Archive for september, 2011

Allt tar slut – Om Triers moraliska ansvar

Sep 30

Allt tar slut. Mörker. Tomhetens tomhet. Dit har von Trier fört mig i biosalongen. En gnutta hopp tändes mot slutet. Skulle ändå Melancholia missa jorden? Skulle mänskligheten räddas av universums lagar och krafter. Nej. Inte som i Tintin och den mystiska stjärnan eller Tove Janssons Kometen kommer.

Von Triers berättelse för oss fram till och över avgrunden. Det är skrämmande. Det är provocerande. Eller kanske till och med omoraliskt. Har inte von Trier som skapare ett ansvar för vad hans berättelse gör med oss? Har han inte ett ansvar att stärka vårt hopp? Den frågan bär jag med mig efter att ha läst Hanna Stenströms inlägg här.

Apokalyptikens hopp

Hanna Stenström ger oss en god inblick i den apokalyptiska genren och vilken funktion den har haft i en kristen kontext. Apokalyptiken har, något förenklat, skänkt hopp i svåra tider. De hot vi står inför som kan tyckas oöverstigliga är inte slutgiltiga. Det finns något bortom hoten. Livet ska segra. Håll ut genom mörker och smärta. Livet är större.

Det finns någon i vilkas händer allt vilar, universums skapare och livgiverska. Denne någon har i döden på ett kors följt oss längst in i tomheternas tomhet för att lägga döden under sig. Så blir Kristus det frö som i dödens och gravens mörker trotsigt gror till ett liv som aldrig dör. Korset ett livets träd med rötter rakt ner i döden.

Avgörande för den kristna apokalyptiken är denne någon. Gud. Skapare, livgiverska, försonare och befriare. Ytterst har hoppet sin grund i Gud som uppenbarat sig i Kristus. Var har hoppet sin grund i ett universum utan Gud? Kan man se Melancholia som en den extrema humanismens apokalyptik? Det blir mörkt. Allt tar slut.

Extrem humanism

Med extrem humanism syftar jag på det filosofen Charles Taylor i sin bok Secular Age beskriver som den förståelse av människans livsvillkor som idag i stor utsträckning präglar det västerländska samhället. Grundligt beskriver Taylor hur det gått till när Gud blivit överflödig för vårt sätt att se på och förhålla oss till tillvaron. 

Allt har sin grund i människan: värderingar, mål och mening – så ser den extrema humanismens världsbild ut. Ett avsakraliserat universum. Det är i ett sådant universum som von Trier skapar sin berättelse.

Aniaras outhärdliga sanning

Von Trier använder filmens dramaturgiska form och uttryck för att kompromisslöst blottlägga våra livsvillkor i detta universum. Den närmast outhärdliga sanning vi ställs inför för tankarna till Harry Martinsons Aniara:

Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under

är lag men inte evangelium. 

Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på Lagens sanna bud

och fann vår tomma död i Mimas salar.

Den gud vi alla hoppats på till slut

satt kränkt och sårad kvar i Doris salar.  

Så lyder delar av den 102a sången i Aniara. Universums lagar är inte evangelium. Naturen är likgiltig inför vår ångest, smärta och kamp. Allt ordnar sig inte. Martinsson och von Trier rör sig i samma avsakraliserade apokalyptiska universum även om uttrycken och frågorna på många sätt skiljer sig åt. Gemensamt blottlägger de dock människans livsvillkor inför dödens och tomhetens ofrånkomliga realitet.

Leken som skydd?

Som Mikael Larsson skriver låter von Trier oss möta karaktärer som får representera olika sätt att förhålla sig till hotet om undergång. Det enda som består till slutet är leken och fantasin.

Så ser vi tre människor, två systrar och ett barn, tätt tillsammans under några pinnar som i fantasin blir en skyddande grotta, samtidigt som döden i form av planeten Melancholia brutalt krossar allt.

Det är en fruktansvärd bild. Men också en bild av mänsklig närhet och kärlek. Under pinnarna förmår de dela rädslan och ta ansvar för barnet.

Kontrast till Tove Jansson

Parallellen till Tove Janssons Kometen kommer är tydlig, berättelsen om hur Mumindalens karaktärer hanterar rädslan inför hotet om en komet som är på väg mot jorden. Janssons skildring av Mumintrollet som när slutet närmar sig söker efter Sniff skulle kunna vara ord som beskriver von Triers drömska och skrämmande bilder:

”Sex minuter kvar… det var svårt att springa i sanden, det gick långsamt som i en mardröm. Den heta luften brände i ögonen och halsen blev alldeles torr…”. Muminfamiljen söker skydd i en grotta. Där hör de det ”rullade ekot av krossade berg och mark som har brutits itu”.

Men jorden går inte under. Berättelsen slutar med att de åter vandrar ut ur grottan och Mumintrollet konstaterar att ”jag tror alltsammans finns kvar… kom så går vi och tittar efter”. Von Triers familj vandrar aldrig ut ur sin grotta igen. Ingenting finns kvar.

Triers moraliska ansvar

Så är von Trier moraliskt oansvarig? Borde hans apokalyptik ge rum för hoppet? Mot bakgrund av mitt resonemang måste jag säga nej. En apokalyptik som inte drivs av sanningen ger inget hopp som är värt att leva av. Von Triers drama blottlägger något som är sant.  Den hjälper oss att avslöja billigt hopp som inte står ut med sanningen. I den värld vi lever i tvingas vi stå ut med att slutet inte alltid är gott.

Von Triers slut är tyvärr en skildring av hur alltför många människors liv slutar. Men mitt nej är inte entydigt. Inte är Tove Janssons berättelse ett exempel på ytligt hopp? Visst skildrar även den något som är sant. Och vad gör von Triers skildring med mig och med oss? Står vi ut med sanningen? Står jag ut med den?

Frågorna bär jag med mig in i den gemenskap, som likt systrarna och barnet, försöker bygga grottor som skydd mot världens ondska. Och där under valven i högmässans trotsiga liturgi förenas vi i vårt Kyrie eleison – Herre förbarma dig. Och jag hoppas och tror att livet en gång för alla har segrat över döden.

Jonas Ideström

Teol Dr, vik lektor i kyrkovetenskap, Uppsala Universitet

Komminister i Vallentuna församling

Filed Under: krönika

Om Döden & Co

Sep 30

Hetsläser Moodyssons senaste bok, Döden & Co. Det är samma känsla som på seminariet på bokmässan förra veckan eller som i de tvära kasten i hans filmproduktion. Rastlöst jagande efter sanning. Mängder av infall. Konstant ifrågasättande av det egna livsprojektet, den egna identiteten. Aldrig stanna upp. Aldrig slå sig till ro. Livet är för viktigt, för stort. Och ibland spricker det upp ett leende mitt i alltihopa.

Far och son

Lukas Moodysson. Fotograf: Per-Anders Jörgensen

Det handlar alltså om döden. Fadern s död. Och vad den gör med Lucas med ”c”. Vem han blir när patriarken är borta. Ambivalensen mellan kärlek och avståndstagande. Alkoholiserad pappa som en dag kastar ut sonen och byter lås. Som sonen måste hata. Som han inte kan sluta älska.

Man förstår varför den jämförts med ettan i Knausgårds Min kamp. Tematiken är närmast identisk. Och de detaljerade, till synes meningslösa observationerna av varje tankeassociation.

Men attityden och formspråket är helt annorlunda. Där Knausgård är den systematiske, benhårt fokuserade forskaren, är Moodysson den till synes mer lättsinnige, stream-of-consciousness-poeten. Det är meningen att det ska se slarvigt ut, tänker jag. Men det glimrar till alldeles för ofta. De lösa trådarna knyts ihop alldeles för snyggt för att jag ska gå på det.    

Måste se ondskan

Motivet med barn och sexhandel känner vi igen från Lilja-4-ever och Mammut.  I Döden och Co ska författarjaget skriva en roman om barnprostitution i Asien. Arvspengarna får gå till researchresan. Här får vi se hur plågsamt det är, hur han tvingar sig att se ondskan, men också hur inkonsekvent och korrupt han är, hur dålig koll han har på sina egna begär.

Mikael Larsson

Formen leder mina associationer till überexperimentella videokonstverket Container, den klaustrofobiska undersökningen av det mänskliga psyket, en symbolspäckad filmad långdikt, som ingen ville se.  

Jag hade roligt när jag läste Döden & Co. Gillar man Moodyssons filmer är den definitivt värd ett par kvällar.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Melancholias apokalyps

Sep 27

Det är lätt att se bruket av fasta motiv från apokalypser och science fiction i Lars von Triers Melancholia.  Planeten som krockar med jorden är ett science fiction-motiv, flera drag i filmen inklusive undergångstemat känns igen från religiösa apokalypser.

Melancholia, Lars von Trier

Science fiction berättar ofta om framtiden för att visa oss hur illa det kan gå om vi inte ändrar oss. Detta finns också i religiösa apokalypser.

Den hotande framtiden i science fiction är inomvärldslig, till exempel en totalitär stat eller den ekologiska katastrofen. Möjligheten att avvärja katastrofen finns framförallt i vetenskap, teknologi och möjligen politik.

I apokalypsen leder katastrofen till Guds dom och en ny värld för dem som valt Guds sida. Därför manar apokalypsen de troende till uthållighet i tro och trohet mot Gud, eller så talar den om omvändelse.  

Vad gör apokalypsen med oss?

Apokalyptiska texter inbjuder oss att gå in i de världar texterna skapar, och att tolka våra egna liv med hjälp av deras bilder och symboler. Elisabeth Schüssler Fionrenza lär oss att apokalyptiska texter och deras världar gör något med dem som tar dem till sig  och på allvar förstår sin egen värld som del av apokalypsens värld.

Apokalypser måste, menar hon, värderas utifrån vad de gör med oss.  Inspirerar de till motstånd mot totalitära regimer, till kamp för rättvisa eller till likgiltighet för en värld som ändå ska gå under, eller till krig mot Guds fiender?

Likgiltighet eller kamp

Alla dessa alternativ finns i apokalypsernas tolkningshistoria.  Mest kända är kanske de tolkningsmodeller som gör de troende likgiltiga för denna värld, eller motiverar verbal eller fysisk kamp mot fienden. Men den bibliska Apokalypsen lästes också av vissa kristna i nazi-Tyskland som ett budskap om att Gud, inte den totalitära staten, har den yttersta makten över världen, och därmed gav den kraft att göra motstånd.

I latinamerikansk befrielseteologi och i apartheidtidens Sydafrika kunde Uppenbarelseboken bli en vision av Guds och rättvisans seger, som gav kraft i en mycket jordisk kamp för ett bättre samhälle.

Ingen seger, ingen framtid

Melancholias apokalyptiska, science fiction-artade, delar manar dock inte till omvändelse, varken profan eller religiös. Här segrar ingen, varken Gud eller Satan. Planeten kommer oavsett vad vi gör, allt tar slut i en stor smäll, det är ingens fel och inget att göra något åt.

Som Kajsa Ekis Ekman påpekade i DN i juni är ett problem med Melancholia  att den skildrar undergången på det sättet. Hon ställer frågan: Kan apokalypsen göra oss sämre rustade att se och försöka stoppa den undergång som faktiskt är på väg?

Alltså den långsamma klimatkatastrofen, som vi är delansvariga för, som vi skulle kunna stoppa, och som annars inte kommer att vara över på en skrämmande sekund.

Hanna Stenström. Foto: Jim Elfström

I Melancholias apokalyps saknas inte bara Gud, utan också det som i mångas liv tar Guds plats: drömmen om en god framtid på jorden som kan vinnas genom gemensam strävan och kamp. Vad gör en apokalyps som Melancholia med oss här och nu om vi går in i dess värld och låter den påverka vårt handlande i denna värld?

Hanna Stenström

Teol Dr Nya testamentets exegetik,

forskare vid Sekretariatet för teologi och ekumenik,

författare till avhandlingen The Book of Revelation: A Vision of the Ultimate Liberation or the Ultimate Backlash?, Uppsala 1999.

Filed Under: krönika

Moodysson på Bok & Bibliotek

Sep 25

Hörde Lukas Moodysson på bokmässan i Göteborg igår. Han var där med sin roman, Döden och Co. Det blev ett samtal om drivkrafternas i hans konstnärskap, tillsammans med Göteborgspostens kulturchef Gabriel Byström. 

Döden & Co handlar om Lucas med ”c”. En person som ligger nära Lukas med ”k”, men som inte är han, en renodling av vissa aspekter av Lukas kanske. Frågan om hur mycket som är självbiografiskt tycker Moodysson är helt ointressant.

Lukas Moodysson. Fotograf: Per-Anders Jörgensen

”Jag behövde skriva på det här sättet då. Men om jag skulle skriva boken idag skulle jag nog skriva som Lukas med ’k’. Jag har redan glömt varför jag skrev den”.

Rastlös idealist

Och så där fortsätter det. Det är en rastlös konstnär vi möter. Självkritisk, idealistisk och, faktiskt, ganska glad.  Efter alla filmerna och diktsamlingarna är det liksom fortfarande bråttom att göra världen bättre. Och kul.

”Har aldrig haft så roligt på jobbet som när jag skrev den här boken om döden”, säger han. Detsamma gäller inspelningen av Lilja-4-ever. Att springa rakt in i det man är rädd för, det kan liksom öppna upp. Men fram kommer man aldrig.

Han slår fast det ganska tidigt, att idén om att man någonsin skulle ”få ur sig någonting” genom konsten är en illusion. Moodysson skriver för att förhålla sig, inte bara låta saker passera.

Han tror på sanningen. Och även om vi aldrig kan finna den är det vår uppgift att ständigt fråga efter den, söka den.  

Jovisst, absolut, tänker jag och slås än en gång av hur mycket vi har gemensamt, också i själva språket, när vi ska försöka uttrycka varför vi gör det gör, i kyrkan och i kulturlivet. 

Inget blir någonsin färdigt

Har man fått chansen att gå omkring på den här jorden så får man väl anstränga sig lite, tycker Moodysson.  Känslan av ansvar förstärktes när barnen kom. Inte att fixa världen åt dem. Men att försöka. Han inte helt nöjd med något som han gjort. Men stolt över sina försök.

”Jag är nöjd med vissa scener, vissa stämningar. Men ingenting blir någonsin färdigt. Och jag är nöjd med att inte vara nöjd, att alltid tänka på vad som kunde ha gjorts bättre, att jag har det drivet.”

Det finns tveklöst ett uppfordrande drag hos Moodysson. Gabriel Byström talar inledningsvis om en ”moralisk klangbotten” i hans konst som kan vara provocerande, som många värjer sig mot.

Och visst blir det tydligt också i detta samtal. Det är ganska strängt och krävande att vara människa enligt Lukas Moodysson. Inte särskilt mycket nåd om man säger så. Men ändå inte tungt. Tacksamhet är något han återkommer till. Vow att det här är möjligt för just mig! Samtidigt som han är noga med att inte helgonförklara sig själv.

Aldrig mera film

Det här med böcker tänker han fortsätta med. Nästa är redan klar, det blir något dokumentärt, mer vill han inte säga. ((Förutom att den är jättebra, säger den kroniskt självkritiske med glimten i ögat.)

Han verkar inte direkt längta efter att göra film igen. Under inspelningen av Mammoth lovade han sig varje dag att aldrig någonsin göra detta igen. Att hela tiden vara i grupp och snabbt veta exakt hur en scen ska göras. ”Jag brukade komma på under kvällen hur jag ville ha det, men då var det liksom försent.” Och det kan man ju förstå.

Mikael Larsson

Men ingenting är som bekant konstant. Under samtalets 45 minuter hinner han röra sig mellan rätt många olika positioner. Det är bara att hoppas att denna undersökande konstnär hittar vägen till nya filmer. Så småningom.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Triers melankoli

Sep 23
Det är lika bra att jag säger det på en gång. Jag har en faiblesse för Lars von Triers filmer. Outtröttligt ställer han de stora frågorna om skuld, frihet och offer. I film efter film möter vi twistade Kristusfigurer. Alltid kvinnor. Alltid olika. Godis för en exeget. Att han iscensätter sig själv som excentrisk pajaskonstnär har inte stört mig. Hittills.

 

Depression och apokalyps

Melancholia, Kirsten Dunst

Så det var med vissa förväntningar som jag såg Melancholia i somras. Två gånger. Världens undergång mot brackig överklasskuliss. Svårt att tänka sig större penseldrag.

Ni känner till intrigen. Två deprimerade systrar. I del ett genomlider vi en mardrömslik bröllopsfest. I del två väntar vi på att jorden ska träffas av planeten Melancholia.

Konflikten mellan vetenskap och vidskeplighet, mellan förnuft och känsla, känner vi igen från både Riket och Anti-Christ. Liksom tidigare visar det sig att vetenskapen har fel. Kalkylen stämmer inte.  Barnets egentillverkade instrument överträffar faderns high tech teleskop. Vi går inte mot ständig tillväxt, vi går mot döden.

Kvinnorna äger

Konflikten mellan män och kvinnor känner vi igen från alla hans filmer. Här blir det dock ingen riktig match. Kvinnorna äger den här filmen. Totalt. Den naiva brudgumman står handfallen när han överges av (och överger) sin ”galna” brud (Ja, Alexander Skarsgård är lysande!). Den vetenskapstroende snuskigt rika svågern fegar ur med hustruns tabletter timmarna innan smällen.

Visst finns det enstaka voyeuristiska inslag, där Triers ”male gaze” slår igenom. (Varför måste Kirsten Dunst ligga naken i månskenet?) Men på det stora hela skulle jag ändå säga att Trier tydligare än tidigare ställer sig på kvinnornas sida. Det är deras perspektiv på tillvaron som styr berättandet.  Det är också den ”hysteriska” kvinnan som är friskast och mest samlad när slutet närmar sig. Det är hon som ser sanningen klarast. Det är hon som tar ansvar för ett värdigt avsked.

Bilden som träffar

Greppet att inleda med makalöst vackra bilder i slow motion är en sampling från Anti-Christ. Några av bilderna ter sig närmast identiska. Samma Charlotte Rampling släpar sig genom leran på flykt från undergången (nu med ett barn i famnen).

Det är de här bilderna som sitter kvar i mig två månader efteråt. Det är här som Trier träffar som allra hårdast. Världens vräkigaste bröllop ger noll skydd mot förintelsen. Kampen att lyfta foten för ytterligare ett steg precis lika svår i brudklänning som i exempelvis mjukisbyxor. Svårare.

Melancholia är de starka bildernas film, där också musiken spelar en huvudroll. Temat från Wagners Tristan och Isolde dundrar bombastiskt genom hela filmen. (Det var ju där han halkade så väldigt snett på den ökända presskonferensen i Cannes i våras, när han försökte skämta bort vurmen för tysk romantik med att han var nazist!).  Är det för att gestalta att den västerländska livsform som kallas passion är på väg att gå under, som SvDs recensent föreslog? Det är inget dumt tolkningsförslag.

Fasaden måste rämna

Melancholia är en svidande uppgörelse med borgerlighetens konventioner, med ambitionen att till varje pris upprätthålla fasaden. Bröllopsfesten ska genomföras även om bruden alldeles uppenbart vill något annat. Och vad föreslår systern minuterna innan kraschen?  Ett glas vin och Mozarts requiem! Screw that hälsar Trier. Det duger inte som förhållningssätt i tillvarons gränssituationer. Vad återstår då?  Leken. Barnets nakna tillit.

Mikael Larsson

Melancholia är Triers minst originella film om du frågar mig. Det är väldigt stora gester och övertydlig symbolik. Vi har både hört och sett det förr. Ändå vet jag inte riktigt vad jag varit med om när jag går ut ur salongen. Och bilderna sitter kvar på näthinnan. Lång tid

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Recension

Lindans mellan tvillingtornen 11/9

Sep 16

Det är 11 september. Medierna har hela dagen varit fyllda av analyser och reflexioner. Det är tio år sedan attentaten mot World Trade Center i New York och mot Pentagon i Washington.

Det har börjat mörkna ute och ett sjuttiotal personer har sökt sig ner i Lunds domkyrkas krypta. Värmeljusen brinner på kapitälen. Arkitekturfilmfestivalen ArchFilmLund pågår för fullt och festivalen och domkyrkoförsamlingen har gemensamt bjudit in till filmkväll.

Dokumentär om lindansare

Vi ser Man on Wire, dokumentärfilmen av James March om lindansaren Philippe Petit. Berättelsen börjar redan innan tvillingtornen i New York var byggda. Som riktigt ung såg Petit ritningar av husen som skulle byggas och han blev som besatt av tanken på att gå på lina mellan tornen.

Vi får följa honom och hans medarbetare genom år av förberedelser fram till genomförandet. 1974 gör han det faktiskt! Han går fram och tillbaka mellan tornen. Det sägs att teamet glömde att filma när det verkligen skedde – så fångade var de av det som skedde. Filmen övergår till stillbilder.

Erik Saties musik bidrar till känslan av tyngdlöshet. Också vi under kryptans romanska valv svävar med Petit mellan himmel och jord. Gränsen mellan möjligt och omöjligt har flyttats lite grann. Det är inte säkert att det som verkar omöjligt inte kan ske.

Utmaning av det möjligas gräns?

Vid östaltaret från år 1123 delar vi bröd och vin till dragspelsmusik. Konstnären Lars Ekholm berättar om sina tuschmålningar av Domkyrkans torn. På nyårsnatten när raketer och champagnekorkar yr i parken runt kyrkan blir dessa torn för honom symbol för fred och fest.

Det är 11 september. Vi minns offren, bär fram den rädsla och misstänksamhet som händelserna väckt. Samtidigt har den lindansande mannen mellan tornen med sin hängivenhet och artistisk precision utmanat våra föreställningar om vad som är möjligt.

Lena Sjöstrand,

domkyrkokaplan i Lund

Filed Under: krönika

Ljus och ikonografi i Venedig

Sep 15

Kyrkans tidning har idag två artiklar av Susanne Wigorts Yngvesson om filmfestivalen i Venedig. Med tillstånd från Kyrkans tidning publicerar vi den ena också här, om vinnarna av det ekumeniska priset (Girimunho) och av guldlejonet (Faust).

Girimunho

Interfilms ekumeniska pris gick till den brasilianska filmen Girimunho (regi: Marins och Campolina) som handlar om Bastu, en 81-årig kvinna som får hantera döden efter sin man. Olikt flera av festivalens andra filmer så är detta en livsbejakande berättelse om tillvarons fantastiska dimensioner av ljus och mystik. Det illustreras genom det kontrastrika fotot, där varje filmruta kan frysas till en fullödig stillbild.

De första tio minuterna är så mörka att ansiktena bara skymtas i en blåsvart skuggvärld. Det är inte mycket som syns, men musiken och den raspiga sången av en annan 80-årig kvinna hörs genom natten.

Efterhand blir fotot alltmer ljust för att slutligen bada i ljus. Bildspråket påminner om fotografen Sven Nykvists arbete med ljuset i till exempel Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. 

Visdom i enkelhet

Bastu har genom ett långt liv vunnit visdom för reflektioner i all enkelhet. ”Tiden fortsätter. Det är vi som stannar”, säger Bastu i en kort betraktelse över livet på jorden som bildar en röd tråd genom berättelsen. Bastu lever med sitt barnbarn i en varm förtrolig relation. Men också de döda finns närvarande på ett självklart sätt.

I Girimunho är det andliga livet avväpnande integrerat i vardagen. Andligheten och riterna blir aldrig spekulativa eller exotiska, utan bärs upp av människorna i den brasilian-ska byn. 

Nytolkning av Faust

En annan film som också var lovande i förhållande till Interfilms kategorier var vinnaren av det stora priset Guldlejonet för bästa film, Faust, i regi av Sokurov. Det är en krävande tolkning av Goethes klassiska verk, placerad i Goethes samtid men berättad på ett kinematografiskt nyskapande sätt.

Fausts samtal med Satan är klaustrofobiskt och forsande i ett flöde av ord och bilder. Scenerna är så mättade att bioduken blir otillräcklig. Även tematiskt är filmen originell därför att den gestaltar klassiska teologiska och filosofiska frågor i en tid när flera andra seriösa filmskapare fördjupar sig i övergripande existentiell problematik, såsom ensamhet eller döden som erfarenhet. 

Fantastisk rollbesättning

Rollbesättningen är fantastisk. Skådespelarnas otroliga ansikten blir ikonografiska i förhållande till de ”eviga” frågorna om livets mening, samvetet, gott och ont. Faust ingår i en trilogi där denna utgör den sista.

En hypotes från min sida är att Sokurov, sedan Moloch (1999) som handlade om Hitler och genom produktionerna sedan dess, har velat analysera nihilismens konsekvenser. Sokurov är själv uppvuxen i Sovjetunionen där hans tidiga produktioner förbjöds av regimen.

Susanne Wigorts Yngvesson

Jag ska inte avslöja slutet av Faust, men jag kan säga att det inte följer Goethes bok. Det är en öppen fråga vad som egentligen sker med Faust. Vi i juryn hade alla varsin idé om hur slutet kan tolkas.

Susanne Wigorts Yngvesson,

lektor vid teologiska högskolan i Stockholm

ledamot av den ekumeniska juryn i Venedig 2011

Filed Under: krönika

Brasiliansk vardagsmystik

Sep 12

Det första ekumeniska priset i Venedig gick till brasilianska filmen Girimunho av regissörsduon Helvecio Marins Jr. och Clarissa Campolina. Det är en livsbejakande film om hur änkan Bastu går vidare med sitt liv efter makens död. Intrigen är enkel. Vi får följa Bastus vardag hemma med sitt barnbarn, tillsammans med väninnan och de andra i byn, hur religionen är en självklar del av livet.

Susanne Wigorts Yngvesson

Susanne Wigortsson Yngvesson satt i juryn tillsammans med Elisabetta Ribet, Italien och Karsten Visarius, Tyskland. Hon lyfter fram två saker som  filmens verkliga styrkor: fotot och huvudrollsinnehavaren. Det är sällan man ser en vis, charmig och lekfull 81-årig kvinna i centrum på bioduken. Och fotot bidrog till den varma och livsbejakande stämningen i filmen. 

Det var väldigt många känslomässigt tunga och våldsamma filmer i år enligt Susanne. Där stack Girimunho ut i motsatt riktning, trots att filmen handlar om sorg.

Susanne intervjuas på svenskakyrkan.se om vinnarfilmen och juryarbetet.    

Juryns motivering

The film tells the story of Bastu, an 81 years old woman living in a little Brazilian village, who has to deal with the death of her husband.

By choosing a character who is wise, humorous, sensitive, and autonomous, the film offers a message which integrates life and death, individuality and social relationships.

Through a delicate cinematography of lights and shadows, music and sounds, the film adopts a liberating perspective which shows religious practices and beliefs as essential dimensions of life.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Last day of judgement

Sep 9

Hitttills har det varit överbefolkat på Venedigs filmfestival med journalister, folk från filmindustrin och allmän publik. Men idag, när diset ligger som en tyllgardin över Venedig, är det i stort sett folktomt.

Det är en film kvar för oss i Interfilms jury innan vi ska ägna eftermiddagen åt att bestämma vilken film som ska få priset detta år. För Interfilm är det premiär i Venedig så vi vet inte vilket genomslag priset kommer att få. Själva prisutdelningen kommer att äga rum imorgon.

Kulturens roll i kyrkan

Igår kväll pratade vi, över en sen middag, om kulturens roll för kyrkan. Det verkar vara en generell beskrivning att  somliga ser kultur som en lyx att möjligen ägna sig åt när man har råd, men att det kommer långt ner på priorieteringslistan. Den andra gruppen ser kulturen som nödvändig för kyrkan, för hennes språk och för att förstå något av det som pågår i vår samtid.

Susanne Wigorts Yngvesson

Snart på väg till festivalens sista film för min del: en dokumentär om den egyptiska revolutionen Tahir 2011. Kanske det har kommit fler cineaster nu.

Susanne Wigorts Yngvesson

lektor i etik, teologiska högskolan i Stockholm

ledamot av den ekumeniska juryn i Venedig

Filed Under: krönika

Dansverk om barns lek

Sep 7

Nu är det klart vilka som får Svenska kyrkans kulturstipendier 2011. Åtta stipendiater fick dela på 500 000 kr och utdelandet sker vid kyrkomötets andra session den 27/10 i Uppsala.

Det blev ett filmprojekt i år. Dansaren och filmaren Anna Duell får 50 000 kr till kortfilmen ”Bortkopplad”. Filmen är ett åtta min långt dansverk med barn och djur (en jättekanin !)  i rollerna.

Livsval

”Bortkopplad” är en film om livsval och människans i tekniksamhället. Intrigen är att en mamma missar barnens dansuppvisning för att hon sitter fast i en telefonkö. Definitivt ett projekt som går utanför boxen och där barnets lek står i centrum. Både SVT och Svenska filminstitutet står bakom projektet.

Mikael Larsson

Duell har tidigare gjort ett stort antal filmer, bl a dokumentären Dansaren från framtiden (2007) där hon följt Virpi Pahkinen. Trailers finns på Duells hemsida.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet