Under de senaste månaderna har rapporterna om extremväder duggat tätt. Under våren registrerades över 400 ppm av växthusgaser i atmosfären som visar på att kurvan går stadigt uppåt och riskscenarierna som IPCC skissar på börjar någonstans göra sig påminda.
Varmare värmeböljor, längre torkperioder, häftigare skyfall, högre vindhastigheter och fler stormar är något som IPCC :s modeller har pekat på som möjliga framtida konsekvenser. Visst har vi sett det på bilder från tyfoner från Filippinerna under förra hösten, från ett torkdrabbat Kalifornien och Afrika osv. Då kan vi på något sätt tänka oss att tala om klimatet som något som sker på andra kontinenter och ibland säga något om att det är sannolikt så vi kommer att få det i framtiden.
Men när Sverige drabbas först av den största skogsbranden på många år och nu kraftiga regnoväder som ersätter en lång värmeperiod så tycker en del att det är fel att göra politik av en katastrof om man skulle nämna klimatförändringar.
Mycket märkligt! Jag trodde att politik handlade om vägar för att möta samhällshändelser. Även om det inte går att säga idag med säkerhet att det är ett resultat av klimatförändringar så är det nu alltför mycket som stämmer med scenarierna i klimatforskningen som gör att man av ren försiktighet borde ta sig en rejäl funderare på att verkligen ställa om samhället. Dels att det här är vardagen och dels för att göra så mycket vi kan för att inte spä på problemen ytterligare.
Men kortsiktigheten är vår tids kännetecken och särintressena är för starka för att vi ska göra faktiska förändringar som blir gör skillnad. Tyvärr ända in i den politiska debatten inför det val vi står inför.
Det är konstigt att kortsiktigheten är så stark i vår tid. Samtidigt som vi i vår del av världen blir allt äldre så är synen på samhällsbygget kännetecknat av allt större kortsiktighet. Tidigare, när en livstid var mer runt 60 än 85 så planerade man för kommande generationer. Skogen skulle vårdas för att kunna huggas av kommande generationer. Vi investerade multum i en järnväg för att skapa framtida utveckling med en pay-back tid som ingen skulle acceptera idag. Ändå lever vi i hög grad fortfarande på tidigare generationers visioner om välfärd i framtiden.
Idag så blir diskussionen om hur höga bensinpriserna är som en avgörande fråga i valet. Ingen frågar efter de framtida priserna för att fortsätta att investera i fossildriven utveckling. Var finns visionen om att skapa den goda välfärden där vi idag gör jätteinvesteringar som inte kommer att betala tillbaka för än flera generationer framåt? Ingenstans. Inte ens när de mer hotande framtidsscenarierna börjar kunna spåras i nyhetsflödet i vår närhet.
Det är dags att släppa ledstången för politisk höger och vänsterskala, det är tid att söka nya lösningar som skapar ekonomiska modeller som tjänar jorden och människan istället för tvärtom. Det handlar inte om att skapa utopier. Det handlar om att våga se den verklighet vi lever i nu och utifrån låta beslut och handling vägledas av värden som handlar om mångfald, humanism, solidaritet, samförstånd, fred och kärlek till skapelsen och varandra. Det är hög tid att skapa processer där det vi inte sett förut växer fram, där det vi längtat efter börjar ta form. Det är att leva hoppfullt i en tid av hot och kortsiktighet