Archive for maj, 2011

Nutida Davidsberättelse

Maj 31

I Första Samuelsboken kliver David in i historien som ung man och fåraherde. Han besegrar jätten Goliat genom att vägra använda de stridsvapen som kung Saul erbjuder honom. David vinner med hjälp av den kastslunga han lärt sig att hantera i jobbet som fårvaktare. I kriget använder han sin slunga i ett helt annat sammanhang än den var tänkt för. Det blir Davids framgång.

Det ekumeniska priset i Cannes  2011 gick till filmen  This must be the place, regisserad av Paolo Sorrentino. Den kan ses som en nutida Davidsberättelse.

Livet utanför scenen

Sean Penn

Sean Penn spelar rockstjärnan Cheyenne som vankar mellan sitt ödsliga herresäte och ett köpcenter utanför Dublin. Cheyenne lufsar runt som seriehunden Laban efter att han klivit ner från världsscenen. Möjligen är han deprimerad, han har i allafall svårt att hitta en plats för sina
speciella gåvor.

Vändpunkten kommer den dag han beger sig till New York. Där har hans far just dött och kontakten mellan dem var bruten sedan många år. Genom berättelser och kvarlåtenskap efter pappan får Cheyenne veta att hans far jagade en nazistisk förbrytare från sin tid som fånge i Auschwitz. Cheyenne tar upp jakten. Det blir början på en resa genom landsbygden i USA.

Roadmovie om inre resa
Det liknar en road movie, eftersom vi har sett motorhotellen förr. Filmen har samma klatschtiga färger och dråpliga scener som alla andra road movies. Samtidigt är det en Bildungsreise, en utvecklingshistoria; en actionfylld berättelse i det yttre som återger en långsam och knappt skönjbar förändring i det inre.

This must be the place är en film som inte ger många svar men ställer frågor.  Den frågar oss om skuld och försoning, trofasthet och utsatthet, barndom och vuxenblivande. Likt den unge man som skulle bli kung David får den gamla rockstjärnan modet att använda de resurser han redan har utan att låna från andra. Det omvälvande hollywoodslutet uteblir. Filmen är en stor berättelse om det som först kan verka obetydligt och som kallas mognad.

Mikael Mogren

ledamot av den 38:e Ekumeniska juryn i Cannes,

Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.

Filed Under: Recension

Mammas comeback på SVT

Maj 27

Rosie Millberg

Mammas comeback, som hade biopremiär i början av maj visas redan nu till helgen i SVT. Totalt fyra visningar blir det och missar du dom kan du se filmen på webben.

SVT2 Söndag 29/5, 20.00
SVT1 Måndag 30/5, 01.35
SVT2 Torsdag 2/6, 13.30
SVT2 Lördag 4/6, 16.15.

På SVTs web hittar man också en längre intervju med huvudrollsinnehavarna Rosie och Sabine Millberg i Gokväll och ett kortare inslag i Kulturnyheterna, där också regissören Åsa Ekman intervjuas.  

Mammas comeback kommer på DVD i nästa vecka och distribueras av FilmCentrum. Vill man visa den i grupper med institutionella rättigheter beställer man den där.

Mikael Larsson

På Svenska kyrkans web finns nu också en handledning till filmen. Susanne Wigorts Yngvesson, Håkan Holmlund och Tomas Axelson har skrivit kortare texter om filmens tilltal och utmaningar till kyrkan.

Handledningen kan betraktas som ett inspirationsmaterial och visar på vart man kan landa när man använder Tala film – tala liv metodiken. Färdiga frågor hittar ni inte här.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Feelgood från slummen

Maj 26

Benda BililiI Kinshasas slum träffas ett gäng handikappade för att göra musik. De sjunger om sin vardag på egentillverkade instrument. ”Förut sov jag på kartong, nu har jag köpt en madrass.” En dag snubblar några franska filmare över bandet och bestämmer sig för att göra en film. Det blir början till en 5 år lång resa som slutar med succéartad europaturné och dokumentären Benda Belili.

Allvarlig lek

Drabbas av kombinationen av värdighet och lekfullhet. De spelar inte för att döda tiden. De spelar för att de har fått gåvan, för att de har något att säga, för att det är deras kallelse tänker jag. Fadersgestalten Roger säger till sin fru att han ska jobba när han rullar iväg till repetition med de andra, vid Kinshasas zoo. Att veta det inuti, och tillsammans, fast alla yttre omständigheter pekar åt ett annat håll. Det är storslaget. Men absolut inte pretentiöst.

Här finns också skrattet, svänget. Här hoppar man ner från rullstolen och dansar på sina stumpar, för att man inte kan låta bli, för att det är så kul.

Solidaritet och lärande

Här finns också solidaritet och långsiktigt lärande. Gatubarnen är de handikappades följeslagare. Skjuter deras rullstolar, hjälper till med lite av varje. Känsligheten när Roger träffar en ung kille som spelar plåtburk med en sträng. ”Han kan bli en bra gitarrist om tre, fyra år.”  Några år senare står han också på största scenen och rockar loss, på sin plåtburk. Det är vackert.

Mikael Larsson

Efter att ha tillbringat några år i Kinshasa i mitten av åttiotalet var den här filmen ett måste för mig. Och jag blev inte besviken. Det lyckliga slutet väcker viss oro, hur kommer de att förändras de av framgången? Och historien är bättre än filmen. Men visst räcker det ändå väldigt långt. Benda Belili är en film att inspireras av och den ger svalkande perspektiv på diverse i-landsproblem.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Filmtips

Rockstjärnas inre resa

Maj 23

Vinnare av det ekumeniska priset vid Cannes filmfestival är This must be the Place i regi av Paolo Sorrentino  (Il Divo). Filmen är en italiensk/fransk/irlänsdsk samproduktion med Sean Penn i rollen som avdankad rockstjärna på jakt efter faderns mördare.

Rocker söker rötter

Sean Penn i This must be the Place

Så här motiverar juryn sitt val: ”Through the story of Cheyenne, a fallen and aching rock star, Paolo SORRENTINO proposes to follow the inner voyage and odyssey of a man searching for his Jewish roots, maturity, reconciliation and hope. A classic drama of great richness and elaborate aesthetics, the film gracefully opens deep and serious paths of reflection.”

Bergspredikan i hamnstad

Den ekumeniska juryn deladef också ut två hedersomnämnde. Det ena gick till Kaurismäki för flyktingdramat Le Havre (Finland, Frankrike/Tyskland):

”An ode to hope, solidarity and brotherhood : using sophisticated filmmaking, Aki Kaurismäki invites us in a world which he transforms through the magic of the colours, the humour of the dialogues, the humanity of the characters – with « The Sermon on the Mount » in the background.”

Livet i byn

Det andra hedersomnämnandet gick till Nadine Labaki fransk/libanesiska Et maintenant on va où? The women of a small isolated village are ready to do anything to preserve peace between the two communities that are living there together. With much delicacy, Nadine Labaki succeeds in offering a poetic tale balancing carefully between comedy and tragedy, provoking an emotion that is turned towards hope.” 

2011 års ekumeniska jury

Mikael Mogren

Mikael  Mogren hade sällskap i den ekumeniska juryn av Daniel GRIVEL, Schweitz (ordf); Christiane HOFMANN, Frankrike; Martín E. BERNAL ALONSO, Argentina; Françoise LODS, Frankrike; Gianluca ARNONE, Italien.

Guldpalmen

Årets guldpalm gick till amerikanen Terrence Malicks The tree of life, ett surrealistiskt drama i 50-talsmiljö om livets uppkomst. Dansken Nicolas Winding Refn fick regipriset för Drive och priset för bästa kvinnliga huvudroll gick till Kirsten Dunst för hennes insats i Lars von Triers Melancholia.

Recension av vinnaren kommer givetvis här snart.

Mikael Larsson,

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Månresa som världsarv

Maj 22

Le voyage dans la lune

Det här med film kan vara förunderligt. Innan jag slutar blogga från Cannes vill jag skriva om en otrolig film. Jag har aldrig sett något liknande. Den heter Le Voyage dans la lune - Resan till månen. Det märkliga är åldern. Den hade premiär 1902. Upphovsman var parisaren Georges Méliès som förbrukade både sitt eget och sin hustruns stora ärvda kapital på fantasmagoriska projekt. Till sällsamheterna med Resan till månen hör att den är i färg. Ruta för ruta kolorerades den för hand.

När började 1900-talet?

När jag var mycket i Tyskland vid mitten av 1990-talet pågick en debatt om när 1900-talet egentligen hade börjat. Det blodiga och fantastiska 1900-talet har svårt att få en fixerad startpunkt. Debatten spann igång kring boken Das Jahr wahr 1902, för det året tog nazismen som sin utgångspunkt. Som kontrast var det i Tyskland en stor sak att Ellen Keys Barnets århundrade utkom just 1902. Sen dess har 1902 varit något speciellt för mig och för en del tyskar, tror jag. Här i Cannes såg jag plötsligt människor just det året på stor duk: De rörde sig, och de var i färg.

En sensation

Det hela är en sensation, eftersom man länge trodde att Resan till månen var försvunnen för alltid. 1993 hittades fragment i Barcelona, men i ett skick som i åratal var omöjliga att återställa. Technicolor i Los Angeles har för stora pengar restaurerat ruta för ruta. UNESCO har utnämnt den till världsarv: Den blev första filmen på deras lista.

Fransk teknorock

Musiken är inte det tidstypiska pianoklinket utan stötig nutida fransk teknorock, från gruppen AIR. Kombinationen färg, 1902, skådespelarnas energi och rockmusiken gör att Le Voyage dans la lune bryter igenom. Den går som filmens rymdraket: Rakt in.

Det var inga höga förväntningar från min sida när jag satte mig i salongen, så jag blev överfallen av 1902 års människor. De gamla hemma som jag växte upp nära var i ålder med filmen. Det påverkar mig. Jag fick som en hälsning från deras barndoms värld. Det är annars inte ofta. Och det har aldrig varit en färgfilm förr. Den kan inte vinna några pris nu i Cannes, premiären var ju för 109 år sedan. Men jag hoppas att den åker på världsturné.

Tilltal och gemenskap

Georges Méliès färgglada månresa säger mig flera saker. För det första visar den hur mycket film kan påverka oss. För mig är film en dimension av livet som berikar och fördjupar. Den leder mig bakåt, hjälper mig att se vem jag är. Den lockar fram min känslighet eftersom jag kråmar mig i biofåtöljen så fort det blir något farligt. Och den leder framåt. Det vi gör idag må tappas bort, men det är inte förgäves. Månresan kan göra oss glada 109 år senare.

Film är också en gemensam upplevelse. Den ger samtalsämnen, berättelser som man kan dela med andra. Jag vill att många hemma i Sverige ska se de filmer jag sett i Cannes. Då kan vi prata om det hemska tillsammans och skratta åt skämten ihop.

Filmens årtusende

Kontakten med det gudomliga vibrerar som en livsnerv under våra pansarskydd. När film har kvaliteter kan den kittla vår andnings ankare. Vi kan få inspiration att urskilja vad som är på riktigt och vad som inte är det. Jag tror att film, liksom musik, bilder, poesi, kan hjälpa oss att leva nära Kristus.

Som konst och kommunikation verkar film vara oslagbart. När jag sett Resan till månen inser jag att den var trailorn till det som skulle komma. 1900-talet blev filmens århundrade. Det har många sagt. Ingenting tyder på att filmens storhetstid är över. Kan 2000-talet bli filmens årtusende?

Mikael Mogren

Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.

Filed Under: krönika

Vägen tillbaka

Maj 20
Igår var det dags för det sista filmsamtalet om Mammas comeback på Zita i Stockholm. Temat denna kväll var Utbrändhet och vägen tillbaka. Det blev ett personligt samtal om livsval, solidaritet och passion.  

Skam och politik

Annika Hagström

”Utbränd” är ett svårt ord. Släkt med ”utförsäkrad” och ”utanförskap”. Politiserat. Laddat med skam. Därför är det befriande att moderatorn Annika Hagström inleder med det till synes självklara, att Rosie är en av oss, att hon finns överallt. Hon slår an tonen med att fråga panelen vad i filmen de känner igen i sina egna liv.

Två scener återkommer: dotterns berättelse om när mamman ligger på köksgolvet i fosterställning och inte längre vill leva, inte orkar ett enda steg till. Ögonblicket när Rosie återfinner sin livsgnista, när hon bara ”vet” att hon måste köra dragracing igen.

En viktig brasklapp i sammanhanget är att samtalet rör en filmisk gestaltning av verkligt liv. Vi kommer nära, genom det dokumentära greppet, men det är bara ett visst utsnitt vi får se, vi kan aldrig säga något verklighetens Rosie och Sabine. Vad är det då vi får se?

Utbrändhet som friskhetstecken

Elisabeth Hjort

Elisabeth Hjort menar att ”utbrändheten” i det här fallet närmast är ett friskhetstecken, ett svar på en kvinnoroll som är omöjlig, att som ensam förälder ansvara för ett sjukt barn. ”Det borde finnas ett kollektivt stöd!”

LarsÅke W Persson ser att Rosies eld tänds inifrån och att den i sig kan vara något gott. Hon ”brinner” både långsamt (30 år), i beslutet att ta hand om sitt barn, och snabbt (4 sek), på racingbanan.
 

Kirsten Grönlien Zetterqvist

Kirsten Grönlien Zetterqvist ser ett klassiskt mönster där kvinnan mitt i karriären ställs inför ett avgörande val. Vad gör man när det som inte får hända händer? Här blir förhållningssättet avgörande. Böjer hon sig under sitt öde eller väljer hon det aktivt? Att Rosie har samma blick när hon talar till sin son som när hon sitter i bilen talar för den senare. Det är en väldig skillnad mellan ”förbannad plikt” och ”kallelse” säger LarsÅke. Är det jag som ger eller blir jag plundrad?

 

Könade livsval

Kunde filmens Rosie ha valt annorlunda? Självklart. Det är det många som gör. Man kan lägga av, ge upp. Eller lämna. Som Pappan. Och då står kvinnan ensam kvar, med sin passion men utan ett eget rum, påpekar Elisabeth.

Men ändå inte helt ensam, inflikar LarsÅke. Mitt i krisen på andra sidan jordklotet, vet hon att hon vill hem till sina nära, att det faktiskt finns en plats att återvända till där hon får stöd och näring.

I filmen säger Rosie att hon inte har någon plats för kärlek i sitt liv, inte ens i fantasin. Men samtidigt gestaltar filmen så otroligt mycket kärlek i varje handling. Aldrig får vi se ens ett uns av irritation mot sonen.

Vad kan omgivningen göra?

Men när sammanbrottet är ett faktum, vad gör man då? Då behövs ett vikarierande hopp, säger LarsÅke, som i detta fall blir dottern. Kirsten ser ett otroligt samspel mellan moderskraft och dotterkraft. Ung och äldre behöver varandra. Tillsammans är det jämförbart med bilens 8000 hästkrafter.

”Nu är det på mig det händer om det här ska gå bra”, säger dottern. Ett till synes tungt ok för en dotter. Men samtidigt är det Rosie som har uppfostrat henne till detta.

Sabines peppning är ganska hårdför mellan varven. Elisabeth menar att Sabine gör detta i kraft av relationen. Annars är det omöjligt. Och samtidigt kan det inte bara hänga på familjen. Vi behöver vidga cirklarna. Nu är många sjuka under väldigt stark press. Utbrändhet är också ett samhällsproblem.

Det kollektivet kan göra är att vara där, anser Kirsten, veta att såhär är det. Det här är en delad situation. Det här händer oss alla. Vi är alla inne i bilden. ”Utbränd, utförsäkrad, utanför” – orden leder fel.

LarsÅke W Persson

LarsÅke ser att det är mycket spark i baken och inte så mycket hålla om i det stöd som Sabine ger sin mamma. Balansgången mellan passivitet och aktivitet är svår för omgivningen, både i familjen, i kyrkan och, som bekant, i försäkringssystemen. Det finns en påtaglig risk för regression om man bara håller om. Som att somna på fjället.

Filmens evangelium

Ett av kriterierna för Svenska kyrkans filmpris är att filmen ska kunna tolkas i ljuset av evangeliet. Vilket möjligt evangelium såg då panelen i filmen? Här var det Kirsten som tydligast satte ner foten. ”För mig är det evangeliska i filmen att den skildrar människan som paradoxal, att hon får vara både stark och svag”.

Elisabeth medger att hon först var först lite orolig över det lyckliga slutet. Men kyrkan är klokare än så. Nu sitter vi och pratar om de som inte fick köra.

Hur gick det sen?

Samtalet handlar om en film och vad den väcker av igenkänning i oss alla. Men det är ändå svårt att komma ifrån frågan om hur det gick sen, när pensionspengarna är uppkörda och livet ska gå vidare.

Sista kvarten bjuder Annika upp Rosie Millberg till panelen och frågar hur det känns nu? Vad har du lärt dig av filmen, var det inte svårt att ha en fotograf hemma hela tiden? ”Jovisst. Absolut. Det var hemskt irriterande först och jag var beredd att hoppa av. Det blir väl inget av det här. Jag som har ett så tråkigt liv. Men till slut blev filmteamet som en del i familjen.

Och jag har lärt mig massor. Som att stå så här inför er. Otänkbart för några år sen. För mig kom vändningen så sent som en månad innan körningen på Mantorp, för ett år sen. Någonting hände i kroppen då. Nu är det lätt att fylla på.”

Med de orden avslutas samtalet och jag känner att jag är glad och stolt över att vara med. Se människan, ur alla möjliga vinklar, det är det vi ska ägna oss åt i kyrkan och lite varstans i samhället!

Mikael Larsson,

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Film om påven väcker skratt

Maj 18

En del har jag funderat på vad jag kan skriva om filmerna i Cannes utan att bryta mot juryreglerna. Ordföranden i Signis, den katolska filmorganisationen, heter Jos Horemans och är belgare. Han sade att det är ingen fara att berätta om filmerna, men man ska undvika att avslöja hur filmerna värderas inom juryn medan arbetet pågår. Att berätta vad man själv tycker om filmerna gjorde inget, menade han. Särskilt ifall språken var andra än franska och engelska.

Jag forsätter att skriva efter eget omdöme.

Habemus Papam

Mikael Mogren

En film som väckte både munterhet och många tankar var Habemus Papam av Nanni Moretti. Jag skrattade mycket under filmen. Men det var ingenting mot skrattsalvorna som kom från katolikerna runt omkring. Nanni Moretti har gjort en historia om ett påveval, där Johannes Paulus II får en annan efterträdare än kardinal Ratzinger.

Habemus Papam liknar den gångna vinterns kassasuccé The King´s Speech. I båda filmerna är det hyggliga män som plötsligt står inför livsuppgiften att vara statschefer i omtumlande tider. Den ene blir kung, den andre påve. Medan Västerlandet svämmar över av förakt och avslöjanden av all sorts ledning är kanske den här typen av filmer ett tidstecken? Är det så att det går hem att visa på utsattheten hos individer under tunga mantlar?

Stora mäns svagheter

Berättelser om stora mäns stora dåd, välter inga biljettkiosker längre. Men deras svagheter och brister verkar kunna göra det. Det som kändispressen tjänar storkovan på, verkar även vara lukrativt för filmbranschen. Det mänskliga kanske rentav blir förstorat, liksom upprojicerat, när det hamnar en krona eller mitra ovanpå? Tveksamheten inför att vara den utvalde får en särskild tyngd när någon miljard människor väntar på att den nyvalde ska tala till dem.

Det är något distanserat med kameraföringen i påvefilmen som inte fanns i The King´s Speech. Kameran håller sig på vördnadsfullt avstånd, vilket gör att påven aldrig kommer mig så nära som kungen gjorde. Ingen kan vänta sig att det här ska vara en dokumentärfilm om Vatikanen: Petersplatsen och Sixtinska kapellet är bara kulisser för ett drama om det djupt mänskliga i att tvivla på själv när man ställs inför stora uppdrag. Därför önskar jag att det mänskliga hade fått lite mera närbild, på flera sätt. Dels med kameran, men också mer av påvens person och fördjupning av människorna runtomkring.

Infantiliserad bild av kyrkan?

För övrigt tycker jag att Habemus Papam infantiliserar. Vissa poänger är kul, andra går mig förbi. Jättejobbig är en pladdrig psykoanalytiker som får orera alldeles för länge. Han spelas av regissören själv, Nanni Moretti. Uppenbarligen har han inte kunnat klippa ner sina egna insatser.  

När jag frågar kyrkligt aktiva katoliker här i Cannes vad de tycker, är de jublande positiva. De säger att livet i Vatikanen är respektfullt återgivet och att det väsentliga i kyrkans lära är tydligt. Det framgår till exempel av scenen med den helt vanliga Rom-prästen, menar de. Den okände prästen i sin lilla kyrka predikar både inkännande och befriande. Scenen i den lilla kyrkan kändes äkta och på riktigt, det håller jag med om. Även det man får se av påvens tvekan och osäkerhet talar till mig.

Olika syn i norr och syd

Problemet är scenerna inifrån Vatikanen. För mig känns de ofta uppskruvade och tillgjorda. Om jag lyssnar på min omgivning här i Cannes beror det på att jag är nordeuropé att jag ser det så. De ser annorlunda på Vatikan-scenerna. Det jag tycker är tillgjort, menar de är realistiskt. Det är som om Alperna skulle skära rakt mellan mig och dem. Habemus Papam väcker tankar som jag inte är färdig med. Vad betyder det när något är realistiskt i en spelfilm? Hur återger man djupa, äkta känslor utan att gå in i det intima (vilket filmen aldrig gör)? Diskussionen kommer säkert att fortsätta. Kanske omprövar jag Habemus Papam.

Nu har det gått några dagar och samtalen har varit långa och många i ämnet Habemus Papam. Jag har diskuterat filmen med ateister och agnostiker, reformerta, judar och muslimer, katoliker från Italien, Frankrike och Latinamerika. En person jag talade med hade varit sekreterare åt kardinaler. Även han menade att bilden av dem inte alls är infantil (som jag först tyckte) utan realistisk, varm och humoristisk.

Det karnevaliska

Två saker har fördjupats i min syn på filmen. Jag tycker fortfarande att den har longörer, men jag inser att den har kvaliteter som en kabaret ungefär. På mitten bryter det ut galenskap i filmen. Teoretikern Bachtin skulle ha sagt att den är karnevalesque. Det är en glädje som sipprar ut, en barnslig, lekfull glädje. Italienare har sagt mig att de blir glada av filmen, för en sådan glädje har de inte fått från Vatikanen på länge. Glädjen bärs till en del av musiken. Chilenskan Violeta Pana bidrar med sin sång ”Todo Gambia” som är mycket populär i den latinska världen. Hennes budskap om att förändring inte är farlig i en värld där det finns gemenskap och delande gör kardinalerna glada.

Kyrkan som teater

Detta med karnevalsyran och kardinalsglädjen är det ena. Det andra gäller teatern. Han som väljs till påve (utan att hinna få något namn) har närt en skådespelardröm genom livet. Det drar honom till teatern. Som i en saga om en orientalisk furste som klär ut sig till en man av folket ger sig påven ut i Romnatten och upptäcker teaterlivet. En del av skratten i salongen kommer av likheterna mellan kyrkan och teatern: Påven visar att han kan sina repliker. För mig är det stora i berättelsen att han trots sina talanger inte ser sig som en självklar påve. Han kan replikerna, han kan stå på scenen, men det är inte samma sak som att vara en andlig ledare. Påven inser skillnaden. Och han tvekar.

Mikael Mogren

Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.

Filed Under: krönika

Världen enligt Spork

Maj 18

Igår var det dags för filmvisning igen i Vindhemskyrkan. Såg Spork med en grupp konfirmandledare och deras ledare. Lite spännande att se vad ”ungdomarna” tyckte om årets Ungdomsfilmpris. Efter filmen hade vi ett samtal där vi kom mycket längre än gilla eller dissa. I samtalet deltog också Malena Janson (filmforskare och kritiker) och Lena Olsson Fogelberg (programledare för 0-18 programmet på kyrkokansliet).

Längtar till Oz

Spork

Spork handlar alltså om 14-åriga Spork som bor i en trailerpark med sin storebror någonstans i de amerikanska sydstaterna. Spork trivs inte med sitt liv, inte med sig själv. Hon har inga vänner, hon drömmer om Oz, en plats bortom molnen, långt från denna vita slum.

Dessutom är hon född hermafrodit, eller intersexuell med modernt språkbruk, inte direkt ett plus om man vill hitta någon att hänga med på denna skolgård. Ramberättelsen går ut på att Spork får ett uppdrag och hittar en tillhörighet. Hon ska lära sig dansa och jag behöver väl inte säga att hon vinner den avslutande danstävlingen. Men hon gör det på sitt eget sätt. Framför allt vinner hon en ny blick på sig själv och bryter sin isolering. Hon försonas med att vara Spork och upptäcker att Oz finns inuti.

Uppdrag vänskap

När vi går en första runda efter filmen är den återkommande känslan: hopp, lycka, mod, glädje. ”Det är en modig film, annorlunda” tycker Ida Lundehed. ”Man blir glad av att se den. Den är jobbigt i början, men sen löser det sig”, säger David Yates. Verkar som att vi prickat in en riktig feel-good, om än skruvad och väldigt långt från den amerikanska drömmen.

Kan inte någon av dina vänner vinna tävlingen och ge dig pengarna, undrar Spork lätt naivt. Omöjligt säger Tootsie, alla har sina egna drömmar, 200 $ är en förmögenhet för oss ”ghettokids”. Där någonstans får Spork sitt uppdrag, där sträcker hon sig utanför sig själv. Hon som inte haft någon vän vet plötsligt exakt vad en verklig vän är och gör.

Lek med fördomar

Malena Janson

I juryns motivering till priset heter det att ”filmen leker skoningslöst med våra fördomar och hyllar rätten att vara annorlunda. Alla är lika olika och det är som det ska”. Malena Janson satt i juryn och bidrog till den formuleringen (läs hennes krönika från juryarbetet här). I samtalet lyfter hon fram just leken med fördomar. Det afroamerikanska tjejerna dansar så sjukt bra, de vita medelklasstjejerna är så absurt inskränkta. Genom överdrifter och twistar gör filmen våra fördomar tydliga.

Filmen kan uppfattas som en drift med hela highschoolgenren. Men med en viktig skillnad, menar Malena: Spork moraliserar inte över sina karaktärer. Visserligen detroniseras Betsy Byotch, skolans egen Britney Spears, på slutet. Men hon bestraffas inte, som brukligt är.

Världen ur barnets perspektiv

Lena Olsson Fogelberg lägger märke till att man hela tiden påminns om att detta är fiktion genom ritade solar och moln. Världen skildras som en saga, utifrån barnets perspektiv. I Sporks trailerpark finns det till exempel bara två husvagnar mitt ute i ödemarken. Det är inte ”realistiskt” i vanlig mening, utan så som denna fjortonåring upplever sitt hem.

På gympalektionen när grabbarna ska ta av sig tröjorna så är Sporks vän Charlie, inte bara ett huvud kortare än sina klasskompisar. Han ser minst 5 år yngre ut än de andra, vilket är precis som det kan kännas inuti, även om det inte ser ut så utifrån. Det här är en film där barnets blick påverkar både vad som berättas och hur det berättas.

Spork växer

Mikael Larsson

Själv konstaterar jag att det här är en film som växer. Det finns en dynamik mellan de lågmälda samtalen och de spektakulära dansnumren som blir tydligare vid en andra visning. Här finns också massor av uppslag för teologen, inte minst genom referenserna till musikalen ”Trollkarlen från Oz”, som antar närmast mytiska proportioner.

Spork har vuxit upp med ”The Wiz”, den svarta versionen från 1976! Lätt chock när hon upptäcker att för andra är Dorothy vit. Och lång väg innan hon kommer fram till att himmelriket, the Emerald City, finns inuti.

Gilla?

Vad tyckte då just de här 16-17 åringarna i Vindhemskyrkan en regnig tisdagkväll i maj? ”Inte på min 10 i topp, men en intressant film. Värd att se.” ansåg Ida Lundehed. Och det kan nog vara så att det här är en film som bjuder lite motstånd. Skruvad, stora penseldrag, men också med ett genuint allvar. Inte en film som går på omdelbar knockout, men som växer i samtalet och som kan få oss att skratta åt oss själva.

Och när kommer den till Sverige? Inte denna vecka. Går upp på amerikanska biografer i höst. Först därefter förhandling med europeiska distributörer. Hör jag nåt kommer det här först!

Mikael Larsson, handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Varför blir ett barn massmördare?

Maj 16

En film juryn har sett och som vi inte slutar att diskutera är We Need to Talk about Kevin. Regissören Lynne Ramsay berättar historien om ett med västerländska mått mätt framgångsrikt par i amerikanska övre medelklassen. De har allt: Två barn, stort hus i en villastad, han tjänar mycket pengar, hon är uppmärksammad författare. Enda solfläcken verkar vara sonen Kevin som inte relaterar till familjelivet annat än genom data-spel, Robin Hood-sagor, eller bågskytte. Som 16-åring blir han massmördare.

Vem är problemet?

Mikael Mogren

En drivkraft i diskussionerna om filmen är att försöka utröna vem som är problemet. Att mamman är känslomässigt distanserad och kontrollerad är uppenbart. Liksom att pappan helst vill skämta och leka bort problem den tid han är hemma. I juryn är jag den ende som är född och uppväxt norr om Alperna. Möjligen spelar det in.

I morse handlade diskussionen om huruvida pappan är skuld till det som händer. Flera av de andra i juryn menade att han inte sätter gränser, han låter Kevin hållas när han tydligt borde visa vad som är problemet. För mig var diskussionen en upplevelse, det kändes som att något jag funderat över under mina två år som lärare i Frankrike fick en slags förklaring.

Fransk skolhierarki

Det franska hierarkiska och ofta rätt patriarkala sättet att se på utbildning, familj och uppfostran skiljer sig mycket från det jag varit med om i Sverige och Nordamerika. Jag upplever att mina franska kollegor erbjuder gjutformar för studenterna. De kan inte många namn på studenterna och de hälsar inte (åtminstone inte första året).

Föreläsningarna går ut på att leverera en faktabas, ett system som liksom redan finns där. När det är gjort för dagen lämnar läraren rummet. De som inte förstår vad som sägs måste lösa det på något sätt, annars hänger de inte med. Studenter som är på banan kan få lärarens uppmärksamhet genom att göra inlägg som är korta, eleganta föredrag. De övriga får gå hem och försöka komma ikapp. Annars hamnar de utanför gjutformen.

I Sverige och i det USA där jag har levt är normen att en uppfostrare ska locka fram växtkraften i barn och studenter så att de kan utvecklas på sitt eget sätt. Så fungerar det ju inte alltid, men det är idealet. En pappa som Kevins tror jag är en vanlig typ på nordliga breddgrader, åtminstone i önskedrömmen (fast där är han mer närvarande).

Våld=gränser?

Att våldet i filmen kommer av att Kevins pappa inte sätter gränser kanske är en latinsk förklaring? I alla fall sätts det mycket gränser i fransk uppfostran. Vinterns franska debatt om barnaga släppte loss många argument för att slå barn både i hem och skola. De som ville ha en förändrad lag tog ofta Sverige som exempel.

En Suède, där kan man uppfostra barn utan att man behöver slå dem, hette det i debatten. Så vitt jag vet har det inte blivit någon lagändring i Frankrike. Agandet fortsätter.

Min katolske präst- och jurykollega Martin från Buenos Aires menar att filmens Kevin inte är så ovanlig. Padre Martin är rektor för en skola med tusen barn i en förort. Han säger att vissa barns hårdhet inte upphör att förvåna honom. Jag håller med. Barn kan vara mycket elaka.

Uppväxtens betydelse

Sen talade vi om vad som är med från början och vad som kommer av uppväxten. Jag tyckte att Kevins föräldrar gjorde sitt bästa för att få till en bra barndom. Den var inte olik flera av idealen i västerländskt medelklass. Jag tycker att Kevin hade curlingföräldrar.

Martin var helt negativ och menade att Kevin hade en iskall mor och en frånvarande far. Ja naturligtvis hade det blivit en annan historia (eller ingen alls) ifall han vuxit upp i en by med många olika sorters vuxna att relatera till. Nu vilar ansvaret tungt på föräldrarna, som mentalt verkar bo i det slott som pappan menar att deras villa är.

Att säga att hans iskalla barndom gjorde honom till den han blev, tycker jag inte håller. Hans syster hade ju samma föräldrar och var helt annorlunda.

För mig väcker filmen tankar om att vi inte föds som oskrivna blad. Även barn är förpräglade på olika sätt. Vissa grundmönster tycks människan ha med sig från början, iallafall om man läser Aristoteles, Augustinus och Luther.

Hjälte i en annan tid

En vild tanke som jag har är att gestalter som Kevin har varit hjältar i många filmer och sagor. Men då har de varit krigare i tider när dödandet producerade heder och uppskattning. Det är inget försvar av en massmördare, bara ett konstaterande att Kevins iskalla blixtrande beräkningar och avsaknad av medkänsla, sannolikt också utmärkte Alexander den store, Fredrik den store, Jeanne d´Arc och alla andra som med historisk slentrian brukar benämnas som stora.

Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att We Need to Talk about Kevin är en hoppfull film. Trots allt det elände som Kevin har spridit omkring sig, verkar han kunna komma till besinning. Det antyds iallafall. Även mamman som vill göra allting rätt och är kontrollerad till tusen, tycks genomgå en förändring. Det är ingen vanlig amerikansk quick fix-story, utan snarare en strimma nåd i ett kompakt betonggjutet bunkerby-liv.  

Söndag med volontärerna

Söndag morgon i Cannes gick jag till Reformerta kyrkans gudstjänst 10.30. Där var redan hälften av juryn (de andra tre är katoliker) och massor med människor som jag träffat under veckan. De är församlingsmedlemmar som jobbar som volontärer i interfilm under festivalen. De bemannar montern i Festivalpalatset och de gör massor med kringarbete.

En stor sak är att ta hand om alla gäster. Förutom jurymedlemmar kan det vara personal från den protestantiska organisationen Interfilm i Tyskland eller Schweiz; eller reformerta kyrkans medarbetare från andra håll. Det var till exempel de reformertas president i Frankrike som predikade i gudstjänsten.

Hon som hjälper oss med presskontakterna upptäckte jag plötsligt på orgelläktaren. På söndagarna är hon kantor. Det var nattvard och den fullsatta kyrkan ställde sig i en stor ring efter väggarna och gav brödet och vinet till varandra. Under tiden sjöng vi Härlig är jorden med fransk text. Jag gillar så som gudstjänsten var upplagd: Det var församlingens ordinarie gudstjänst som höll även för långväga gäster. Den var inte omgjord för att passa denna dag, alltså ingen ”happening”.

När vi kom ut ur kyrkan var gatan redan full med människor. De hade kommit ut från katolska kyrkans mässa, längre ner på gatan. Där träffade jag andra hälften av dem som arbetar frivilligt, alltså katolikerna. Även katolska kyrkan hade långväga gäster från sin filmorganisation (Signis) och från sin kyrkoledning. Till exempel hade katolska franska biskopskonferensens sekreterare åkt ner från Paris.

Annars är det något gemensamt med äldre damer i kyrkan, oavsett konfession och nationalitet. De vet att hugga i när det behövs, organisera och planera. Det var mycket kvinnokraft över den här härliga syskonträffen på gatan mellan kyrkorna. Det är inte svårt att fatta hur beroende arbetet i Cannes är av att människor ställer upp och jobbar gratis.

En studie i sektgemenskap

Det är något som är vajsing med det sociala livet i Västerlandet. På söndag eftermiddag visades Sean Durkins film Martha Marcy May Marlene. Den är en studie i att sekter inte behöver ha med religioner att göra. Det är gemenskapen som får sekterna att funka. Martha hamnar i en sekt med unga kvinnor och män. Någon kult eller annan religiös yttring är inte beskriven.

På ytan jobbar de tillsammans i lantbruket och har det mysigt ungefär som i amishfolket enligt gängse slentrian. Så är det inte när man kommer djupare in i sekten, mer tänker jag inte avslöja. Hur som, Martha flyr men hamnar i ett välmående, välmenande, västerländskt vitmålat villaliv. Där är det svårt för hennes hunger efter gemenskap att bli tillfredställd.

Samma vita villa-interiör kunde ha använts för att spela in We Have to Talk about Kevin, eller Sleeping Beauty. Även dessa filmer problematiserar västerländsk privatisering.

Mörkt pedofildrama

I den vita villans källare kunde också lille Wolfgang vara instängd bakom madrasser och säkerhetsdörrar. Han är den ena av två huvudpersoner i ett mycket mörk österrikiskt pedofildrama. Regissör är Markus Schleinzer och filmen heter Michael efter namnet på den man som officiellt är den ende som är bosatt i villan.

Jag frågade jury- och prästkollegan Martin från Argentina om filmen Michael skulle kunna utspelas i Latinamerika:

– Non, c’ est impossible, svarade han. Vi bor i byar. Den ensamhet och isolering som den filmen beskriver har jag aldrig mött hos oss.

Jag tänker: Västerlandet står inför en rejäl utmaning.

Mikael Mogren

Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.

Filed Under: krönika

Comeback i livet

Maj 16

Scenen när Rosie för första gången efter 30 år sätter sig i bilen igen och är hemma. Och sen scenen i slutet, när hon tar av sig hjälmen, och man inte vet, har hon hittat hem? Kan man hitta tillbaka till det gamla, kan man hitta sig själv i det som varit? Ungefär så inleder Kerstin Alnebratt den första rundan i panelsamtalet ”Comeback i livet”. Vi är ett 30-tal som sett filmen Mammas comeback vetenskapsfestivalen i Göteborg. Efter filmen är det nu panelsamtal och moderatorn Annika Broman ber var och en i panelen att välja en särskild scen ur filmen. Kerstins funderingar blir en cliffhanger: har Rosie hittat hem?

Ålder och kön

Anne-Louise Eriksson lyfter mor-dotter relationen ur ett åldersperspektiv. Hon säger själv att hon tillhör det ”den äldre generationen”, och hon blir både avundsjuk på och provocerad av Sabines självklarhet. Med åldern har hon själv upptäckt att det i livet inte alltid är möjligt att spela ut ess, kanske har man bara fått tvåor i given.

Mina tankar flyter iväg när jag börjar fundera över paneldeltagarnas ålder, och jag inser att jag själv är i en ålder där nästan alla känns jämngamla och där min förmåga att gissa andras ålder är obefintlig.

Samtalet rullar vidare och kretsar länge kring ”kvinnor”. Jag gillar inte när man säger ”kvinnor”, menar Kerstin, alla är ju olika. Filmaren Stina Gardell konstaterar att hon sedan hon startade sitt filmbolag bara har producerat filmer av kvinnor om kvinnor. Inte för att det var planen, hon har helt enkelt valt de starkaste berättelserna. Kanske har kvinnors berättelser svårare att hitta fram, funderar hon. Kanske är vi mer intresserade av mäns berättelser. Målet måste väl vara att en berättelse är lika intressant och relevant oavsett om det är en kvinnas eller en mans?

Att inte vara sin etikett

Mina associationer går till ett annat samtal från festivalen, kvällen innan, om värderingar. Då funderade vi kring om etiketter på människor (som H & B & T) är ett nödvändigt stadium att gå igenom mot mer jämlikhet, öppenhet och respekt. Och å andra sidan att ingen vill vara ”bara” sin etikett. Det resonemanget är överförbart för ålder och kön.

Stina beskriver Rosie som en hjälte; hon har gjort rätt, fattat rätt beslut, valt rätt i livet. Men hon ger inte sig själv cred för det. Har hon nu hittat hem? Filmen vill nog inte ge ett svar, utan mer väcka tankar. Och Stina berättar att Rosie fått mycket feedback från människor som berörts av hennes berättelse.

Ge varandra cred

Jag funderar över varför vi inte kan se dessa berättelser hos varandra utan dokumentärfilm-linsens hjälp. Visst borde vi kunna ge varandra cred, beröm och ryggdunkningar utan filmgestaltningar? På eftermiddagens dansföreställning i festivalen gestaltades ordet ära genom att dansaren stod med ryggen mot publiken och med vänster hand klappade sig själv på höger skuldra.

Och jag tänker: Vilken gåva att vi har filmlinsen och filmarens blick som hjälper oss att se den viktiga berättelsen, hjälper oss att ge Rosie den hyllning hon förtjänat, och – förhoppningsvis – ger verktyg för att ge oss själva cred även när livet valde en annan kurva, och för att peppa oss när vi vill göra comeback.

Sara Blom

präst, projektledare för Svenska kyrkans engagemang i vetenskapsfestivalen.

Filed Under: krönika