2014

Ida – en film om nyanserna

Ida

Den polska regissören Pawel Palikowskis svartvita film Ida har under hösten haft stor framgång, hos både publik och kritikerkår. Filmen har därtill vunnit en lång rad filmpriser, till exempel Interfilm och Signis ekumeniska filmpris vid festivalen i Warsawa som vi berättat tidigare på filmbloggen. Här skriver Xiomara Lysti om Ida.

Två kvinnor

Åklagaren vars forna rättspatos sakta men säkert avplockats henne. Bristen är total hos Wanda. Erfarenheterna har karvat i livsideal och ambitioner. Hennes blick är tom och livlös.  Kvar är järnridån som byggts upp med tidens förhandling med livet. Den köper henne fri från ansvar. Det är inte drömmen som väcks till liv när hon möter Anna. Det är sorgen.

 

Anna lever i kloster och står i begrepp att avlägga sina klosterlöften då hon får veta att hon har en släkting i livet. Hon lär sig att hon inte heter Anna utan Ida, att hon inte är kristen utan jude. Spåren tillbaka avslöjar nya eller gamla rum som hon inte besökt förut, trots att hon varit där en gång långt tidigare.

Hon prövar skor som skulle kunnat vara hennes och liv. Men tvärtemot Wanda prövar hon drömmen. Hon gör det utan att hoppa högt eller kasta sig utför. Nästan som det var första gången hon besökte livet utanför klostret lyfter hon på sten efter sten och lägger dem omsorgsfullt tillbaka där hon hittade dem från början. Men inte utan att smaka på det forna livet. Ett liv hon avsäger sig när eller om hon tar på sig löftena i klostret.

 

Det är stilla och karga bilder som porträtterar spillror av platser, Wandas rum och barndomsjorden, spillror av människor, foton som rymmer drömmar och förväntningar som aldrig blev. Istället kom kriget och efter kriget lever människor vidare, men hur? Det är tystlåtna platser där hemligheter gömts under jord. Scenerna öppnar dörrar till rum länge sedan stängda, gömda som voro de glömda. Dialogerna talar även genom det tysta och orörliga.

 

Ida är en berättelse om nyanserna. Hon, Ida, vandrar utan illusioner genom det vackra, svåra, sköna, gripande, grymma och lyckliga och låter dem vända tillbaka. Hon skapar relationer till världen på riktigt. Ida berättar för oss om kärlekens känsla som måste hållas och värnas inte nödvändigtvis genom våra traditionella mönster. Skillnaden mellan henne och Wanda är sikten och den ljusa blicken som sträcker sig mot horisonten.

Kanske är det ett sätt att leva i världen.

Foto: Magnus Aronson
Foto: Magnus Aronson

Xiomara Lysti

Vik. Kaplan i Viksängs församling Västerås pastorat

Med filmens berättelse som ledstjärna

LandIntervju med Margarete Jangård, producent för Dead Donkeys Fear No Hyenas, en film som fick Svenska kyrkans kulturstipendium 2014.

En frostigt kall decemberdag möter mig en varm och engagerad skånsk stämma över telefonen. Rösten tillhör Margarete Jangård vid WG-film i Malmö. Hon är producent för ”Dead Donkeys Fear No Hyenas”, den film om fenomenet land grabbing som tilldelats Svenska kyrkans kulturstipendium inom området film i år. Land grabbing är en företeelse som finns runt om i världen, men filmen baseras på ett exempel från Afrika. I hela fem år har hon och regissören Joakim Demmer jobbat med projektet redan, och det är en liten bit kvar tills den når filmpubliken. Filmen har haft en speciell tillblivelseprocess i och med att de av säkerhetsskäl varit tvungna att hålla Joakims och intervjupersoners identitet dold, under filmandet. Så var det till exempel när Svenska kyrkans kulturstipendiater offentliggjordes i slutet av september; då bolaget WG Films Elin Kamlert fick stå som mottagare. Men nu vet ni; det är Joakim Demmer som är regissör och Margarete Jangård som är producent för filmen.

Margarete suckar på inandning när hon berättar om några av de stora utmaningar som de haft att tackla;

-Vi har hållit det väldigt nära oss och bara jobbat i en liten grupp, varit sparsmakade med information. I vanliga fall så pitchar vi våra projekt efter kanske högst ett år. Här jobbade vi i tre år, innan vi berättade mer offentligt om projektet. Så det är ganska stor skillnad.

Men hur finansierade ni arbetet då?

 -Vi hade fått EU-stöd och medel från Svenska Filminstitutet och från vår lokala fond Film i Skåne. Det var bara dem vi pratat med. Vi har jobbat med små medel.

Det ”lilla” är något som återkommer i berättelsen om Dead Donkeys Fear No Hyenas. Inte bara att de haft små ekonomiska förutsättningar. Margarete berättar att Joakim varit under cover och filmat med en väldigt liten kamera, för att kunna ta sig runt och filma alls. Han är den som gjort resorna, till Afrika och andra platser. När jag säger att fotot är vackert så berömmer Margarete Joakim.

– Joakim är en superbra fotograf. En liten kamera är inte enkel att handskas med, utan man måste vara en bra fotograf och veta vad man gör om det ska bli ett professionellt resultat.

– Vi vill ju fortfarande inte prata så mycket om att det är i ett specifikt land i Afrika av olika anledningar, vi vill berätta att det händer på många ställen i världen och hur vi alla är involverade och länkade till problemet. Detta är inte ett litet enskilt problem på en plats. Vi vill försöka ge den stora bilden, och när man ska berätta en stor bild i en film, så måste man ändå fokusera. Vi visar det stora genom den lilla nära och känslosamma berättelsen. Så även om vi i början var på flera platser och filmade så har vi ändå valt att bara vara fokusera på ett ställe så det blir lättare att förstå sammanhangen.

– Joakim är filmaren. Han är en oerhört duktig fotograf, och är den som varit på plats. Min roll som producent är att hålla i allting som har med finansiering kring projektet att göra, få ihop teammedlemmar som ska jobba med filmen.  Sedan jobbar vi ju ganska tätt ihop, har ständiga diskussioner kring hur vi ska göra för att på bästa sätt förmedla berättelsen. Regissören har det kreativa ansvaret i filmen, min roll är att stötta Joakim i hans arbete och att hålla fokus på berättelsen, hålla oss på spåret. Det är så lätt att gå vilse när man får massor av bra material, men som egentligen inte för berättelsen framåt. Ett arbete som det här växer fram över tid med många diskussioner, säger Margarete och skrattar. Genom diskussionerna spetsas projektet hela tiden.

Margarete JangårdNär jag frågar om vem Margarete är, hur det kommer sig att hon är där hon är och gör det hon gör så beskriver hon också en process över tid innan hon kom till den filmen. För 20 år sedan och mer arbetade hon med reklam och marknadsföring, men i samband med att hon fick barn så valde hon att vidareutbilda sig och livet kunde ta en ny väg. Med en projektledarutbildning inom mediateknik och kommunikation blev det första filmprojektet för SVT Fiktion med Villospår av Henning Mankell som produktionsassistent. Därefter frilansade hon i flera år, tills en dag när Fredrik Gertten kom och frågade om hon vill arbeta som dokumentärfilmsproducent för WG-film. Där har hon nu varit och trivts i över ett decennium, trots sin initiala farhåga att känna sig låst som anställd, säger hon och skrattar. – Det är ju ett väldigt fritt yrke jag har. 

Margaretet Jangård har medverkat vid ett stort antal produktioner, nu senast med de två oerhört uppmärksammande och inflytelserika ”Bananas” och ”Big Boys GoBananas” regisserad av Fredrik Gertten. I väntan på Dead Donkeys Fear No Hyenas – se eller se om dem!

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

 

Mockingjay 1

Mockingjay 1 affisch

Mockingjay 1, Sara m fl

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi kommer ut i solen efter att ha sett Mockingjay 1 på Universal city i Los Angeles är vi alla fyra ganska tagna (Jonas 46 år, Jean 21 år, Elisabeth 21 år och Sara 16 år). Det har varit två intensiva timmar. Som Jean, som studerar skådespeleri i Hollywood, konstaterar så kastas vi rakt in i dramat. Det ges ingen tid för att långsamt bygga upp en spänning. Berättelsen tar vid där den slutade i den förra filmen.

När vi tillsammans funderar på vilka scener vi har fastnat för berättar både Sara och Elisabeth om två olika scener som handlar om relationen mellan Katniss och Peeta. Peeta är tillfångatagen i huvudstaden medan Katniss befinner sig hos rebeller i ett av distrikten. Deras relation utspelas i den här filmen framförallt via TV-sändningar. Och Katniss lojalitet och kärlek till Peeta får en avgörande roll för hur kampen mot huvudstaden utvecklar sig. Jean har fastnat för en scen där dåligt utrustade rebeller rusar rakt mot beväpnade vakter för att utföra ett attentat. Filmen spelar på tydliga kontraster mellan mänskliga rebeller vars ansikten man kan se och robotliknande soldater med dolda ansikten. Uppdelningen mellan onda och goda blir väldigt tydlig. Överhuvudtaget är det få karaktärer som man verkligen får lära känna i filmen. De flesta är bara delar i anonyma massor, både på den ”onda” och ”goda” sidan.

Själv har jag fastnat för en scen när Katniss har accepterat att ta på sig rollen som symbol för kampen mot huvudstaden. Hon skickas till ett av distrikten för att få möta rebeller. Hela besöket filmas med syfte att skapa propaganda för att få fler att våga ta upp kampen. I scenen slås jag av hur hon brottas med den uppgift hon förväntas ta på sig. Hon tvivlar men tvekar samtidigt inte att på ett osjälviskt sätt agera när det krävs. Kopplingen till evangeliernas skildringar av Jesus känns inte långsökta att göra. Hon är det enda hoppet, som Elisabeth säger. Rebellernas propaganda general vill skapa en medial messiasgestalt. Han regisserar en roll han vill att hon ska spela. Men det är först när hon får möjlighet att vara sig själv om hon på riktigt kan ta på sig rollen som ”the Mockingjay”. Då kan hon inspirera andra. I brottningen mellan att ta på sig en roll som förväntas av henne och samtidigt vara trogen sina ideal och sitt samvete ligger mycket av filmens dramatik.

Filmen får Sara att fundera på hur de budskap vi möts av i media är formade för att få oss att tänka och känna vissa saker. För president Snow är media det huvudsakliga redskap han har för att styra människors tankar och handlingar. Och samtidigt är det just genom den mediala propagandaapparaten som Katniss når ut genom att vara sig själv och stå upp för det hon tror på.

Vi konstaterar att det är en film som handlar om statens makt, om segregation och om media. Men det är också en film om kärlekens kraft. I dragkampen mellan att vara lojal med enskilda människor eller med den större kampen är det som att filmen visar att det just är genom att följa sitt samvete och stå upp för enskilda människor som den större kampen kan vinnas.

Innan vi lämnar Universal city, där vi sett och samtalat om filmen, konstaterar vi också att brottningen Katniss står i också kan vara vår. Även vi lever våra liv med förväntningar och budskap från olika håll. Hur gör vi våra val? Hur finner vi modet att stå upp för det vi vet är rätt? Och hur kan vi överhuvudtaget veta vad som är rätt och riktigt?

Fortsättning följer.

Jonas Ideström, Elisabeth Ideström, Sara Ideström och Jean Kartal.

Los Angeles den 21 november 2014

 

Det måste finnas någon

 

Still life ovanifrånHan gör sitt jobb. Varje dag går han till sin arbetsplats. I det lilla rummet med en stol, ett bord och en telefon förvarar han varje fall. Det är i bleka färger Uberto Pasolini berättar sin berättelse Still life.

Still life anspelar på det stilla livet som pågår i skuggan av det livet vi känner igen som vår vardag. Där inget händer finns det plötsligt rörelse, där människor slutat drömma tar nya bilder form, där människor slutat leva uppstår nytt liv.

Det är med stor noggrannhet han tar sig an nya fall, personer som gått ur tiden. De saknar anhöriga som sörjer och ordnar med begravningen. Han gör vad han kan för att söka, kontakta och besöka någon som kände den avlidne. Ingen som hinner stanna. Ingen som orkar minnas. Ingen som vill sörja. Mr May samlar ting som skapar mening runt den döde. Skriver några rader som sen läses av den med ansvar att förrätta begravningen. Vem bevistar högtidsstunden? Jo ingen mindre än Mr May själv. För det måste finnas någon.

Motsatserna är inbyggda i varje rörelse. Våra livs kaos ligger utspridda på golvet, alla saker och känslor hopplöst uttappade. Några få tecken på liv lyfts upp och tas om hand, kanske de viktigaste. För det finns någon som gör det.

Still life fotonDöden går på, när ett fall är avklarat står nästa på tur. Urnorna står tätt på hyllan den ena efter den andre. Men varje person finns kvar åtminstone som ett fall i ett kartotek och som foto i Mr Mays eget album. Han är någon.

Och ensamheten finns med som daggen en tidig sensommarmorgon. Lite vemodig utan att den skaver. Som en trogen följeslagare.

Det som rister i själen är de gånger vi får se människorna hitta tillbaka till ett minne fullt av kärlek för att i nästa stund avfärda det. Som att gå för nära en eld, den värmer tills man kommer för nära då den bränner. Det som en gång var vackert och skönt gör så väldigt ont återse. Men någon måste bära de glödande hjärtana på vägen till en respektfull vila.

En liten plats har utsetts, för att en gång bli hans egen på den oändligt stora kyrkogården. Gräset är högt och sikten fri. Han provar platsen, lägger sig varsamt i gräset som vore den en säng och himlen ett tak, ett vackert snidat innertak.

Men ännu är han någon. Har du någon? Kanske är det du som är någon. Kvar hos mig en lös tråd, om det inte finns någon…?

 

Foto: Magnus Aronson
Foto: Magnus Aronson

Xiomara Lysti

vik Kaplan

Västerås pastorat – Viksäng

 

 

Still Life vann pris för bästa regi på Venedigs Filmfestival 2013 och Black Pearl-priset för bästa film i kategorin New Horizons vid Abu Dhabi Film Festival 2013.

Till Ammarnäs – och vidare

Konten packades och vandringskängorna snörades på bland en skara film- och naturälskare i somras. Det var filmtajm i fjällen…

Medan sommarvärmen ligger kvar över hela landet passar vi på att berätta om den lilla filmfestivalen som för andra året arrangerades i Ammarnäs i juli. Läs mer på festivalens egen webbplats länken HÄR. Där kan du läsa om allt som hände under några ovanligt varma dagar i juli, på gränsen mot väglöst land och om när man visade film i den vackra kyrkan i Ammarnäs och på en plats långt, långt från biopalatsens fåtöljer, nämligen samevistet Genuja. Se fantastiska bilder i direktlänken HÄR

Till festivalen var en rad duktiga dokumentärfilmare inbjudna att visa och berätta om sina filmer. Till exempel Karin Ekberg som gjort den närgångna Att skiljas, Fredrik Lange; producent av den makalöst kreativa Freak Out och Gunilla Bresky som gjort Jag stannar tiden om Vladislav Mikosja aom bygger på unikt rörligt bildmaterial som har varit dolt där på andra sidan järnridån under lång tid, men är nu tillgängliga. Genom hans personliga historia och bildmaterialet från hans arbetsliv som fotograf för dokumentationsfilm inom militären, får man ta del av ohörda berättelser och bilder av stort estetiskt och historiskt värde som inte till leda redan setts förut.

Festivalgeneralen Johan Palmgren berättar;

– Ingeborg Holm-visningen blev i det närmaste…magisk.

-Musiken som flödade genom den vackra kyrkan, den stilla fjällnatten som diskret sänkte sig över bygden och ett drama som otroligt nog fortfarande berör, drygt hundra år efter sin tillblivelse. Publiken kom ut med tårar på kinderna.

Svenska kyrkan fanns  på olika sätt med under dessa dagar, bland annat som visningsarena för just den film som Johan Palmgren nämner ovan, nämligen Victor Sjöströms mycket inflytelserika stumfilm Ingeborg Holm från 1913. En filmatisering av Nils Kroks roman med samma namn. Visningen i Ammarnäs kyrka fick också en extra dimension genom livemusik.

Filmen Ingeborg Holm uppväckte många känslor när den kom för 101 år sedan, och den skapade debattvågor som låg i linje med den redan omfattade kritiken av rådande lagstiftning inom fattigvården. I debatten önskade man förändring och utbyggnad av fattigvårdslagstiftningen, vilket sker några år senare, då bland annat rotegång och fattigauktioner förbjuds.

Törs man hoppas på en tredje festival nästa sommar med fler visningar av klassiker och nya filmer i enastående miljö?

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

På bio och i SVT – Filmen om Pantrarna i Biskopsgården

muralmaalning pantrarJag är fan en panter av Leo Palmestål, Anders Rundberg och Jennifer Jerez blev årets vinnare av Angelos- Svenska kyrkans filmpris. Filmen har sin egentliga biopremiär under hösten, läs mer här. Imorgon lördag visas den i Uppsala, med efterföljande debatt, som en del av Kulturnatten. Samma dag sänds den för andra gången i SVT kl 16.45 i SVT 2, i en något nedkortad version under namnet Förortens pantrar. Förortens pantrar finns också tillgänglig i SVT Play.

I filmen hörs röster från förorten. Deras egna berättelser om hur uppgivenhet bytts mot engagemang och vilja till förändring kommer fram. En omskakande film som samtidigt är fylld av hopp om något annat, något bättre.

Läs mer om filmen på filmens egen webbsida

Leo Palmestål, Jennifer Jerez och Anders Rundberg och Angelos-statyetten

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Moraliska vägval i stenöknen

Tomas Axelson kommenterar här vinnaren av det interreligiösa filmpriset i Venedig – Loin des Hommes.

Loin des hommes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid prisutdelningarna i Venedig föll både den protestantiska filmorganisationen Interfilms jurybeslut liksom den katolska filmorganisationen Signis val på den fransk-algeriska filmen Loin des hommes (2014). Historien bygger på en kort novell av nobelpristagaren Albert Camus och utspelar sig i Algeriet 1954 under uppmarschen till den algeriska befrielsekriget mot det franska kolonialstyret. Den unge regissören David Oelhoffen har lyckats skapa en berättelse som fångar individens existentiella val inför mötet med en främling. Hänfaller man åt stereotypa föreställningar om ”den andre” utifrån dennes kulturella eller religiösa traditioner eller lyckas man se främlingen som individ? I berättelsen uppstår hårt tryck från omgivningen och nedärvda traditioner som vill behandla de två huvudpersonerna som fiender. Men fransmannen Daru (spelad av Viggo Mortensen) och algeriern Mohamed (Reda Kateb) visar sig har mer gemensamt med varandras grundattityder till livet och detta överbryggar det avstånd som omgivningen försöker tvinga på dem utifrån deras respektive kulturella bakgrund. Filmen blir på det sättet en parabel om individens ansvar att se på främlingen – inte utifrån gruppidentitet – utan som sin nästa i varje unik situation.

Filmens existentiella tema blir extra framlyft av dess vissuella inramning i det algeriska landskapets stenöken där de moraliska vägvalen blir skarpa och utmejslade. Den här filmen tror jag också kan fungera som en kommentar till vår samtid och olika diskussioner, både på filmfestivaler och i kyrkliga filmvisningar.

 

Juryn i Venedig. Från vänster Ralf Meister, Karsten Kvisarius, Anita Sasarky Nipah och Tomas Axelson.
Juryn i Venedig. Från vänster biskop Ralf Meister (delvis skymd), Karsten Kvisarius, Anita Sasarky Nipah och Tomas Axelson.

Tomas Axelson

ThD/Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

 

Interreligiösa filmpriset i Venedig

Den ekumeniska juryn vid Filmfestivalen i Venedig har nu enats kring vilken film som får det 4:e INTERFILM-priset för främjande av interreligiös dialog.

far-from-men-loin-des-hommes-venicePriset går till den franska filmen Loin des Hommes (2014) av David Oelhoffen.

Juryns motivering:

With the film Loin des hommes (2014), based on an Albert Camus story, director David Oelhoffen tells a parable of human relationship overcoming hostility. Two men share a common faith in mutual dignity even though coming from different religious and cultural background and a unique friendship develops across cultural barriers. The director has managed to accomplish a film of clarity and ethical accuracy set in a striking Algerian landscape. The film displays the existential choice in every time to question corrupted cultural norms, prejudices and hatred. David Oelhoffens story provides a call to approve equality and life, acknowledging the other as your neighbour.

 

words with godsVid sidan av denna så vill juryn lyfta en film utom tävlan, nämligen filmen Words With Gods, som Tomas Axelson redan skrivit om här på filmbloggen.  Juryn menar att filmen visar den komplexa mångfalden av religion och tro som finns i olika kulturer och samhällen. Och vidare skriver de; ”The power and the strength, the ambivalence and the danger, the consolation and hope of religion are put in 9 different short stories directed by significant directors. This film is even more as a personal statement or a religious information about living faith, it is also a project for working on religious dialogue and tolerance.”

Juryn avslutar pressmedelandet med ett citat från Albert Camus Nobelpristal från 1957;

Each generation doubtless feels called upon to reform the world. Mine knows that it will not reform it, but its task is perhaps even greater. It consists in preventing the world from destroying itself”.

Juryn vid 71st Mostra Internazionale d’Arte Cinematografica har varit

Tomas Axelson, Sverige

Ralf Meister, Tyskland – Juryns ordförande

Anita Nipah, Italien

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

Roy Andersson och Sveriges dag i Venedig!

Nu har Roy Anderssons nya film haft galapremiär i Venedig. Vår representant i juryn för det ekumeniska filmpriset i Venedig, Tomas Axelson, var där. 

 

Roy på röda mattan. Foto: Tomas Axelson
Roy på röda mattan. Foto: Tomas Axelson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag presenterades Roy Andersson sin nya film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron för Venedigfestivalens stora publik. Roy på presskonferens in VeniceUndervisningen av filmen kom den internationella publiken i stämning och både skrattade och faktiskt också applåderade åt vissa scener mitt i filmen. Som vid jazzkonserter när något särskilt lyckat solo får en varm applåd. Att döma av festivalpubliken så fungerade filmen och det kom också till uttryck under presskonferensen där många tackade Roy för sin nya film. Roy Andersson fick förklara hur denna film är löst uppfattad som den senaste delen av en trilogi, som börjades med Sånger från andra våningen (2000) och fortsatte med Du levande (2007). Filmen känns omedelbart igen som en Roy Andersson med sina bleksminkade äldre skådespelare som agerar lite sävligt och med stram enkelhet. Roy förklarade hur han ville hålla fast vid den fasta kameran och skapa tablåliknande scener med långa tagningar och mycket händelser inom själva bildramen, en film rik på bildinnehåll. – Jag är inspirerad av stora målarna, Brueghel, Rembrandt men också den tyske 30-talskonstnären Otto Dix med sin speciella färgskala.

 

Huvudrollsinnehavarna i En duva in VeniceFilmen i sig handlar om två relativt misslyckade försäljare av skämtartiklar. Deras huvudprodukter är löständer i plast, den klassiska skrattpåsen och en ansiktsmask med endast en tand. Under mottagningen efter filmen visade de två huvudrollsinnehavarna, Holger Andersson och Nils Westblom, prov på karaktärernas uppgivna humor och såg måttligt imponerade ut av filmfestivalen och smokingen de hade på sig. – Ett par brallor och en t-shirt hade väl räckt bra, sa Holger.

 

Jag kunde inte låta bli att följa Roy Anderssons entourage när de klev in i de kolsvarta festivalbilarna och åkte en kort sträcka på 80 meter, klev ur och besteg den röda mattan. Svenska filminstitutets Anna Serner fanns också på plats när Roy representerade Sverige med denna enda film i tävlingens prestigefulla urval. Av 1700 filmer är det endast 55 filmer utvalda till huvudtävlingen och på lördag avgörs om Roy Andersson lyckas knipa det Gyllene Lejonet, Il Leone d’Or.

 

 

 

Tomas Axelson

ThD/Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Assistant professor Religious Studies & Media, Högskolan Dalarna

Cape Nostalgia

Den Ekumeniska juryn, utsedd av SIGNIS och INTERFILM, vid den 38:e World Film Festival Montréal 2014, har för 36:e året i obruten följd delat ut sitt pris vid festivalen. Detta år heter vinnaren Cape Nostalgia (Fushigi Na Misaki No Monogatari) av den japanske regissören Izuru Naroshima.

Juryns motivering:

This is a gentle, high quality film about great moments of life – loss, love, friendship, and community in a Japanese coastal village. With humor and depth, the film celebrates humanity quietly and serenely. The photography is excellent, the direction assured and the film well balanced. In its conclusion, the movie moves away from nostalgia to embrace life.

Särskilt omnämnande fick filmen Melody av Bernard Bellefroid (Belgien/Frankrike/Luxemburg).

Motivering:

A struggling young woman decides to become a surrogate mother, and she is accepted by a businesswoman, who has longed for her own child. The film explores sensitively the different facets of motherhood and affirms strongly the importance of bonding and maternal commitment. The movie has quality direction, dialogue and acting.

Juryn i Montréal 2014:

Karin W.Achtelstetter, Toronto (Kanada/Tyskland), Denyse Muller, Arles (Frankrike, juryordförande), Peter Sheehan, Brisbane (Australien)samt Tony Spence, Washington DC (USA)

Läs gärna mer om INTERFILM

eller om festivalen i Montréal