Att Star Wars är en värld större än de filmer som gjorts (och planerats) är tydligt för alla som kommer på idén att googla. ”Jedi” anges som religion av många människor runtom i världen och filmens episka kamp mellan gott och ont har vunnit en plats i mångas hjärtan.
Jag hade förberett mig länge inför att gå och se filmen. Hjälp hade jag av två söner i Star Wars-åldern, med imponerande kunskaper om varje rymdskepp, varje droid, varje karaktär i de sex första filmerna. Jag är glad över att säga att dessa detaljkunskaper inte behövdes för att njuta av filmen The Force Awakens. Den förberedelse som fördjupade min upplevelse mest var nog den att jag sett Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher i en biosalong redan som 11-åring.
Handlingsidén i Star Wars-filmerna bärs av den klassiska kampen mellan gott och ont, men kompliceras av moraliska problem inom familjer och inom karaktärerna själva. Anakin Skywalker ställs exempelvis inför dilemmat: Skall han övergå till den onda sidan och därigenom (som han tror) rädda livet på sin fru, eller ska han förbli god? Han väljer att övergå till ondskan, vilket till sist innebär att hans fru dör, och han tar steget ut i ondskan och blir Darth Vader.
När The Force Awakens tar sin början har Darth Vader dödats (möjligen efter att ha konverterat till godhet, i alla fall efter en akt av kärlek för sin son, Luke) och rymdimperiet och Kejsaren förgjorts. Trettio år har gått och när filmen börjar vet vi inte vad som blivit av de tidigare huvudrollsinnehavarna: Luke Skywalker, prinsessan Leia eller Han Solo. Detta lär vi oss dock under filmens gång, och vi får möta dem alla tre igen – effektfulla entréer och ordentligt åldrade möter de oss under filmpublikens högljudda jubel.
Men Kraften visar sig bo även i en ny generation. Det finns ett löfte om storhet hos en ung skrotsamlerska vid namn Rey (spelad av Daisy Ridley). Hennes familjeförhållanden ligger i dunkel, men att hon har vuxit upp utan sin familj är klart. Hon bär på otäcka minnen och en längtan efter tillhörighet och sammanhang och vi anar att hon kommer att hitta sitt hem genom Kraften. Den nya och den gamla generationen möts och ger sig ut på äventyr. Han Solos första replik i filmen ”Chewie, we’re home!” ger uttryck för känslan som vi som längtat efter filmerna känner när vi ser våra gamla favoriter – därav jublet i biosalongen. De har åldrats, och är fortfarande hjältar med tragik och problematik. Någon slags kraft tycks dock bära dem genom allt de råkar ut för. Jag funderar på om Kraften och hjälteskapet ger varandra: Känslan av Kraften gör dem till hjältar, men vetskapen om att de är hjältar gör dem också tillräckligt säkra på att Kraften ska hålla.
Denna effekt av kraften drabbar också Rey – när hon inser att hon bär på Kraften kan hon använda den med den självkänsla som krävs. Hon bär på vetskapen att hon är en hjälte, och då bär kraften. Och där, plötsligt, sträcker sig Star Wars in i mina egna livsfrågor, in i en känsla av att Star Wars-filmerna, trots feministiska brister och logiska handlingsluckor, kan lära oss något om livet, något om tron, något om att bäras av en kraft större än oss själva.
Detta är ju berättelsernas mysterium, att de predikar utan att predika, att de evangeliserar utan att pådyvla. Det är därför berättelser berör oss. Det är därför vi älskar dem och lever i dem och till och med klär ut oss och lever ut dem. Denna recension har dragit sig för spoilers, för du som sett de tidigare filmerna, och du som inte sett dem, bör se den här. Ta med dig dina livsfrågor in i biosalongen, och ta med dig, när du går ut från den, en känsla av att även de filmer som utspelar sig för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta, kan lära oss något om att vara människa.
Charlotte Frycklund
Präst, biträdande nationell samordnare för jourhavande präst, Kyrkokansliet