Dags att ge sig av?
[Pelagisk, något som lever i öppna havet, fritt från kustvatten och bottenskikt]
Hör vi längre hemma någonstans? Är adressen vi bor på bara en plats där vi sover? Ett ställe där vi ställer ner väskan mellan varven? Finns det längre någon tillhörighet i kvarteret, trakten, orten eller förorten jag bebor? Det finns en föreställning om att vi blir allt mer pelagiska, fritt kringflytande maneter i ett oändligt hav av möjligheter. Om vi fäster oss någonstans är det tillfälligt. Var vi fäster oss saknar betydelse. Hemmet finns i de världar vi skapar själva. Vännerna behöver inte bo nästgårds, de finns i fickan och kan lockas fram närhelst vi behöver dem. De varor jag behöver finns i varje butik. De program jag vill följa väntar bakom varje skärm.
Det är möjligt att allt fler människor lever på det viset och lever goda liv. Det är möjligt att utvecklingen går åt det hållet. Men jag har en känsla av att det gäller unga i högre grad än äldre, välutbildade i högre grad än lågutbildade, välavlönade i högre grad än lågavlönade, av-födsel-och-vana-svenskar i högre grad än nya svenskar, arbetande i högre grad än arbetslösa. För dem som lyckas surfa på individualismens och valfrihetens vågor funkar havet någotsånär. De som lever pelagiskt kommer att nischa sig på nya sätt. Tillhörigheten skapas i det likartade. De som tänker som jag, de som handlar som jag, de som röstar som jag. De träffas på nischade kaféer, umgås i grupper på nätet, ses vid tillfälliga opinionsyttringar, bokar samma resa. Den plats man kommer ifrån är en plats att återvända till vid jul och klassträffar. Hemorter är minnesalbum från ett liv som folk levde en gång. Ett fruset ställe där tiden vakar över ett stilleben av tomma industrilokaler, flottiga gatukök, en tuvig fotbollsplan och en kritvit kyrka.
Så vi åker till Italien, Grekland eller Spanien och tar en hyrbil upp i bergen för att få uppleva litet hemort. Någon annans. Men ändå hemort. Med en doft av något man ändå inte kan sluta längta till.