Kyrkornas världsråds centralkommitté, 2-8 juli, Geneve

Kyrkornas världsråd valde en ny centralkommitté vid sin generalförsamling i Busan i höstas. Den kommande veckan träffas den nya kommittén för sitt första möte i Geneve i Schweiz. Det är lite skolstartskänsla… Många nya som inte riktigt känner sig trygga i strukturer och praktikaliteter. En del gamla som självsäkert hälsar på varandra, vet hur man tar kaffe, orädda tar ordet och håller det så länge man bara kan när man är senior… Det är ett vackert sammanhang, Kyrkornas världsråd. Mänskligheten inkarneras i alla sina färger, former och varianter. Här finns den anglikanska biskopen från Kanada, indian med tofs och kasock. Här finns den norska ungdomsdelegaten med ryggsäck, upprörd över den norska regeringens senaste lagförslag. Här finns den grekiska professorn i islamologi, brilliant och klar i sin analys, uttalad från den rullstol han förlitar sig på. Här finns unga, välklädda, ortodoxa kvinnor, färggranna, yppiga, självsäkra, afrikanska damer, här finns vältaliga amerikaner, livfulla latinamerikaner, evangelikala, reformerta, gammalkatoliker, lutheraner, baptister, metodister, presbyterianer, syrianer, indier, ester, en biskop och kvinna från Grönland, en pensionerad och nöjd ärkebiskop från Sverige – ja Gud måtte jubla över sin fantasirikedom!!

Hela konceptet ”enhet” blir så utmanande och intressant i dessa sammanhang. Enhet som ”lika”, samma åsikter, uniforma uttryckssätt, tolkningar, traditioner blir så uppenbart omöjliga, ja närmast ointressanta i denna fantastiska skara. Begreppet ”berättigad mångfald” har dykt upp i teologiska dokument den senaste tiden. Olikheterna i teologi, åsikter, etik är ingenting som ska raderas, neutraliseras. Mångfalden i uttryck är berättigad och meningen. Tricket för oss som kyrka är att leva i denna mångfald, i pluralismen, med alla olikheter – och hålla fast vid ett enda ”vi”. Det finns bara ”vi”… Det ”vi:et” är givet av Gud, manifesterat genom dopet, och ingenting som vi vare sig kan eller ska dela upp och splittra. Utmaningen för både mänsklighet och kyrka är inte att komma överens, utmaningen är att gilla läget och varandra trots att vi inte kommer överens. Att slappna av i olikheterna och tagga ner tävlandet. Att i nyfikenhet och ödmjukhet närma oss varandra, utan att döma, och intresserat lyssna, smaka och pröva. Det har blivit tydligare för mig, dessa tio år jag fått finnas i den internationella, ekumeniska världen, att den majoritetssituation – oftast oreflekterad – som Svenska kyrkan står i, gör det svårt för oss att på djupet ta in ”enhet i berättigad mångfald”. Vi har svårt att härbärgera olikheter – i alla fall när de börjar kännas och utmana… Och det är betydligt svårare att vara olika nationellt än internationellt. Det är svårare att stå ut med systrarnas ”dåliga” sidor än med sysslingarnas…

Kyrkornas världsråd har valt att lämna den parlamentariska beslutandemodellen till förmån för konsensusmodellen. En australiensisk broder och kommittémedlem från ”Uniting Church in Australia” uttryckte skälet till varför detta var nödvändigt: ”a method that has as its purpose that some win and some loose, that some are in majority and some in opposition, is not a fitting decision making method for a Church”. När Kyrkans tidning – inför förra kyrkovalet – skrev: “För att öka valdeltagande, öka konflikterna” puttades Svenska kyrkan ännu en bit ifrån det gemensamma ”vi” som ligger i att vara kyrka. När man befinner sig mitt i Kyrkornas världsråds beslutandeorgan känns den ordning vi har i Svenska kyrkan mycket, mycket främmande…ja, rent av kontraproduktiv i relation till kyrkans identitet och uppdrag.

KV.s nya ordförande – Agnes Aboum från Kenya – höll sitt första linjetal under tisdagens möte. Och det var en ny energi, en ny stämning som hördes i Ekumeniska Centret i Geneve. Agnes vågade uttrycka kritik, förhoppningar och visioner för Kyrkornas världsråd, på ett annorlunda sätt än tidigare. Hon bejakade och bekräftade globaliseringens positiva konskevenser – och påminde om att själva begreppet ”oikoumene” talat om just detta enda hushåll som jorden är, där allt hör ihop och är sammanlänkat, sedan länge. Hon lyfte även upp de negativa aspekter som existerar inom detta enda hushåll och frågade om vår globala by snarare är en global djungel. Frågan blir då; hur lever man bäst i en djungel? Hur förädla utan att förstöra? Agnes tal är en uppfriskande, uppfordrande läsning, inte minst i vår svenska, trygga – och stundtals ganska så självgoda – situation.: Läs det gärna här: www.oikoumene.org/en/resources/documents/central-committee/geneva-2014/moderators-address

Den första dagen avslutades med att de schweiziska kyrkorna välkomnade oss alla med ett urval av alla de små, fantastiska, vackra sötsakskonstverk som detta land kan erbjuda. Klockan 22 avslutades mötet och återupptas kl.8.30 imorgon. Tacksam, trött och en smula tagen stupar jag i säng. Gud är imponerande – och stundtals även Guds mänsklighet!

Kristin/handläggare för ekumenik, Svenska kyrkan