Archive for september, 2013

Trubbel

Sep 27

Monica Z affischNär nu hösten blivit riktig höst låter jag mig än en gång fångas av sommarkänslan i Känn ingen sorg och dess filmiska tornado av naiv, ungdomlig energi och hittar musikaliska samband.

Genom Olle Adolphsons sång Trubbel (1961, EP Visor tryckta i år) länkas Monica Z och Känn ingen sorg samman. Både Monica Zetterlund och Håkan Hellström har gjort fina tolkningar av Trubbel. Zetterlund sjöng in den 1971 (LP:n Monica Monica) och Håkan Hellström sjöng på innerligt Håkan-vis samma sång på Vinden i mina fotsteg (2002, 4-spårs CD). I Monica Z sjunger Edda Magnason magnifikt en Monica Zetterlundsk version. Det är tungt, bittert och riktigt, riktigt bra.

Där ute doftar det av sommarns av alla dofter/—/

Där är det sommar

Men här inne är det höst

 

Affisch Känn ingen sorgFörnämligt manus

Höstens diskussion, om vad och hur långt man får ta sig frihet att stuva om och omtolka i spelfilmer om faktiska personer, hur rimmar det med Känn igen sorg, filmen som i folkmun har kallats ”Håkan-filmen”? Känn ingen sorg är ingen bio-pic och har aldrig aspirerat på det. Det är istället Cilla Jackert som fångat essensen i Hellströms text och musik och kongenialt omvandlat dem till filmens manus. Adam Lundgren spelar filmens Pål med Hellströms stil och maner. Vill man hitta Håkan så går det säkert. Precis som man i alla konstverk hittar spår av dess upphovsman, och i nya versioner hittar spår av uttolkaren, som i Trubbel.

Vems minnen, versioner och tolkningar är de rätta när det gäller fiktion och autofiktion? Jag vet inte, men jag vet att vi måste behandla varandra varsamt, och även våra minnen och intryck.

 

I PS. Lycka till ikväll (Telegram, 2012) skriver Hellström ”I högstadiet hade jag alltså börjat skriva lite texter men jag skrev egentligen aldrig om mig själv. Snarare skrev jag om vem jag ville vara/—/” och om en skoluppgift ”där berättade jag helt öppet om mig själv, med mitt eget namn”. Lite sanning, lite dröm, lite verklighet, lite dikt. Som i de flesta bra konstverk alltså. Nya tolkningar och gamla. A propos tolkningar, när Hellström som kritiserats så hårt för sin sångstil under sitt alldeles egna Allsångsprogram bjöd in Tomas von Brömssen (farfar i Känn ingen sorg) och Helen Sjöholm, gjorde de tillsammans en med rätta hyllad version av den gospeldoftande ”Du är snart där” från CD:n 2 Steg från paradise (2002) .

Jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa

Inte hänt än

Säg det, säg det, säg det igen

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Monica Z och gränsen mellan fiktion och autenticitet

Sep 20

Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan Dalarna kommenterar den pågående debatten om bio-pics.

Det är ingen slump att vi på nytt får en diskussion om fiktionsfilm som hämtar sitt berättarmaterial från det verkliga livet. Filmen Monica Z (2014) är inte lika politiskt laddad som Mikael Marcimains Call Girl (2012) men pekar åter på svårigheten att gestalta något som i grund och botten har en dokumentär prägel. Allt filmiskt berättande, både det fiktiva och det dokumentära vill beröra sin publik och sin samtid. I strävan efter att beröra finns två motstridiga nyckelprinciper som i bra och starka filmer hittar en lycklig balans, den mellan ’emotionell sanning’ och att samtidigt fånga ’det autentiska’.

Flera mediesociologer och filmforskare berör paradoxen i det samtida mediesamhället där en ständigt undflyende verklighet har gjort autenticitet till en alltmer sällsynt hårdvaluta, ett symboliskt kapital. Därför söker sig många filmskapare till dokumentärt material för att laborera med något som har autentisk tyngd. Allt fler filmer vill ta oss i publiken i anspråk för att knacka på med något viktigt och verkligt, inte bara förströelse och påhitt. Det är också bra med den debatt som uppstår om Monica Z där Tom Alandh invänder mot porträttet av fadern liksom att Peter Birro helt frankt erkänner att vissa konflikter är förstorade i manuset för att skapa bra film. Det autentiska får i Monica Z stå tillbaka för den eftersträvade emotionella sanningen.

Tendensen med bio-pics navigerar i denna konflikt och tar skydd bakom den konstnärliga friheten att skapa fiktion. Har man under många år följt trenden med framgångsrika dokumentärfilmer så kan man följa konflikten mellan autenticitet och fiktion från en annan utgångspunkt. Det dokumentära berättandet påtvingas en narrativ form som lånar kraven på dramaturgi från fiktionens berättelsestrukturer. Från olika håll utmanas så gränserna mellan det autentiska och det fiktiva. Det fiktiva berättandet hämtar tyngd från det dokumentäras autenticitet och det dokumentära berättandet hämtar energi från fiktionens förtätning.

Därför är det inte bara en pikant detalj att Monica Zetterlund i filmen Monica Z tycks ha komponerat Sakta vi gå genom stan och inte Georg Riedel. De faktiska omständigheterna skrivs om i den fiktiva skildringens favör. Vi förlorar en källkritisk medvetenhet. I det kollektiva minnet står fiktionen kvar med ett felaktigt och skevt facit, förment autentiskt.  Det som är så nedslående i denna diskussion är hur handfallna filmskaparna står inför dessa frågor och enbart hänvisar till konstens och fiktionens frihet utan att förstå filmens djupare roll i dagens medialiserade värld.

Tomas Axelson Nylle 120614

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap/filmforskare Högskolan Dalarna

Filed Under: krönika

Blue Jasmine

Sep 18

Filmaffisch__Blue__1055344b[1]

Beatrice Lönnqvist, präst, och Charlotte Wells, handläggare för kulturfrågor, såg Woody Allens Blue Jasmine tillsammans. Efter filmen startade ett böljade samtal om filmen och tankar den väckt. Samtalet pågår fortfarande.

Vi talar film – gör ni?

 

Charlotte: Vem är denna hon som Allen formulerat?

Beatrice: Jasmine är en spegel. Hon har lärt sig förstå hur andra ser på henne och beter sig såsom andra vill att hon ska bete sig. Hon speglar bara sin omgivning.

Jasmine är ett smycke. Jasmine förstår att hon lever i en låtsasvärld, byggd på låtsaspengar och oäkta relationer. Hon är som det armband hon får av sin man, vacker och bling-blingig men bidrar bara med skönhet och god mat. Skönt för öga och gom men inte för själen.

Charlotte: Vilka val i livet har hon gjort? Vilka har hon låtit bli att göra? Vilka val har andra gjort åt henne?

Beatrice: Undrar om Jasmines val egentligen handlade om att komma bort från det som hon föddes in i, det som hennes syster står för. Någonstans någon gång åtrådde hon den sköna världen, men att den innehöll så mycket tomhet tror jag chockerar henne.

Är hon en bruten människa som reser sig eller förblir hon fast i sitt eget mönster?

Charlotte: Jag slås av att hon hela tiden väljer att inte själv ta ansvar för sitt liv och den hon är. Det är alltid någon annans orsak och skuld att hennes liv inte blev som hon tänkt sig. Hon vägrar bära eget ansvar och fortsätter att göra val som förstärker detta, även efter att fasaden krackelerat.  Då och där har hon en verklig möjlighet att börja om, starta på nytt. Även om ansatser till förnyelse finns så har hon i det psykiskt risiga skick hon befinner sig i inte motståndskraft att genomföra den när det går henne emot. Jasmine släpper tillslut taget om verkligen, genomgår en psykisk kris. Jag tror Allen vill visa fram hur svårt det är att förändra på djupet, hur enkelt det är att bara fortsätta även med det som inte längre bär och när insikten till slut träffar så finns det inte utrymme i själ och hjärta att vända om.

Beatrice: Kanske är det som det står i Predikaren; Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet.

Kanske är det vad Jasmine varit – tomhet. Ett vandrande skal med en sliten Chaneljacka som vi får lära känna när hon sakta börja fylla sitt tomrum. Kanske behövde spegeln vändas mot henne själv för att hon skulle bli medveten om vem hon blivit? Kanske var det först då, i filmens sista sekvenser, som hon börjar ta form och återfå sin mänsklighet.

Charlotte: Ja, det tror jag du har rätt i. Är det inte också ett genomgående drag bland alla i filmen, att människan gjorts till att huvudsakligen utgöra en vara, något att värdera? Värdet hos individen ses inte för människovärdet i sig eller i förhållande till egenskaper och personliga kvaliteter, utan vad man kan vinna genom gatt stå i relation till denna människa oavsett om det är pengar, förmodad status, sex eller efterlängtad verklig närhet man vill ha. Det gäller de flesta av filmens karaktärer, rik som fattig, undantaget barnen. På detta sätt skildras något som kan ha bäring i verkligheten, en what´s in it for me-attityd som på många sätt är skrämmande.

Beatrice: Ja, det är intressant att barnen får bli sanningsägarna i berättelsen. De hukar inte för konventioner eller vad som passar sig. De frågar och står kvar och lyssnar. Det är ju också sonens bortvändhet som gör att Jasmine når botten.

Charlotte: Trots att det finns utrymme för skratt så är det en grym film, så långt från neurotiskt pladdrigt Allenskt myskrisande man kan komma. Men den är också grymt bra, och Cate Blanchett…

Beatrice: Det luktar Oscar!

 

 

 

 

 

 

 

 

Filed Under: Okategoriserad

Priser och nomineringar

Sep 8

Philomena i Venedig

Igår tilldelades Stephen Frears “Philomena” INTERFILM AWARD for Promoting Interreligous Dialogue vid den 70-års jubilerande filmfestivalen i Venedig. I INTERFILM-juryns motivering:

”Femtio år efter sonens födelse beslutar sig slutligen Philomena, en djupt troende irländsk katolik, att försöka återfinna honom. Nunneklostret dit Philomena fördes som tonårsmor, adopterade bort honom. Med hjälp endast från en ateistisk journalist lyckas hon få redan på sin sons livsöde. Publiken involveras i en intensiv dialog mellan icke-troende och troende där tolerans och respekt är essentiellt. Filmen ger oss en modell för hur vi kan hantera olika de religiösa och filosofiska övertygelser som ryms i våra sekulariserade samhällen. Den visar också hur förlåtelse gör det möjligt att leva livet i försoning och frid.”

Filmen har sin grund i en verklig historia. Huvudpersonen Philomena spelas av Judi Dench och journalisten Martin av Steve Coogan.

Polskt i Montréal

Förra helgen delades den ekumeniska juryns pris ut vid World Film Festival i Montréal ut till den polska filmen Chce sie zyg ( Life Feels Good) av Maciej Pieprezyca.

”Ett subtilt filmspråk uppenbaras begränsade, ofria värld som Mateusz som inte kan kommunicera lever i. Filmen öppnar upp för hans inre värld, tittaren erfar den triumf han upplever när han upptäcker och hävdar sin egen vilja. Filmen undersöker hans mänskliga medvetande, hans relationer med andra, inklusive romantiska erfarenheter. Regissören undviker att utnyttja hans lidande, istället ger den möjlighet för tittarens känslomässiga gensvar och empati att utvecklas genom att mana till särskådande av egna attityder och relationer.”

Två filmer fick särkilt omnämnande; A Thousand Times Goodnight av Erik Poppe  (Norge, 2013) och The Ferry av Shi Wei (Kina, 2013).

Det var för 35:e gången i ordningen som SIGNIS och INTERFILM delat ut ekumeniskt filmpris i Montréal.

Äta Sova Oscar?

Slutligen nämns även här att Gabriela Pichlers fantastiska Äta Sova Dö (2012) under den gångna veckan både nominerats som kandidat till Nordiska Rådets Filmpris för 2012 och till Sveriges Oscarsbidrag i katergorin ”Bästa icke-englskspråkiga film”. Om den hör till de fem som nomineras till tävlan om en Oscarsstayette återstår till januari att se. Oscarsgalan den 2 mars 2014 leds av Ellen DeGeneres.

 

Filed Under: Nyhet

Cousins långa resa

Sep 8

Sommarens längsta resa

Denna soliga sommar bara fortsätter och fortsätter, vädermässigt . Det är nästan svårt att ta in att det börjar bli höst. En tydlig markering av att det nu är ny säsong kom dock när sista delen av The Story of Film sändes i SVT den sista augusti. Lördag efter lördag sommaren igenom har krönts av Mark Cousins långa resa genom det filmhistoriska landskapet. 15 timslånga avsnitt.Story of film

Resan har varit oavlåtligt intressant på det sätt som det kan bli när en entusiast entusiasmerar. Utgångspunkten för serien har varit att i ett personligt urval visa och berätta om innovationer på filmens område genom historien; ny teknik, nya sätt att klippa, nya vinklar, nya teman och ämnen, filmskapare som förnyat med sitt visuella och berättartekniska språk. Mark Cousins näst intill hypnotiskt släpiga röst, med rejäl nordirländsk dialekt, visar vägen och gör tittaren uppmärksam på detaljer genom de många filmklippen i hans mycket personliga vandring. Han visar det han sett, och sett igen i en senare filmskaparens nyformulering av ett tema, en visuell lösning. Cousins älskar konstformen, kommunikationsformen, film passionerat. Den maffiga dokumentären gjordes efter en bok han skrivit, med samma namn.  The Story of Film är ett filmiskt praktverk, som följer filmens innovativa grepp och berättande över hela världen. Ännu en tid ligger några av avsnitten ute på SVT Play. Passa på att se dem innan de försvinner!

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: Filmtips