd och ger oss fred. Det som hände vid det fasansfulla blodbadet i Paris står helt i strid med Guds vilja. Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett.

Blodbadet utfördes av ondskans budbärare och hantlangare. Ett helt annat budskap, ett kärleksbudskap, förenar de religioner som har sina rötter i Mellanöstern. I det sägs att vi ska älska vår nästa som oss själva. Alla människor – oberoende av mänskliga indelningar, åsikter, värderingar och livsförutsättningar – har rätt till ett människovärdigt liv, ett liv i kärlek, frihet och fred.

Det gör skillnad om vi står i den gudomliga kärlekens tjänst. Det finns hopp för framtiden om vi gemensamt kämpar mot det onda. Vi behöver vända vårt ansikte mot vår medmänniska så som Gud vänder sitt ansikte mot oss. Då möts vi av nåd och barmhärtighet.

Vi innesluter alla drabbade i förbön.

Barmhärtige Gud, vi kommer till dig med vår vanmakt och smärta. Inneslut de döda och skadade i din famn.

Livets Gud, vi tackar dig för livets gåva och ber om kraft att förvalta den enligt din vilja. Vi ber för dem som sörjer, förlorat sin tillit och plågas av oro. Ge dem livsmod och kraft att leva vidare.

Kärlekens Gud, fyll oss med din kärlek så att vi förmår dela livets frågor och tjäna våra medmänniskor för livets skull. 

Amen.

 

Taggar: , , , , ,

Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.

Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.

Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.

Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.

Kyrie eleison.

Taggar: , , , , , ,

Gud är livets källa. Det är för livets skull som vi är kyrka och kristna. Gud vill att vi ska leva. Det är mer än att bara överleva. Gud är närvarande hos oss, ger oss kraft att leva och visar vägen. Vårt uppdrag är att fler ska få del av det liv som Gud ger. Därför förkunnar vi evangeliet i ord och handling.

Det pågår en ständig kamp om livet. Döden sätter gränserna. Ondskan och brustenheten i vår tillvaro tar bort livskvalitet och hindrar att Guds goda vilja sker. Vi ser det i våra egna liv. Nu blir det särskilt påtagligt när människor dödas, fråntas sin värdighet, förtrycks och fördrivs. Skarorna av flyende vuxna och barn ger en bild av människor som gäster och främlingar på en jord som är tillfångatagen av döden och av ondskans makter och hantlangare.

För den människa som kränks eller fråntas sin värdighet, som drabbas av obotlig sjukdom, som förlorar hoppet om ett gott liv i den djupa depressionen eller förvirrande psykosen kan döden uppfattas som en befrielse, livet efter döden te sig ljusare än livet före. Så kan det vara även för en kristen, hur svårt det än är för de efterlevande att leva med. Utsattheten i dödens närhet begränsar perspektiven till det basala, att leva. Alla orkar inte det och att ta till sig orden i Uppenbarelseboken om att inte vara rädd för det som man han eller hon kan behöva utstå.

Jesus som väntar på oss vid tidens slut vet hur vi har det. Han som blev människa för vår skull bryr sig om och är med oss när vi lever i dödens närhet.

Jesus delar vår sårbarhet, utsatthet och lidande. Guds solidaritet med oss och hela skapelsen uppenbaras när Jesus går genom död till liv. Den består i livets alla skiften, i kampen för livet. Vi är kallade att vara Guds medarbetare för livets skull.

Jesus ger löftet om ett liv i evig gemenskap hos Gud. Hoppet bär genom död till liv, varje dag och till sist hem till Gud.

(Morgonmässa i Uppsala domkyrka den 24 september. Text: Upp. 2:8-11)

Taggar: , , , , , ,

Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Här tas allt upp som inte är avdelat för domkapitlet eller biskopen personligen. Från första början har jag prioriterat stiftsfullmäktige. När jag var ny biskop 2000 talade jag med stiftsfullmäktiges ordförande Carl-Eric Lundgren, som jag lärt känna som en engagerad trotjänare i Svenska kyrkans centralstyrelse (numera kyrkostyrelsen) under 1990-talet. Vi var överens om att det är viktigt att stiftets gemensamma uppdrag manifesteras.

Jag fick en egen fri punkt på föredragningslistan: information och samtal. Här kan jag som stiftsstyrelsens ordförande och som biskop ta upp olika ämnen. Jag kan analysera, utmana och inbjuda till samtal. Och stiftsfullmäktiges ledamöter är fria att svara, utmana och ta upp vad som helst. Jag är verkligen glad över det och vad det betytt för mig och dialogen med de förtroendevalda. De första åren bestod stiftsfullmäktiges sammanträden av föredragningar och beslut. Det var enbart min punkt som avvek från mönstret.

Numera har stiftsfullmäktige en vidare roll, och det har blivit än mer angeläget för mig att delta. Föregående års verksamhet redovisas och utvärderas, inspel ges till kommande verksamhet och budget, viktiga frågor aktualiseras. När budgeten tas på hösten är prioriteringarna tydligare än tidigare. Stiftsfullmäktige är inget transportkompani, avklarat på några timmar. Och så får vi umgås och lära känna varandra. Fint.

Andakter leds av förtroendevalda och biskop. Vi firar mässa med delaktighet och gemenskap. Och dessutom har vi viktiga programpunkter. Denna gång innehöll de klimatutmaningen, FSC-certifieringen av skogen, förvaltningen av de tillgångar vi fått och arbetet för att möta de utmaningar som migrationen ger i vårt land och våra församlingar. Och så talade vi om undervisningsunderskottet, behovet av missionssatsningar och stiftets migrationsprojekt.

Vi har samlats i pingsttid. Livet står i fokus. Anden ger, förnyar och uppehåller liv alltfrån skapelsens början. Anden är närvarande i luften vi andas in och andas ut, när Jesus döps och inleder sin frälsningsgärning, när kyrkan föds och medan vi väntar på att Gud ska förnya sin skapelse vid tidens slut.

I den inledande andakten berättade en fängelsepräst med tillstånd från en intagen om hur en inre andliga resa förde honom fram till att våga försonas med det förflutna, att välja livet, kunna se en framtid och en frihet även i en fängelsecell under många år framöver. Så kom den unike Stefan Edman, biolog, debattör, kristen klimattänkare och agitator. En person som inte går i ledband, inte heller i förhållande till miljörörelsen. Han tar och värderar argument. Han ser att verkligheten är mångfacetterad. Det går ju inte att lösa utmaningarna med en enda modell. I den sista delen av anförandet gav han synpunkter på kyrkans bidrag. Det han stannade inför till slut var förtröstan och hopp. Det kan ingen annan än kyrkan ge. Stefan har rätt, tror jag. Det tog jag med mig in i mässan den andra dagen. Den personliga trons innersta väsen är förtröstan. Och hoppet är Guds gåva. Det handlar om livet, som Anden ger.

 

Taggar: , , ,

« Äldre inlägg