Archive for mars, 2012

Alltför naken dokumentär?

Mar 30

Att lämna ut, att bli utlämnad är ständigt aktuella frågor för dokumentärfilmare. Efter visningen av filmen För dig naken på Tempo dokumentärfestival i början av mars 2012 får regissören Sara Broos frågan från en man i publiken. Han tycker att Lars Lerin lämnas ut i filmen, att historien är för privat.

Lars Lerin och Manoel Marques i För dig naken

Det är många som har reagerat så. Det är en relevant fråga i en tid när många människor söker bekräftelse genom att synas i tv, tidningar och på film. Vet de om vad de ger sig in i när de låter sig synas?

Sara Broos är guddotter till Lars. De har känt varandra hela hennes liv och hennes röst finns med, till och från i filmen, som en coach till Lars. Filmen börjar med svåra bilder från Lars tidigare liv, när han inte mår bra, när paniken sliter i honom. Sedan blir allt bättre.

Att bestämma sig för att älska

Konstnären Lars Lerin har nått både nationell och internationell framgång med sina akvareller, men har periodvis haft ett privatliv som präglats av för mycket alkohol och destruktivitet. Efter flera kraschade relationer längtar han nu i femtioårsåldern efter varaktig kärlek.

På nätet har han mött Junior från Brasilien, som ska komma till Sverige, till Värmland och huset som Lars håller på att inreda. Filmen skildrar deras historia, från det första mötet på Arlanda till bröllopet tre år senare.

Det är en skör historia. Både Lars och Junior riskerar mycket när de inleder sin relation, dessutom med helt olika förhållningssätt. Så fort Junior stiger av flygplanet, efter att ha rest över halva jorden, säger han att han tycker om Lars.

Kan det vara så lätt, att man bara bestämmer sig för att älska någon och så gör man det? För Junior verkar det vara så, men Lars tvekar. Han pendlar mellan tvivel och passion. 

Förlita sig på viljan att förstå

Till en början kan de inte prata med varandra, förstår inte varandras språk, utan får förlita sig på viljan att förstå. När det blir för svårt pratar Lars på bred värmländska med kameran, med Sara, och ser både det komiska i situationen och delar med sig av sin osäkerhet.

Junior verkar ha lättare för att anpassa sig, han anstränger sig för att lära sig svenska och han kämpar med Lars, som inte alltid är så lätt att leva med. Lars undrar om man verkligen kan beställa lycka.

Han får panikattacker, ligger under täcket och vill inte vara med och ber Junior flytta. Junior flyttar, men har tråkigt och skriver brev till Lars. Han vill till ”sin älskling” och kärleken växer sig stark igen.

Relationen tar sig fram, trots att det går upp och ner. De reser till Brasilien och träffar Juniors familj – där Lars känner sig ensam och utanför – men snart står de brudpar och låter sig fotograferas på den svenska ängen, den ena i svart kostym och den andre i vit.       

Ett gemensamt konstverk

När Sara Broos hade filmat under tre års tid tyckte Lars plötsligt att ”det kunde vara nog”. Sara berättar att det nästan kändes som en lättnad för henne att få avsluta arbetet. Hon hade blivit nästan besatt av dem och som en del av deras relation. Hon hade kunnat fortsätta filma hur länge som helst.

Så sent som en vecka innan premiären visade Sara filmen för Lars och Junior. De hade de inte haft kontakt på en tid. Då var filmen färdigklippt och det var för sent att ändra något .

Lars satt med en svart anteckningsbok och antecknade, men hans enda kommentar var att han tyckte att SFI-läraren skulle ha varit med i bild. Båda blev mycket rörda och Junior frågade om det inte skulle bli en uppföljning.

Det är som om Sara och Lars på ett outtalat sätt, för att de känner varandra så väl, gjort filmen ihop, som ett konstverk och som en kärlekshistoria, också dem emellan.

Utan tillit och förtroende hade filmen aldrig kunna bli så mänsklig och full av kärlek. Sara säger att tiden med Lars och Junior också fått henne att fundera över kärleken.  Vad händer om vi visar oss helt nakna inför varandra, så som Lars varit modig nog att göra inför oss? Säkert reagerar vi alla olika.

Kajsa Wiktorin, Stockholm

Filed Under: Recension

Det älskade barnet

Mar 29

Jag såg Mia Wrights och Kristina Ahlinders film Det rätta barnet på SVT med blandad förtjusning (premiär 15/3). Det var en bra berättelse och välgjord film men ämnet som tas upp gör mig samtidigt rädd. Inte att det tas upp, utan mer att det behöver tas upp och att det är ett kämpande för rättigheten till det självklara livet.

Igenkänning

Jag vet att det är naivt att tänka att det inte finns människor som vill få bort det så kallade ”onormala”. Likaså att tro att det i vårt välordnade land inte finns fläckar som bör förbättras.

Det rätta barnet. Foto: Mia Wright

Jag känner igen mig i delar av filmen utifrån min egen erfarenhet som förälder till Frida som fick leva 10 år. Hon var en go, varm och levnadsglad tjej som hade med sig flera funktionsnedsättningar i livet vilket gjorde hennes hela liv till endast 10 år.

Filmen väcker flera viktiga frågor: Vad är det att vara människa? Vad är ett gott liv? Vem bedömer vad som är ett bra liv? Vilka har rätt att finnas här på jorden?

VIP träffar i Alingsås

Jag arbetar i min tjänst som församlingspedagog i Alingsås församling, svenska kyrkan, bl.a. med ungdomar som har funktionsnedsättningar. Vi började för 7 år sedan och varje vecka möts ca 60 personer uppdelat på två grupper under namnet VIP och VIP +. Vi som möts är ”Very Importent People” där av namnet VIP.

Vi börjar våra respektive träffar med samling, där vi bl.a. Sjunger och en av sångerna är: ”Vad vore livet utan Pelle, vad vore livet utan Stina?” Och i refrängen sjunger vi : ”Ingenting, Ingenting, Ingenting.” Och det är sant.

För att lära känna dessa olika människor, de flesta med funktionsnedsättningar är kul och det man märker i mötet med dem är att det finns andra djup, andra dimensioner än det första som man ser och möter. Ett liv utan dessa personligheter vore ingenting för de behövs som pusselbitar, som vi alla är i denna värld.

Utvecklande möten

Det tar tid att lära känna en person, men när man gör det så lär man sig mycket av personligheten och jag upptäcker att det finns mycket som förenar oss alla människor, vi är lika, fast olika. Jag växer och utvecklas i mötet med den som t.ex. har en utvecklingsstörning.

Problemet är vår bild av människan med funktionsnedsättning och då särskilt om de har en utvecklingsstörning. Vi bär med oss vår historia. Det var inte så längesedan man gömde undan utvecklingsstörda på andra våningen, kallade dem byfånar, idioter eller att de bodde långt ute på landet vid någon institution. Tack och lov har det blivit bättre och vi möts delvis idag i vår omvärld, på stan etc.…

Kärleken framför allt

Men attityder lever kvar och visst handlar det många gånger om okunskap och rädsla gentemot det okända. När någon får barn är en vanlig kommentar från omgivningen: ”Huvudsaken är att barnet är friskt!” Visst, ingen vill väl någon sjukdom, skador m.m. Men ibland har jag tänkt tanken att istället säga: Huvudsaken att barnet blir älskat!

För är inte det allra viktigaste trots allt, att få känna kärlek. Att bli älskad. Och utifrån det perspektivet är det tyvärr många barn som inte blir friska. Det får inte uppleva kärlek och känner sig inte önskade.

Patrik Lifvergren

Uttrycket ”skaffa barn” gillar jag inte. Barn är en gåva till livet oavsett deras förmåga. Tack Mia och Kristina för filmen och för er frikostighet, den behövs för att väcka oss i tankar kring människovärdet och en massa andra viktiga frågor.

Patrik Lifvergren

Församlingspedagog

Svenskakyrkan Alingsås

Filed Under: krönika

Passionsfilm i Hedvig Eleonora

Mar 28

Ett säkert vårtecken är passionsfilm i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. I vår är temat ”Sprickor av liv” och som vanligt följs filmvisningen av samtal och/eller musik.

Måndag 2/2 kl 19 visas Kaurismäkis Mannen från le Havre, om vänskapen mellan en flyktingpojke och en medelålders avdankad författare. Efter filmen textläsning av Karin Nyberg Fleischer och musik av Pär Fridberg. Kajsa Wiktorin recenserade filmen tidigare här.

Tis 3/4 kl 19 visas uppmärksammade Oslo, 31 augusti, i regi av Joachim Trier. En film om en f d missbrukare dagliga kamp. Lars Collmar reflekterar efter filmen. Musik av Anna Pihl Lindén.

Ons 4/4 kl 19 blir det Ruben Östlunds Play, som kammade hem två guldbaggar (regi och foto) och som har blivit något av vinterns snackis om maktlekar bland barn och om vad rasismen gör med oss. Alexandra Pascalidou reflekterar efter filmen och Ulf Norberg bjuder på musik.

Tors 5/4 kl 19 blir det favorit i repris när Gudar och människor visas, Xavier Beauvois guldpalmsvinnare om de franska munkarna i Algeriet som stannar i byn när terroristerna kommer. Mikael Mogren recenserade här tidigare.

Filmkvällarna är ett samarbete mellan Hedvig Eleonora församling och Sensus studieförbund.

Denna vecka har det varit filmvisning på temat Hunger i St:a Maria Magdalena kyrka.  Ikväll visas Oslo, 31 agusti kl 19.30 med reflektion av Jan Löwdin och musik med Ralf Gustafsson.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

The Giants

Mar 27

Det var i mitten av mars som en enad jury valde filmen The giants till årets vinnare av Svenska kyrkans ungdomsfilmspris. Juryn bestod av två representanter från Svenska kyrkan, pedagog Nils Lundström och präst Beatrice Lönnqvist och två regissörer, Alexandra Therese Keining och Erik Bäfving. 

Stillhet och absurditeter

The Giants. Foto: BUFF

Anslaget gjort ett väldigt starkt intryck på mig. Det var stilla, inte hotfullt och mycket vackert. Ett intryck jag behöll genom hela filmen. Två bröder är lämnande åt sig själv i ett stort hus, de slår följe med en kompis och genom att samarbeta löser de den ena absurda situationen efter den andra.

De tre pojkarna är lämnade åt sitt öde, bortom vuxnas konventioner och tyckanden. De lever i en utsatt situation som ibland blir skrämmande, men värmen och kärleken mellan de tre pojkarna gör att jag inte upplever filmen som hotfull. Filmen påminner om filmen Stand by me, både till sin ram och innehåll.

Kanske bidrar pojkarnas skratt till min upplevelse av filmen. För fnissa och skratta det kan huvudrollspersonerna i den här filmen. Pojkarna har inga pengar och hyr därför ut sitt hus till några tvivelaktiga personer. De tvingas då bo i ett hus som faktiskt rasar samman (!), en utmaning som pojkarna tar sig an med kreativitet och skratt. Likt David som besegrar Goliat besegrar pojkarna det som tycks dem övermäktigt. 

Naturen spelar en roll
Pojkarna söker sig hela tiden till naturen och finner sig hemma i den. Naturen är storslagen, inte helt olik Vattnadal i Tolkiens ”Sagan om ringen” . Naturskildringarna bidrar också till känslan av att berättelsen är en saga.

Frukosten som en bild av paradiset
Vid två tillfällen tar pojkarna sin flykt till en ensamstående kvinna som lever tillsammans med sin dotter. Det finns en underbar scen som utspelar sig i kvinnans kök där nybakat bröd, marmelad och varm dricka står uppdukat på bordet och pojkarna sitter med dottern för att äta frukost. Det är som en bild av paradiset. Men pojkarna tror att om de stannar kommer deras välgörare att råka illa ut och det vill de inte, så de säger nej till det goda och återvänder till ovissheten i naturen.

I väntan på mamman
Det finns en länk till verkligheten och det är en mobiltelefon som mamman till bröderna ibland meddelar sig via. Särskilt den yngste pojken väntar ständigt på mammans samtal men likt Godot kommer hon aldrig hem. På ett befriande sätt hanterar pojkarna även den situationen.

Se den!

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Filmen har många intressanta spår att diskutera kring – se den därför när den kommer till en bio nära dig!

Beatrice Lönnqvist,

stiftsadjunkt för konfirmand- och ungdomsfrågor, Stockholm

ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: Recension

Kyrkans Unga på BUFF

Mar 22

I en påbörjande process att få Svenska Kyrkans Unga mer involverade i Svenska kyrkans ungdomsfilmpris blev jag tillfrågad att åka ner till Malmö för att närvara vid prisutdelningen och de två sista dagarna av BUFF.

Eftersom jag har stort filmintresse och alltid velat vara på filmfestival är det ju självklart att jag tackade ja! Fast vem skulle kunna tacka nej till två dagar fyllda med film samt buffé och hotell?

Sagt och gjort tog jag tåget ner till Malmö vid lunch på fredagen och begav mig mot festivalen. Här följer några av mina intryck.

The Giants

The Giants. Foto: BUFF

Den första filmen jag såg när jag kom dit var den franskspråkiga filmen The Giants av belgiske regissören Bouli Lanners. Det är en film om två tonårsbröder och deras vän som en sommar blir lämnade ensamma hemma.

Med många otroligt vackra naturscener och en skicklig balansgång mellan lättsamhet och tunga scener fastnade jag snabbt för filmen. Budskapet om att man med bra vänner ändå kan skratta även i livets tuffaste situationer när nästan allt hopp är ute är vad som gör den till en mycket bra ungdomsfilm.

The Giants var den enda film jag hann se innan prisutdelningen på fredagkvällen och jag lyckades pricka rätt! Den vann nämligen två av priserna som delades ut; Unga juryns filmpris och Svenska kyrkans ungdomsfilmpris. Jag såg ingen av de andra filmerna nominerade till dessa priser, men jag kan definitivt förstå varför just The Giants vann.

Isdraken

På lördagen såg jag den svenska filmen Isdraken av regissören Martin Högdal. Isdraken handlar om 11-årige Mik som måste flytta upp till sin faster i Norrland efter att hans pappa och bror hamnar i fängelse. Precis som i The Giants finns det fullt med vackra naturbilder, denna gång av ett snöklätt Norrland.

Isdraken är väl däremot snarare en barnfilm än en ungdomsfilm, men det är en mycket bra sådan, vilket har blivit lite av en raritet i Sverige de senaste åren. Som så många andra barn- och ungdomsfilmer är temat här vänskap och att våga stå upp för sig själv, något som aldrig blir gammalt.

Filmen får ett extra plus i kanten av mig för sin musik i och med att den är nog den första barnfilm jag sett som vågat använda sig av heavy metal i många av sina scener.

Isdraken vann Malmö stads barnfilmpris och återigen såg jag ingen av de andra nominerade filmerna men jag kan ändå förstå varför denna film vann. Den är vacker, den är rolig och den har ett budskap alla barn kan och borde ta till sig. Lägg till detta ovanligt bra barnskådespelare och vi får förmodligen den bästa svenska barnfilmen på flera år. 

David Barker. Foto: Maria Lundström

Av filmerna jag såg var dessa två mina favoriter, men de var verkligen inte de enda bra filmerna som visades på BUFF. BUFF, som nästa år gör sin trettionde festival, verkar bli allt mer etablerad och har nog ännu mer att erbjuda i framtiden, men tills dess får jag helt enkelt tacka för dessa två dagarna i Malmö! 

David Barker,

Distriktsstyrelsen, Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift

Filed Under: krönika

Bakom kulisserna på BUFF juryn

Mar 21

När festivalproducenten för BUFF, Cecilia Grubb, tog kontakt med mig angående att vara del av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris blev jag väldigt glad!

Att vara juryledamot är svårt nog, men att dessutom kombinera sin egen personliga upplevelse av en film med ett antal filosofiska kriterier skulle definitivt bli en utmaning! 

Jag var också väldigt nyfiken på de andra i juryn, Beatrice Lönnqvist från Svenska Kyrkan och Nils Lundström från Kraftstationen. Tyvärr saknades regissör Erik Bäfving som låg sjuk hela veckan och fick se filmerna hemma. Skulle vi ha liknande upplevelser av visningarna? Hur skulle våra diskussioner efter vi sett filmerna se ut?

Nya klasskompisar

Redan efter första filmen på tisdagen, den ganska udda 17 Filles, var diskussionerna igång i juryn. Likt den första dagen i skolan när man skulle träffa sina nya klasskompisar för första gången så började vi försiktigt känna av varandra och våra tankar. Detta bådade gott! 

17 Filles gjorde ett mycket starkt intryck på oss alla och satte också parametrarna som skulle prägla de övriga filmerna på festivalen – ett tydligt universellt tema av vuxnas frånvaro i en primitiv och brutal barnvärld. Att dessutom få se alla filmerna med ett gäng ungdomar gjorde de här filmupplevelserna extra genuina!

Film som mötesplats

De två följande dagarna blev tuffa med minst tre filmer per dag. Vi i juryn gjorde aldrig en speciell strategi över hur vi skulle diskutera filmerna, det flöt på fantastiskt bra av sig självt. 

Det är ju precis i sådana här situationer som film visar sitt bästa ansikte och kanske just därför jag älskar filmen som kommunikationsmedel. Hur effektivt filmen som mötesplats kan få människor att snabbt och enkelt ta del av varandras liv och erfarenheter som annars hade varit svårtillgängligt.

Varje film öppnade upp för en ny intressant diskussion som inte sällan anspelade på oss själva, vår egen barndom, våra egna minnen. Mycket svårt att inte bli personlig i vårt lilla forum av oss tre över middagar, snabba fikor mellan visningarna och ohälsosamt mycket starkt kaffe (mest jag L.) 

Varje film vred och vändes på, tolkades och dissekerades för att sedan vändas ut och in på igen. Vad menade regissören med den bilden? Varför så den karaktären så? Vad var det som gjorde att jag påverkades? Varför kändes den här filmen ojämn? Kändes skådespelarna trovärdiga? Manus? 

Beslutet

Sista dagens visningar levererade tre tunga filmer: belgiska Les Geants, danska Rebounce och norska Kompani Orheim som alla var värdiga en vinst fast på olika sätt. Nu flimrade våra hjärnor av bilder och repliker från de sammanlagt åtta filmer vi nu sett under tre dagar.

Hur skulle vi kunna enas om ett gemensamt beslut som också representerade prisets kriterier? Efter en välbehövlig paus och utrustade med grymt starkt kaffe (nu alla J) sattes vår kanske viktigaste diskussion igång!

Nu var det också dags att få Eriks kommentarer om filmerna han sett hemma. Sent på torsdagskvällen stod det klart att det blev det den belgiska filmen Les Géants som stulit våra hjärtan med sin blandning av tragisk komik och smittande äventyrlusta. 

Alexandra Therese Keining

När Bea, Nils och jag skildes åt på kvällen så kände jag mig lyckligt lottad över min juryupplevelse. Dels över att ha sett så imponerande filmer under årets omgång av BUFF men också för det inspirerande och härliga mötet mellan oss i Svenska kyrkans jury.  

Alexandra Therese Keining

regissör, Malmö

ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: krönika

Alla vilda – en roadmovie med Birgitta Stenberg

Mar 20

Birgitta Stenbergs egna historier finns i hennes böcker, många är självbiografiska. Dokumentärfilmarna Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson skapar med dokumentären Alla vilda en ny historia, genom att filma en resa tillbaka i tiden, som lika mycket handlar om Birgitta idag.

Birgitta Stenberg

Den nykomponerade, lite slamriga musiken, av Goran Kajfes och David Österberg förstärker känslan av nutid i filmen. Vi följer med till Carmel, Rom, Paris och New York och träffar några av Birgittas älskare, älskarinnor och vänner från förr – några av de vilda, som fått henne att känna sig levande. Alla har blivit äldre, men själv verkar hon omärkt av tiden.

80 bast

Birgitta Stenberg föddes 1932. Hon är idag åttio år, men kvinnan i filmen, som är Birgitta, bär mörka solglasögon och kör fort utmed den västamerikanska kusten. Nästan som hon såg ut som ung på 50-talet, när hon driven av en stark frihetslängtan, lämnade Sverige för att komma bort från omvärldens förväntningar och konventioner.

Hon ville leva sitt eget liv och hittade det hos vagabonder, poeter, missbrukare och konstnärer. Hon älskade med kvinnor och män, provade droger, utforskade sin sexualitet och lät lust och passion driva livet vidare.

I detta, bland dessa människor, påbörjade hon också sitt skrivande – det viktigaste i livet. Det fanns de i hennes omgivning, som inte klarade sig, men Birgitta tycks inte ha gjort sig illa. Hon ville bli berörd, lät sig beröras och utsatte sig medvetet för den verklighet hon ville skriva om.

Med nuet närvarande

I filmen glider Birgitta med kosmopolitisk vana in på barer och småpratar på franska, engelska eller italienska med främlingar – som kan bli mer än så. Hon verkar inte ha fastnat i dåtiden, i drömmen om ungdomen och inte heller i någon schablonartad bild av en äldre kvinna. 

Hon gör som hon vill, ung såväl i kropp, själ som i hjärta håller hon nuet och sin starka frihetslängtan levande. Ingen och ingenting tycks henne främmande.  I den blåa blicken finns något längtande och uppfodrande.

50-talsromantik

Romantiska tidstypiska bilder och porträtt från 50-talet varvas med möten med samma människor idag, sextio år senare. Tiden har gått, men finns ändå kvar. I ett hus i Kalifornien träffar Birgitta konstnärinnan Peggy. En sekund på stranden lutar de sina pannor mot varandra och den gamla kärlekshistorien glittrar till.

Operasångerskan Isabella säger att hon aldrig skulle kunna leva öppet som homosexuell i Rom och vi anar att livet nästan gått henne förbi. Den brittiske författaren Richard skämtar om sig själv och kvinnorna i hans liv som alla valt friheten framför honom.

I stället för att träffa Chuck, som inte längre lever, besöker Birgitta hans partner i en lägenhet som ”luktar” instängd och ensam. Alla har blivit äldre och stråk av sorg drar genom livet, men inte hos Birgitta. Hon skyms inte av sentimentalitet utan biter av med självironi och rättframhet.

Hon vänder sig inte om

Första bilden i filmen visar ryggen på en naken Birgitta som vaknar i sin säng. Där är hon, vi får komma nära, men inte veta allt. En fördjupning med besvärliga frågor om livets svarta sidor hade gjort en annan film.

Finns det några psykologiska ärr, så anar vi dem, men de visas inte. När filmen slutar är det också ryggen av Birgitta vi ser. Hon försvinner med sin röda rullväska mellan husen på ön Åstol.

Hon säger att hon hittat hem i den gamla strukturen som finns där, men vi får inte följa henne hem. Hon är Birgitta, kvinnan som själv vill bestämma om hon ska stanna eller gå.

Hon, som är en förebild för så många, inte minst för unga tjejer och kvinnor, som behöver någon som hon som bereder vägen. Det finns inget att skämmas för, varken som kvinna, ung eller gammal!

Filmen premiärvisades den 9 mars på Tempo dokumentärfestival.

Kajsa Wiktorin, Stockholm

Filed Under: Recension

Ungdomsfilmpriset till The Giants

Mar 17
Igår kväll var det dags att kora vinnarna vid årets Barn- och Ungdomsfilmfestival i ett vårligt Malmö. Som vanligt håller vi till i Rådhuset, men denna gång i den tjusiga övre salen. 
 
29 årgången
Pigga Christian Hallman och Elin Kamlert (nya ledamoter i BUFFs styrelse) leder oss genom galan. Det är 29 upplagan i år och det märks att BUFF är på väg att etablera sig som en de stora internationella festivalerna för barn och unga.
 

The Giants. Foto: BUFF

Och vem vann då? Jo det blev franskspråkigt i år. Svenska kyrkans ungdomfilmpris gick till The giants (Les géants, Belgien/Frankrike/Luxenburg 2011), i regi av belgaren Bouli Lanners.
 
Filmen handlar om tre tonårskillar som tillbringar en sommar tillsammans utan föräldrar.
  
Motiveringen
Juryn, ledd av Beatrice Lönnqvist, motiverade valet såhär:
 

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

”Med ett magnifikt foto och ett imponerande samspel berättar The Giants en bitterljuv saga om tre överlevare. Vi dras in i ett gränslöst landskap där pojkarnas äventyr skildras med fördomsfri kreativitet och humor, utan vuxnas pekpinnar. Resultatet är en smittande känsla av befrielse och tilltro till det som är värdefullt i livet!”

Hinner se filmen på eftermiddagen och det är bara att hålla med. Vet inte om jag någonsin sett en så vacker ungdomsfilm.

Regissören gör verkligen något nytt med välkända element som de frånvarande föräldrarna och killar på upptäcksfärd. Det blir en modern saga om livet. Med själva existensen i centrum.

Extra kul att även Ungdomsjuryn (klass I 8 från Lindeborgsskolan) valde denna film. Vittnar om att filmen har ett tilltal som fungerar för dem som den är till för: ungdomar.

Bouli Lanners

Hälsning från regissören

Regissören Bouli Lanners kunde tyvärr inte komma och ta emot sina två priser. Det blev istället belgiska BUFFpraktikanten Tineke Thielman som fick ta emot priset i hans ställe.

I sitt tackmail hälsar han att Belgien har landssorg efter den svåra olyckan i veckan och att allas tankar finns där. Men att priset till en film om barn som överlevare skänker en strimma ljus.

Öppning mot oändligheten

Biskop Antje Jackelén delade i vanlig ordning ut Svenska kyrkans pris. Ur juryns motivering fångar hon upp tanken att filmen drar in oss i ett ”gränslöst landskap”, mot det oändliga. Där har vi en gemensam strävan, i kyrka och kulturliv. Som hälsning till regissören uttryckte biskopen också sitt och vårt deltagande i sorgen efter olyckan.

Och de andra priserna?  Malmö stads pris för bästa barnfilm gick till den svenska Isdraken (2012) i regi av Martin Högdal, som också var nominerad till kyrkans filmpris i Göteborg i februari.  ECFA Award för bästa europeiska film gick till nederländska Taking Chances (2011).

Det kommer mera. Från juryns ordförande och från Kyrkans Unga.
Idag kl 11.00 och 13.00 visas The Giants på Spegeln i Malmö.
 
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor
Filed Under: krönika, Nyhet

BUFF – tredje dagen

Mar 16

Tredje dagen på BUFF ser juryn tre filmer; The giants, North Sea Texas och Company Orheim. Vi färdas genom skogar och vacker natur i Belgien till ett drömskt landskap i Holland till Stavanger i Norge.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Scenografin är fantastisk i alla tre filmerna och gör dem väl värda att se.

Innan dagen var slut bestämde vi oss för vilken film som komer att få Svenska kyrkans ungdomsfilmspris.

Beatrice Lönnqvist

stiftsadjunkt för konfirmand- och ungdomsfrågor, Stockholms stift

ordf i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: krönika

Lust, djur och frånvarande fäder

Mar 14

Idag har juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmspris sett tre filmer;
”Ligg med mig”, ”Small Creatures” och ”Rebounce”.

Berättelserna har tagit oss från norska glesbygden till Liverpool, England och slutligen till Köpenhamn, Danmark. Huvudpersonen i alla tre filmerna är fjorton år och lever med ensamstående mammor. Det kan också uttryckas att papporna är helt frånvarande.

Djur som vittnen

I samtliga filmer förekommer hundar, katter, marsvin och småkryp. Inte sällan är det något djur som blir vittne till olika scener i filmerna. Men sedan upphör likheterna.

”Ligg med mig” handlar om en ung tjejs lust och uppriktighet. I ”Small Creatures” möter vi tre pojkar som under sommarlovet testar gränser och i ”Rebounce” finns en tjej vars längtan efter mamma tar henne på villovägar.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Juryn ser alltid filmerna tillsammans med olika skolklasser, vilket är underbart! Det är så interessant och spännande att se vad publiken reagerar på och vad de inte reagerar på. Ett bätte sätt att se undomsfilm finns inte!

Beatrice Lönnqvist

stiftsadjunkt för konfirmand och ungdomsfrågor, Stockholms stift

ordf i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: krönika