Archive for december, 2014

Ida – en film om nyanserna

Dec 11

Ida

Den polska regissören Pawel Palikowskis svartvita film Ida har under hösten haft stor framgång, hos både publik och kritikerkår. Filmen har därtill vunnit en lång rad filmpriser, till exempel Interfilm och Signis ekumeniska filmpris vid festivalen i Warsawa som vi berättat tidigare på filmbloggen. Här skriver Xiomara Lysti om Ida.

Två kvinnor

Åklagaren vars forna rättspatos sakta men säkert avplockats henne. Bristen är total hos Wanda. Erfarenheterna har karvat i livsideal och ambitioner. Hennes blick är tom och livlös.  Kvar är järnridån som byggts upp med tidens förhandling med livet. Den köper henne fri från ansvar. Det är inte drömmen som väcks till liv när hon möter Anna. Det är sorgen.

 

Anna lever i kloster och står i begrepp att avlägga sina klosterlöften då hon får veta att hon har en släkting i livet. Hon lär sig att hon inte heter Anna utan Ida, att hon inte är kristen utan jude. Spåren tillbaka avslöjar nya eller gamla rum som hon inte besökt förut, trots att hon varit där en gång långt tidigare.

Hon prövar skor som skulle kunnat vara hennes och liv. Men tvärtemot Wanda prövar hon drömmen. Hon gör det utan att hoppa högt eller kasta sig utför. Nästan som det var första gången hon besökte livet utanför klostret lyfter hon på sten efter sten och lägger dem omsorgsfullt tillbaka där hon hittade dem från början. Men inte utan att smaka på det forna livet. Ett liv hon avsäger sig när eller om hon tar på sig löftena i klostret.

 

Det är stilla och karga bilder som porträtterar spillror av platser, Wandas rum och barndomsjorden, spillror av människor, foton som rymmer drömmar och förväntningar som aldrig blev. Istället kom kriget och efter kriget lever människor vidare, men hur? Det är tystlåtna platser där hemligheter gömts under jord. Scenerna öppnar dörrar till rum länge sedan stängda, gömda som voro de glömda. Dialogerna talar även genom det tysta och orörliga.

 

Ida är en berättelse om nyanserna. Hon, Ida, vandrar utan illusioner genom det vackra, svåra, sköna, gripande, grymma och lyckliga och låter dem vända tillbaka. Hon skapar relationer till världen på riktigt. Ida berättar för oss om kärlekens känsla som måste hållas och värnas inte nödvändigtvis genom våra traditionella mönster. Skillnaden mellan henne och Wanda är sikten och den ljusa blicken som sträcker sig mot horisonten.

Kanske är det ett sätt att leva i världen.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Xiomara Lysti

Vik. Kaplan i Viksängs församling Västerås pastorat

Filed Under: Filmtips

Med filmens berättelse som ledstjärna

Dec 11

LandIntervju med Margarete Jangård, producent för Dead Donkeys Fear No Hyenas, en film som fick Svenska kyrkans kulturstipendium 2014.

En frostigt kall decemberdag möter mig en varm och engagerad skånsk stämma över telefonen. Rösten tillhör Margarete Jangård vid WG-film i Malmö. Hon är producent för ”Dead Donkeys Fear No Hyenas”, den film om fenomenet land grabbing som tilldelats Svenska kyrkans kulturstipendium inom området film i år. Land grabbing är en företeelse som finns runt om i världen, men filmen baseras på ett exempel från Afrika. I hela fem år har hon och regissören Joakim Demmer jobbat med projektet redan, och det är en liten bit kvar tills den når filmpubliken. Filmen har haft en speciell tillblivelseprocess i och med att de av säkerhetsskäl varit tvungna att hålla Joakims och intervjupersoners identitet dold, under filmandet. Så var det till exempel när Svenska kyrkans kulturstipendiater offentliggjordes i slutet av september; då bolaget WG Films Elin Kamlert fick stå som mottagare. Men nu vet ni; det är Joakim Demmer som är regissör och Margarete Jangård som är producent för filmen.

Margarete suckar på inandning när hon berättar om några av de stora utmaningar som de haft att tackla;

-Vi har hållit det väldigt nära oss och bara jobbat i en liten grupp, varit sparsmakade med information. I vanliga fall så pitchar vi våra projekt efter kanske högst ett år. Här jobbade vi i tre år, innan vi berättade mer offentligt om projektet. Så det är ganska stor skillnad.

Men hur finansierade ni arbetet då?

 -Vi hade fått EU-stöd och medel från Svenska Filminstitutet och från vår lokala fond Film i Skåne. Det var bara dem vi pratat med. Vi har jobbat med små medel.

Det ”lilla” är något som återkommer i berättelsen om Dead Donkeys Fear No Hyenas. Inte bara att de haft små ekonomiska förutsättningar. Margarete berättar att Joakim varit under cover och filmat med en väldigt liten kamera, för att kunna ta sig runt och filma alls. Han är den som gjort resorna, till Afrika och andra platser. När jag säger att fotot är vackert så berömmer Margarete Joakim.

– Joakim är en superbra fotograf. En liten kamera är inte enkel att handskas med, utan man måste vara en bra fotograf och veta vad man gör om det ska bli ett professionellt resultat.

- Vi vill ju fortfarande inte prata så mycket om att det är i ett specifikt land i Afrika av olika anledningar, vi vill berätta att det händer på många ställen i världen och hur vi alla är involverade och länkade till problemet. Detta är inte ett litet enskilt problem på en plats. Vi vill försöka ge den stora bilden, och när man ska berätta en stor bild i en film, så måste man ändå fokusera. Vi visar det stora genom den lilla nära och känslosamma berättelsen. Så även om vi i början var på flera platser och filmade så har vi ändå valt att bara vara fokusera på ett ställe så det blir lättare att förstå sammanhangen.

- Joakim är filmaren. Han är en oerhört duktig fotograf, och är den som varit på plats. Min roll som producent är att hålla i allting som har med finansiering kring projektet att göra, få ihop teammedlemmar som ska jobba med filmen.  Sedan jobbar vi ju ganska tätt ihop, har ständiga diskussioner kring hur vi ska göra för att på bästa sätt förmedla berättelsen. Regissören har det kreativa ansvaret i filmen, min roll är att stötta Joakim i hans arbete och att hålla fokus på berättelsen, hålla oss på spåret. Det är så lätt att gå vilse när man får massor av bra material, men som egentligen inte för berättelsen framåt. Ett arbete som det här växer fram över tid med många diskussioner, säger Margarete och skrattar. Genom diskussionerna spetsas projektet hela tiden.

Margarete JangårdNär jag frågar om vem Margarete är, hur det kommer sig att hon är där hon är och gör det hon gör så beskriver hon också en process över tid innan hon kom till den filmen. För 20 år sedan och mer arbetade hon med reklam och marknadsföring, men i samband med att hon fick barn så valde hon att vidareutbilda sig och livet kunde ta en ny väg. Med en projektledarutbildning inom mediateknik och kommunikation blev det första filmprojektet för SVT Fiktion med Villospår av Henning Mankell som produktionsassistent. Därefter frilansade hon i flera år, tills en dag när Fredrik Gertten kom och frågade om hon vill arbeta som dokumentärfilmsproducent för WG-film. Där har hon nu varit och trivts i över ett decennium, trots sin initiala farhåga att känna sig låst som anställd, säger hon och skrattar. – Det är ju ett väldigt fritt yrke jag har. 

Margaretet Jangård har medverkat vid ett stort antal produktioner, nu senast med de två oerhört uppmärksammande och inflytelserika ”Bananas” och ”Big Boys GoBananas” regisserad av Fredrik Gertten. I väntan på Dead Donkeys Fear No Hyenas – se eller se om dem!

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

 

Filed Under: Filmtips