Sven-Erik Fjellström är ekumenisk handläggare på Kyrkokansliet.
Vi fick veta att det skulle ta 40 sekunder och att vi fick vara max 8 personer. Under en timme hade vi skickligt guidats runt nere i vindlingarna i Falu koppargruva. Historia, arbetsvillkor, ekonomi. Då blev ganska ofta ett nu när vi i mörkret jämförde vad vi hörde. Nu skulle vi upp till markplan igen i mindre grupper, tillbaka till vår vardag, eller åtminstone fortsatta reflektioner i dagsljus kring vad vi sett.
24 timmar senare skulle de 28 biskopar från Sverige och Tanzania som samlats i Rättvik en vecka skicka ut ett budskap, ett Joint Statement. Kort, ganska konkret och inte alls för långt är några av kommentarerna jag fått veckan efter. Visserligen inget hissbudskap, för en normal hiss är det väl aningen för långt…
Om man nu inte åker flera gånger upp och ner. För kanske var det detta som veckan till sist handlat om? Tid att tränga djupare in i varandras verkligheter i lugn och ro – och sedan åka upp till marken igen för att dela vad vi såg. Fram kom, som man också kan ana i dokumentet, många reflektioner. Sammanhangen vi lever och verkar i blev bitvis ganska konkreta, hela tiden med vinkling in emot vilket ledarskap som då krävs. I all respekt blev det också ganska tydligt hur olika våra kontexter kan se ut och hur vi är formade av dem. Hur respekterar vi och bygger som kyrkor förtroende och relationer utifrån det?
Men hissen gick också regelbundet in i den berättelse om finns i Apostlagärningarna om en kyrka som kanske inte alls var så frimodig och framgångsrik som den ibland beskrivs. Om lärjungar som står och tittar upp mot himlen när Jesus sagt åt dem att gå. Om profeter som ger samtidsanalyser och om ständiga behov att fundera över hur man som kyrka ska agera. Ibland följa råden, ibland våga ta en annan, svårare, smärtsammare väg.
Sista kvällen kom ett spontant skratt efter textläsningen vid aftonbönen. Vi hade åkt båt på Siljan, klev iland och skulle enligt plan ha en aftonbön precis där vi stigit iland. ”När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt”. (Apg 28:1-2). Det var ju nästan så det var. Regn, blåsigt och kallt och sällan har väl några tankar om att vi modigt måste resa vidare som kyrka landat så konkret. Ytterligare dimensioner kom vid frukost när vi sett att Medelhavet denna natt krävt så många ytterligare liv. Människor som bl a av många orsaker lämnat den afrikanska kontinenten.
Hissen där i Falu koppargruva tog sina 40 sekunder. Jag tyckte mig kunna se att guiden tyckte det var ganska spännande att packa en hiss med kyrkoledare från två kontinenter. De hade ställt bra frågor och associerat åt olika håll där nere i gruvan.
Det kom inget sammanfattande hissbudskap under våra 40 sekunder. Men väl en kort sång på swahili i många stämmor, där vi svenskar försökte nynna med. Ett leende spreds på allas läppar. Vi hade delat ett budskap som på nåt sätt verkade skapa känslan av att nu är det spännande att vara kyrka.
Speciellt när vi i ödmjukhet åker ner och upp i varandras kontexter.
Sven-Erik Fjellström
Läs gärna pressmeddelandet och biskoparnas gemensamma uttalande