2015

Kortfilm denna korta dag

”Kortfilm – på årets kortaste dag”. Allhelgonakyrkan i Stockholm är en av alla de platser där film i det korta formatet visas idag. De startar evenemanget klockan 19 och kommer att visa sju filmer om livfrågor, med efterföljande samtal och fika i Café Helga.

I flera länder på norra halvklotet visas kortfilm på årets kortaste dag. Svenska filminstitutet initierade 2014 en satsning på Kortfilmsdagen. Det första året medverkade ett trettiotal aktörer som i sina respektive sammanhang visade kortfilm. När årets satsning genomförs medverkar även Allhelgonakyrkan.

 

The force awakens

Filmaffisch The force awakensAtt Star Wars är en värld större än de filmer som gjorts (och planerats) är tydligt för alla som kommer på idén att googla. ”Jedi” anges som religion av många människor runtom i världen och filmens episka kamp mellan gott och ont har vunnit en plats i mångas hjärtan.

Jag hade förberett mig länge inför att gå och se filmen. Hjälp hade jag av två söner i Star Wars-åldern, med imponerande kunskaper om varje rymdskepp, varje droid, varje karaktär i de sex första filmerna. Jag är glad över att säga att dessa detaljkunskaper inte behövdes för att njuta av filmen The Force Awakens. Den förberedelse som fördjupade min upplevelse mest var nog den att jag sett Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher i en biosalong redan som 11-åring.

Handlingsidén i Star Wars-filmerna bärs av den klassiska kampen mellan gott och ont, men kompliceras av moraliska problem inom familjer och inom karaktärerna själva.  Anakin Skywalker ställs exempelvis inför dilemmat: Skall han övergå till den onda sidan och därigenom (som han tror) rädda livet på sin fru, eller ska han förbli god? Han väljer att övergå till ondskan, vilket till sist innebär att hans fru dör, och han tar steget ut i ondskan och blir Darth Vader.

När The Force Awakens tar sin början har Darth Vader dödats (möjligen efter att ha konverterat till godhet, i alla fall efter en akt av kärlek för sin son, Luke) och rymdimperiet och Kejsaren förgjorts. Trettio år har gått och när filmen börjar vet vi inte vad som blivit av de tidigare huvudrollsinnehavarna: Luke Skywalker, prinsessan Leia eller Han Solo. Detta lär vi oss dock under filmens gång, och vi får möta dem alla tre igen – effektfulla entréer och ordentligt åldrade möter de oss under filmpublikens högljudda jubel.

Men Kraften visar sig bo även i en ny generation. Det finns ett löfte om storhet hos en ung skrotsamlerska vid namn Rey (spelad av Daisy Ridley). Hennes familjeförhållanden ligger i dunkel, men att hon har vuxit upp utan sin familj är klart. Hon bär på otäcka minnen och en längtan efter tillhörighet och sammanhang och vi anar att hon kommer att hitta sitt hem genom Kraften. Den nya och den gamla generationen möts och ger sig ut på äventyr. Han Solos första replik i filmen ”Chewie, we’re home!” ger uttryck för känslan som vi som längtat efter filmerna känner när vi ser våra gamla favoriter – därav jublet i biosalongen. De har åldrats, och är fortfarande hjältar med tragik och problematik. Någon slags kraft tycks dock bära dem genom allt de råkar ut för. Jag funderar på om Kraften och hjälteskapet ger varandra: Känslan av Kraften gör dem till hjältar, men vetskapen om att de är hjältar gör dem också tillräckligt säkra på att Kraften ska hålla.

Denna effekt av kraften drabbar också Rey – när hon inser att hon bär på Kraften kan hon använda den med den självkänsla som krävs. Hon bär på vetskapen att hon är en hjälte, och då bär kraften. Och där, plötsligt, sträcker sig Star Wars in i mina egna livsfrågor, in i en känsla av att Star Wars-filmerna, trots feministiska brister och logiska handlingsluckor, kan lära oss något om livet, något om tron, något om att bäras av en kraft större än oss själva.

Detta är ju berättelsernas mysterium, att de predikar utan att predika, att de evangeliserar utan att pådyvla. Det är därför berättelser berör oss. Det är därför vi älskar dem och lever i dem och till och med klär ut oss och lever ut dem. Denna recension har dragit sig för spoilers, för du som sett de tidigare filmerna, och du som inte sett dem, bör se den här. Ta med dig dina livsfrågor in i biosalongen, och ta med dig, när du går ut från den, en känsla av att även de filmer som utspelar sig för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta, kan lära oss något om att vara människa.

 

12366680_10153259163278837_444395977_nCharlotte Frycklund

Präst, biträdande nationell samordnare för jourhavande präst, Kyrkokansliet

Det flygande barnet visas på SVT

 

Orionteaterns Det flygande barnet visas på SVT

Orionteatern Det flygande barnet

Svenska kyrkans kulturstipendium inom området scenkonst tilldelades år 2014 Orionteatern för deras uppsättning av ”Det flygande barnet”, i regi av Lars Rudolfsson. Den gripande pjäsen om hur ögonblickssnabbt livet och föräldraskapets förutsättningar kan ändras är skriven av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig.

För den som inte hade möjlighet att se föreställningen på plats ges nu en chans att ta del av den i närmsta TV. Vid två tillfällen visas Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jernholms filmatisering i SVT2: lördagen den 19 december klockan 18:30, och söndagen den 20 december klockan 14.50.

Musik: Mats Gustafsson & Fire!
Medverkande: Gustaf Hammarsten, Vanna Rosenberg, David Sandström, Mariam Wallentin

 

Formfrihet i Mannheim

Vid den 64:e upplagan av Mannheim-Heidelberg filmfestival medverkade Ylva Liljeholm i den ekumeniska juryn. Hon har skrivit två krönikor om sina intryck, här kommer nedan följer den första.

Mannheim-Heidelberg filmfestival 2015 

Ylva MannheimJag anländer till Mannheim en sömnig söndagseftermiddag och upptäcker som alla andra förstagångsturister snabbt stadens berömda koordinatsystem. Gatorna i de centrala delarna har inga namn utan heter till exempel L1 eller A9, som i en kartbok. Systemet delar in staden i fyrkanter och rektanglar och kommunens ”fyndiga” slogan är också ”Leben. Im Quadrat” (Leva. I kvadrat), vad nu det står för. Man kan ju få för sig att en tysk stad med en sådan stadsplanering och en sådan slogan lätt skulle leva upp till fördomar om tysk ordning och reda och fyrkantigt tänkande, men efter en veckas vistelse upplever jag att det är precis tvärtom. Mannheim är en mångkulturell, öppen stad där folk för det mesta kommer för sent på ett skönt och tillbakalutat sätt. Trots denna paradox är Mannheim ingen stad som fäster i ens medvetande så där omedelbart. Det kanske är som med min hemstad Örebro. En växande, mångkulturell men identitetssvajig stad full av lokalpatrioter som älskar att bo där men inte lyckas få omvärlden att förstå varför.

 

Anledningen till mitt tysklandsbesök är ett juryuppdrag i den ekumeniska juryn under Mannheim-Heidelbergs 64:e filmfestival. Det är en imponerande lång tradition, en av världens äldsta filmfestivaler. Fokus är som vanligt på nya filmare och mycket av det som visas är långfilmsdebuter. För första gången presenterar festivalledningen en tävlingssektion för nya TV-serier. Det känns piggt och framåtseende. Där återfinns för övrigt det enda svenska bidraget i hela festivalprogrammet – TV-komedin ”Boy machine” – om ett övermoget pojkband som vill tillbaka till rampljuset. I tävlingssektionen för långfilm ingår 22 produktioner, så veckan blir intensiv med 5-6 filmer varje dag innan det är dags för beslut. Inne i Stadhaus, festivalens rumsliga hjärta, visas filmer från hela världen. Det är avslappnat och vänligt och filmskaparna minglar fritt bland publiken. Stjärnorna är få men kreatörerna desto fler. Den blandning av globalt och provinsiellt tänkande som präglar staden Mannheim avspeglar sig också i själva festivalen. Världen presenterar sig via vita duken samtidigt som wi-fi sällan funkar och festivalbaren har ett betalningsupplägg som för tankarna till gamla Sovjet (beställa på ett ställe, hämta ut på ett annat och så pant på både flaskor och muggar, som gör att man får stå i kö minst två gånger i onödan).

 

Ett filmland som i år sticker ut extra mycket är Mexico. Tävlingssektionen innehåller tre mexikanska titlar, sinsemellan helt olika, men alla mycket bra. För första gången sitter jag i en jury där alla fem medlemmar har samma film som given etta. Mexikanska ”Walking distance” av Alejandro Guzmán Alvarez är en utsökt vacker, poetisk, varm och humoristisk hyllning till det mänskliga i oss alla. Det är historien om Frederico, en extremt överviktig man som med lever i en liten lägenhet. En gammal oframkallad filmrulle får honom att mödosamt bege sig till närmaste fotoaffär för att få den framkallad. Kameran blir den drivkraft han behöver för att ändra sitt liv, de nya vänner han får via den blir hans hamn. Det är inte mycket som händer i filmen, men man har inte tråkigt en sekund. Den är som juryn skrev i sin motivering en hyllning till människan. Innanför Fredericos väldiga kropp, bakom massorna av fett och valkar, finns en fjärilslätt, älskvärd och skönhetstörstande själ som vi varsamt lär känna under filmens gång.

 

Walking Distance av Alejandro Guzmán Alvarez
Walking Distance av Alejandro Guzmán Alvarez

Det är en film jag önskar att alla som uppskattar bilders skönhet och en färgsprakande och ändå tillbakahållen estetik skulle få se. Och alla som älskar en perfekt berättad historia med en sån där skön humor som gör att man småler länge och väl efter visningen, även om man inte skrattar högt. Men hur säljer man en film om en sjukligt fet man som knappt kan röra sig, en lillgammal punkare, en hunsad make och en njugg syster? Där inget särskilt händer och inget känt ansikte står att finna? Nej, får ”Walking distance” distribution i Sverige ska jag äta upp min gamla sombrero.

 

Ylva Liljeholm

Project Manager RIBS –

Rolling Images in Business Startups

Film på Gotland

 

 

Varje ansikte, igen

Every Face has a Nameevery face has a nameMagnus Gerttens dokumentär Every face has a Name (Varje ansikte har ett namn) som utsågs till årets vinnare av Angelos – Svenska kyrkans filmpris vid filmfestivalen i Göteborg, har i dessa dagar en smärtsam aktualitet. Bolaget Auto Images och SVT har därför gjort filmen tillgänglig på SVT Play igen. Passa på att se den eller se den igen.

Länk hittar du HÄR.

 

 

 

INTERFILMpriset för film som främjar interreligiös dialog

 

 

foto: noori pictures
foto: noori Pictures

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under den nyss avslutade filmfestivalen i Venedig delades Interfilmpriset för främjande av interreligiös dialog ut till

”Wednesday, May 9” (Iran, 2015) av Vahid Jalilvand. Juryn presenterade sitt val med följande uttalande;

 

”Statement of the Jury

Considering three films for our award (Mountain, directed by Yaelle Kayam, Israel/Denmark 2015; Heart of a Dog, directed by Laurie Anderson, USA 2015; Wednesday, May 9, directed by Vahid Jalilvand, Iran 2015) we decided to give the INTERFILM Award for Promoting Interreligious Dialogue to the film

Wednesday, May 9” directed by Vahid Jalilvand, Iran 2015

The film tells the story of Jalal, who wants to overcome his own pain by donating money to a needy person. In a dramaturgic convincing manner the film interweaves the fate of three people living in the city of Teheran of the present day. The densely pictures show the conflicts and the suffering of the characters who try to face their sorrow with charity.

With its pleading for compassion, charity and altruism against the background of an Islamic culture it shows the universality of human values and encourages interreligous dialogues to start with ethical questions, not with dogmatics.

The jury notes the complex talent of Vahid Jalilvand, the good screenwriting and the impressive acting.

 

The members of the INTERFILM Jury:

Brigitte Affolter (Switzerland)

Dr. Jörg Herrmann (Germany, Jury President)

Thanat Pagliani (Italy)

Venice, September 12, 2015″

För mer information se INTERFILMS hemsida

 

Regissören Vahid Jalilvand, född 1976 i Teheran, är utbildad teaterregissör vid universitetet i Teheran. Han började sin karriär som skådespelare och regissör vid teatern men från 1996 har han sysslat med det rörliga bildmediet som klippare och producent, främst av dokumentärfilm för tv. ”Wednesday May 9” är hans spelfilmsdebut.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

När eftertexterna rullat färdigt

Locarna tomt torg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Ola Sigurdson presenterar vinnaren av den ekumeniska juryns pris i sin sista krönika från Locarno.

OK. 19 filmer i tävlingen. På torsdags kvällen hade den ekumeniska juryn, bestående av från Thomas Wipf och Franz-Xaver Hiestand från Schweiz, Gaelle Courtens från Italien, Martin Ernesto Bernal från Argentina och Catherine Wong, jruyns ordförande, från Hong Kong och så jag från Sverige sett allihop. I stort sett hela fredagen ägnade vi åt att vaska fram en vinnare. Filmfestivalens konstnärlige ledare Carlo Chatrian påpekade när vi träffade honom att det var ett osedvanligt starkt startfält i årets upplaga av Locarnos Concorso internazionale – och det är lätt att tro honom. Alla kom naturligtvis inte i fråga för det ekumeniska priset, inte nödvändigtvis för att de inte höll måttet utan kanske snarare för att snarare kunde förstå som stilistiska experiment. Den holländske regissörens Alex van Warmerdams Schneider vs Bax gillade jag särskilt, den kan förstås som ett slags holländsk Western. Vår uppgift var att se vinnarfilmens andliga, existentiella och politiska betydelse, och då var den ingen stark kandidat.

Överläggningarna som tog hela fredagen är nog inte så intressanta att veta något om och dessutom är de väl mer eller mindre hemliga. Resultatet stod dock klart efter fyra timmars överläggningar och förvånade juryn själv. Den iranske regissören Sina Ataiena Denas film Ma dar Behesht (som festivalen översatt med den engelska titeln Paradise vilket nog är en ungefärlig översättning) fick 2015 års ekumeniska filmpris vid filmfestivalen i Locarno med följande motivering:

”En stark och modig iransk film om Haniehs vardag, en ung kvinnlig lärare som arbetar i en skola i någon av Teherans södra förorter. Tack vare enstaka ögonblick av frihet kan man erfara en känsla av hopp trots de förtryckande omständigheter som iranska kvinnor måste uthärda.”

MA DAR BEHESHTAtt dessa dystra omständigheter också omfattar filmarbetet vittnar det faktum att Ma dar Behesht tagit tre år att göra om och att det fått ske i hemlighet. Sina Ataiena Dena har deklarerat att detta är en första film i en trilogi som skall beskriva det strukturella våld som det nuvarande iranska samhället lider av. Att regissören fått lägga ned stor möda för att kunna göra sin film är emellertid inte huvudanledningen till att ge honom priset. Det handlar om en film som engagerar på ett djupt sätt genom sina drabbande bilder av en ganska enahanda vardag. Kontrasten blir desto större i de nämnda ”ögonblicken av frihet”: flickorna på skolan som sparkar fotboll till den kvinnliga rektorns ivriga protester, spelar musik och dansar – till och med att återvända hem för att hämta sitt (förmodligen förbjudna) nagellack blir på sitt sätt en spontant framsprungen frihetshandling. Ma dar Behesht är ett utmärkt exempel på hur film förmår skildra ett samhälleligt tillstånd och – förhoppningsvis – bidra till dess förändring. Sina Ataiena Denas film är mångbottnad. På ett sätt är den bara en skildring av hur samhället i Iran ter sig, på ett annat blir den just därigenom ett vittne om nödvändigheten av förändring. Också Ma dar Behesht i sig själv blir därigenom ett ”ögonblick av frihet”.

Två andra filmer fångade också juryns uppmärksamhet i sådan grad att de förtjänade var sitt omnämnande. Den sydkoreanska filmen Jigeumeun Matgo geuttaeneun teullida (Right now – wrong then) av den tämligen kände Hong Sangsoo är ett kammarspel om mänskliga relationer med två akter som får dessa att framträda i tydlig relief, och slår också ett slag för filmmediets värde: ”En film om kärlek, ärlighet, integritet och modet att gå bortom sociala barriärer. Med ömsint humor visar den hur små variationer öppnar vidare möjligheter.” Även den italienske regissören Pietro Marcellos film Bella e perduta, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg, fick ett särskilt omnämnande: ”En profetisk berättelse om en sann historia om respekten för och omsorgen om vårt ’gemensamma hus’. Inte bara ett politiskt uttryck utan också en poetisk erfarenhet.” Här frammanar Marcello Pasolinis anda – en av de första saker jag skall göra när jag kommer hem är att kolla upp Marcellos tidigare film La bocca del lupo från 2009. Så småningom också Hong Sangssos tidigare filmer.

Pristagaren får 20.000 Schweizerfranc för att underlätta distributionen av filmen till schweiziska biografer. Anledningen till att en jury väljer omnämnanden – som inte består i något annat än just omnämnandet – är att uppmärksamma dessa filmer och få fler att se dem. Nu är det lördag kväll och prisutdelningen pågår för fullt. Själv sitter jag på Frankfurts flygplats och skriver detta efter att ha missat förbindelsen hem till Göteborg. Det kan vara värt att påpeka att tio dagar med film (det blev nog sammanlagt närmare 30 stycken) är hårt arbete, trots den fantastiska miljön i Locarno. Märkligt nog är jag ganska sugen på att komma hem och se mer film.

 

Ola Locarno röd mattaOla Sigurdson

Professor Tros- och livsåskådningsvetenskap, G U

Så många filmer och så lite tid

I sin andra krönika från Locarno delar Ola Sigurdson med sig av några filmtips direkt från det filmflöde han befinner sig i.

 

Det är onsdag morgon på 68 Festival Internazionale del film Locarno 2015. Jag har nu sett femton filmer för den ekumeniska juryns räkning plus en bonusfilm. Dessutom har det blivit ytterligare sex kvällsfilmer, fyra av dem utomhus på magnifika Piazza Grande. Kvällsfilmerna är mer publika än de flesta filmerna i den internationella tävlingen. En del av dem är verkligen stor underhållning, som tisdagskvällens magnifika indiska film noir, Bombay Velvet av Anurag Kashyap. Kashyap talade själv på scenen om influenser från Sergio Leone, Francis Ford Coppola och Martin Scorsese, men han transformerar deras stil till indiska förhållanden.

När det gäller filmer i tävlingen är dessa ofta mindre publikfriande. Det handlar sällan om det visuellt fängslande som försöker suga in åskådaren i handlingen – om det alls går att tala om handling. Ett antal filmer är Cosmos_2015_postermindre beroende av en berättelse som går framåt steg efter steg eller en talad dialog. Cosmos av den polske regissören Andrzej Zulawski – en film som säkert kommer att låta tala om sig – innehåller visserligen mycket tal, men är en av de filmer som tydligast ger sig åt det surrealistiska och bryter upp berättelsens form. Samma sak – men med mindre dialog och mer lågmält – sker i den georgiske regissören Otar Iosselianis Chant d’Hiver; här blir tidsförloppet snarast cykliskt, som för att inpränta hur historien upprepar sig. Filmen börjar med en avrättning under andra världskriget för att fortsätta med scener där soldater i modern tid stjäl mer eller mindre värdefulla ting från invånarna i den lilla by de just erövrat. För det mesta utspelar sig filmen i Paris och bär drag av en mild galenskap.

Andra filmer berättar mer tydligt en historia. En produktion som förtjänar att nämnas, inte minst för sitt tydliga budskap, är den schweiziska filmen Heimatland som skapats av inte mindre än tio unga regissörer tillsammans. Trots detta är Heimatland långt ifrån en experimentfilm utan berättar med en stil som snarast påminner om amerikanska katastroffilmer om det åskmoln som plötsligt börjar torna upp sig över centrala Schweiz. På något sätt, visar det sig, är detta åskmoln förknippat med en växande främlingsfientlighet, både som orsak och verkan. Schweiz har isolerat sig från omvärlden på ett sätt som hotar att bli dess undergång. Molnet växer, paniken sprider sig i städer och byar och katastrofen är så småningom ett faktum. Den här filmen skulle göra sig väl på vilken kommersiell biograf som helst med dess rappa tempo och skickliga bildbehandling – utan att för den skull vara helt renons på budskap: främlingsfientlighet är, som bekant, dessvärre ett gemensamt problem för stora delar av Europa. Låt oss hoppas att den så småningom hittar fram till en biograf nära oss.

Bella e perdutaEn tydlig historia med moralisk udd hittar man också i en mer lågmäld form i den poetiska italienska produktionen Bella e perduta av Pietro Marcello. Bella e perduta utspelas på landsbygden utanför Neapel och är närmast en mytologisk moralitet till sin genre, även om den innehåller en sann historia om herden Tommaso. “L’angelo di Carditello” som han kallades dedikerade sitt liv till att försöka rädda det vackra palatset Carditello från undergång orsakad av Camorran liksom den italienska statens likgiltighet. I filmen tar han också hand om den unga buffelkalven Sarchiapone (som kan tala!) – buffeln har tidigare varit människans vän, men nu finns inget behov av annat än kossor som producerar mjölk, och detta skulle egentligen betyda Sarchiapones död. Tommaso dör i en hjärtattack, men Sarchiapone går då i arv till en Pulchinella – Commedia dell Arte-figuren, ett slags trickster eller en kasper från underjorden – vars uppdrag det blir att ta med Sarchiapone på vandring. Filmen skildrar ett Italien där skönhet och närhet till andra varelser gått om intet. Talande är att de enda (mänskliga) barn som filmen visar är bilder på barn som dödats i attentat. När skönheten försvinner, verkar också barnen försvinna. Trots detta är Bella e perduta en mycket vacker film.

Dagarna bjuder med andra ord på en viss variation. Inte så konstigt kanske, med det aldrig sinande utbudet av film. Snart dags för nästa.

 

Win 0372Ola Sigurdson

Tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs Universitet

 

 

En artikel om ekumeniska juryn finns att läsa här (texten är på italienska).

Forum Film i Locarno

Det är sensommar och Ola Sigurdson befinner sig i Schweiz, i Locarno närmare bestämt. Han är där för att som representant för INTERFILM medverka i juryn för det ekumeniska filmpriset, vid filmfestivalen i Locarno. Här kommer en första krönika, från invigningsdagen av den 68:e festivalen.

Invigningsceremonien, Locarno. Foto: Sigurdson
Invigningsceremonien, Locarno. Foto: Sigurdson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klockan är halv tio på kvällen den 5 augusti. Det är åtminstone trettio grader varmt på Piazza Grande i Locarno. Efter några tal har Jonathan Demmes nya film Ricki and the Flash världspremiär för drygt 8000 åskådare – utomhus.

Film på torget, Locarno. Foto: Sigurdson
Film på torget, Locarno.
Foto: Sigurdson

Den mest spektakulära delen av den sextioåttonde Festival del film Locarno har inletts, filmvisningar varje kväll på torget i den lilla schweiziska staden vid Lago Maggiores norra strand, inte så långt från den italienska gränsen. Tidigare på eftermiddagen har jag sett Josh Monds film James White, en av de filmer som ingår i den internationella tävlingen och som den ekumeniska juryn skall se och bedöma. Om Ricki and the Flash är en amerikansk feel-good om den ålderstigna rockstjärnan Ricki och hennes komplicerade relation till sina barn och för detta make, så är James White ett existentiellt drama om en ung mans riktningslöshet mellan två dödsfall– hans pappas och hans mammas. Skillnaden är stor och illustrerar också bredden på festivalen i Locarno. De små pressvisningarna för olika jurygrupper och de fantastiska världspremiärerna på Piazza Grande. Det kommer att bli intensiva tio dagar.

 

Win 0372Ola Sigurdson, professor i Tros- och livsåskådningsvetenskap

Göteborgs Universitet

 

Joakim Thörn prisad för sitt manus Ultimate Fails Compilation

 

Vid prisutdelningen på Kutens, f v Joakim Thörn och från juryn Beata Mannheimer, Helen Beltram-Linné och Inger Hansson Danared
Vid prisutdelningen på Kutens, f v Joakim Thörn och från juryn Beata Mannheimer, Helen Beltram-Linné och Inger Hansson Danared

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joakim Thörns manus Ultimate Fails Compilation har utsetts till årets vinnare av Efter Bergman-priset. Vinnaren presenterades på Kutens, Fårö, på torsdagskvällen under den pågående Bergmanveckan. En kväll som också bjöd på efterlängtad sol och rockabilly med The Orbitunes.

Juryns motivering:

”Liksom Bergman, utforskar manusförfattaren makt och ondska i en sluten miljö, men här på en spelplan med global publik.

Efter Bergmanpriset 2015 går till en film med tydlig vision som väckte stort engagemang hos juryn.

Stort grattis till Joakim Thörn och manuset Ultimate Fails Compilation (som du gärna får byta titel på).”

Synopsis: Jesper kastar sig ner för ett altanräcke och landar med huvudet före i en snöhög. Aldrig har han fått de andra att skratta så. I killgänget, där alla är 12 år, brukar de hetsa varandra att göra farliga grejer som de filmar och lägger ut på nätet. Men när Jesper gör saker som de andra inte vågar förändras allt. Samtidigt som han blir gängets leksak blir han också ett hot mot de andras status. Ultimate Fails Compilation är baserad på internetfenomenet med samma namn. I klipp med ”roliga” misslyckanden (t ex det här: https://youtu.be/Ujwod-vqyqA) som många gånger har mer än 100 miljoner visningar utsätter sig unga killar för risker förenade med livsfara. För vad är det som gör att Jesper bestämmer sig för att kasta ut med huvudet före 2 meters höjd?

Detta är en film om det maktspel som ofta ryms i vad många skulle kalla en lek. Vem har egentligen kontrollen? Den som vågar offra sig eller den som håller i kameran? Är Jesper en hjälte eller ett offer? Filmen utspelar sig i nybyggt bostadsområde någonstans i Sverige. Den rör sig mellan tragikomik och allvar. Tonen är naturalistisk men med ett minimaliskt bildberättande. Filmen är inspirerat av tre situationer, alla från olika Fails Compilations.

Klippen finns tillsammans här:

 

Juryn: Beata Mannheimer, Filmregion Stockholm-Mälardalen, Sanna Lenken, regissör, Ylva Liljeholm, Film på Gotland, Helen Beltram-Linné, Bergmancenter och Inger Hansson Danared, Svenska kyrkan.

Bakom Efter Bergman-priset står Film på Gotland, Bergmancenter på Fårö, Svenska kyrkan, Visby stift, Filmregion Stockholm-Mälardalen med stöd av Kameraten AB, Ljud & Bildmedia AB samt Independent Kostym.

Årets Efter Bergman-vinnare Joakim Thörn. Foto: Casper Hedberg
Årets Efter Bergman-vinnare            Joakim Thörn.
Foto: Casper Hedberg

 

Joakim Thörn är född och uppvuxen i Halmstad men bor numera i Stockholm där han arbetar som regissör och manusförfattare och driver det egna produktionsbolaget Made in Halmstad AB. Han är utbildad på Bergs School of Communication och kurser i film och dramaturgi. Thörn har regisserat ett stort antal reklamfilmer, skrivit manus och regisserat dramakomedin Fredrik2 för Strix, skrivit manus för SVTs humorprogram Morgonsoffan, dramakomedin #STHLM för Baluba. Joakims kortfilm Lekplats hade sin premiär på Göteborgs Filmfestival 2015.

Joakim Thörn har varit flitig som stand-up komiker och tillsammans med David Batra gjort böckerna Den som inte tar bort luddet ska dö och Det här var ju tråkigt.

Andra priser: Under skoltiden belönandes han i bland annat Art Directors Club of New York och British Design and Advertising Award. Han har vunnit P3:s tävling Humorhimlen. 2014 erhöll hans novellfilmsmanus Djurriket med Barnens stipendiefonds utmärkelse.

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet