Förr trodde jag att en dialekt var något en människa lade utanpå sitt språk. Alltså först språk sedan dialekt. Nu vet jag bättre. För nu har jag levt både i England och i Göteborg.
I England (Liverpool) som vi har bott och arbetat i under några år, var våra barn i början väldigt ensamma och utanför. Ett barn grät, ett annat, litet äldre, höll istället hårt i kudden om kvällarna, det tredje, minstingen, ville alltid krama mig och Erica väldigt länge, och väldigt hårt. Rektorn på mellanbarnets skola, förstod och kände av våra svårigheter, och sade att vi borde tala engelska i hemmet – för, som han sade ”English is the natural language, Mr Lillo”.
I Göteborg är det tvärtom. Här smälter min breda grova härliga diftongrika djupa skånska dialekt in i landskapet. För här hör det liksom till att komma utifrån. Här hör det till att ha ett ursprung någon annanstans. Och att det får höras och synas.
Därför älskar jag att nynna på texter om nåd och att få andas ut av Tomas Andersson Wij samtidigt som vi äter lunch på Vår krog eller när ägaren av kiosken litet närmare vagnen, räcker fram mitt kreditkort som jag glömde i går, och på en dialekt som är lika paradisisk som min säger: – Jag kände igen dig, och tänkte, ”han kommer tillbaka”. Säkert.
Ja, förr trodde jag att språket kom först och dialekten blev lagd utanpå. Nu vet jag från åren i Göteborg, åren i Biskopsgården, Länsmansgården, Eriksberg, Lindholmen, Brämaregården, Kvilletorget, Tolered och andra kvarter i Lundby församling, hur det egentligen är.
Dialekten har du fått för att vara trogen ditt ursprung, för att människorna du möter och lär dig att tala samma språk som, ska bekräftas i sina ursprung när de förstår att också du kommer från en annan plats, har dina rötter, ditt hjärta, i en annan mark – men just nu, är här, och för ett långt tag bor här.
Dialekten är ryggraden för språket, kort sagt.
Förra veckan fick jag vara med om tre stora Events. Först på söndagen den 24 april en heldag med förtroendevalda i Svenska kyrkan – och ett inpass av en medarbetare i församlingen, Imad, som påminde oss om att församlingen fungerar som en dörr in i det svenska samhället. – En svängdörr, tänkte jag.
Mitt i veckan, två dagars konferens, Samhälle & Existens, i Malmö, med underbara medspelare, t ex KG, Kakan, Sara Blom och Mustafa Can. Vill du veta mer så har du fina inputs och filmklipp med ljud på Lundby församlings hemsida, som mina medarbetare Ing-Marie och Malin har lagt upp. – ”Tänk om”, är en bra sammanfattning.
Och så torsdagen, en heldag tillsammans med vänner från FBHO från ett flertal städer i Sverige. En inspirerande reflektions- och planeringsdag. För nu händer det saker i Sverige, äntligen. Och igen.
På veckans sista vardagskväll, för en veckan sedan idag, var han på tv, Tomas Andersson Wij, och sjöng det som är nerven i mångas, och också i mitt liv:
Där får jag andas ut
En gång var jag sorgsen nu har jag köpts fri
Inte längre slav under minnets tyranni
Ännu smärtar såret ifrån ödets spjut
Men jag har ett hem nu där jag får andas ut
Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut
Där får jag andas ut där får jag andas ut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut
En gång var jag bunden nu har jag köpts fri
Inte längre slav under världens tyranni
En gång var jag hunsad av maktens stora män
Nu är han min herre som dog för kärleken
Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut
Där får jag andas ut där får jag andas ut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut
Kristian Lillö, kyrkoherde i Göteborg stift, Lundby församling
Se gärna min blogg: Prosten Lillös blogg