I Umeå och Uppsala

På söndag är det dags igen. Har hjärtat slutat slå? spelas för allmänheten i en kyrka i Umeå, som avslutning på Psykeveckan.

Tre dagar senare hoppas vi fylla en annan kyrka i Uppsala där man också kan delta i en temadag om bemötande när ett litet barn dör. Det kommer att vara varmt och starkt. Svårt och hoppfullt.

Välkommen.

Helena

Hur länge får man sörja?

Du förlorar någon du älskar. Hur, hur länge och hur mycket får du sörja?

Många känner igen sig i varandras sorg och sorgeprocess. Det är lika smärtsamt att förlora en älskad i Frankrike som i Kina, för män som för kvinnor, nu som förr. Men på andra plan skiljer sig sorgen åt från individ till individ. Vi är olika som människor, vi har olika religiösa föreställningar om döden och historiskt ser vårt förhållningssätt till döden annorlunda ut nu än för bara 30 år sedan.

Carin Åblad Lundström som doktorerat på ritualers betydelse för föräldrar som mist ett barn i spädbarnsdöd, menade att behovet av att skapa föreställningen Har hjärtat slutat slå? fyllde behovet av en ritual för mig. Så var det nog.

För att man ska kunna tänka på en svår händelse behöver man göra en slags omlagring av minnet, står det i en artikel i DN ”Händelsen behöver få flytta ner från det perceptuella minnet till det episodiska.”

Annars kan man inte beröra händelsen utan att man återupplever allt om och om igen, i huvudet och i kroppen.

I vårt samhälle är svaret att du får sörja hur du vill och så länge du behöver. Det är bra. Men jag blev också hjälpt av rådet att inte ge mig över. Att inte låta sorgen äta upp mig. Att tänka på de levande mer än på de döda. Det rådet kom från en kvinna som själv förlorat flera barn och som visste att hennes vardag inte skulle gå att uthärda om sorgen paralyserade henne.

Var hennes sorg mindre än min för att hon inte sjukskrev sig i flera månader? Var hennes chanser ”att flytta erfarenheterna till det episodiska minnet” mindre än mina? Det tror jag inte. Men hon hade definitivt andra kulturella och religiösa strategier än jag.

Jag kände att hon på djupet delade min sorg. Men hon lät mig förstå att livet inte var slut.

/Magdalena

Har hjärtat slutat slå? och barnmorskorna

Helenas reflexioner om vad Har hjärtat slutat slå? kan ge barnmorskor och andra på konferensen Reproduktiv hälsa, Falun 8-9 maj 2014.

[youtube]dkeynskA0xo[/youtube]

Film från föreställningen

Från graviditetslycka, till dödsbud, till köpet av en gravsten från Libanon, till surrealistiska bilder av en framtida familj med massor av barn, genom väntan utan slut, genom sorgen över alla drömmar som dog med barnet, och till sist insikten som sjunker in, hon har en grav att vårda. En grav där ljus ska brinna och en krans ska ligga grön, genom den långa vintern.

Åttio minuter Har hjärtat slutat slå? komprimerat till fyra.

(Från föreställningen den 16 november 2013.)

[youtube]QjmRvZ92VmU[/youtube]

Vem ska bära skulden?

Nu har jag sett ”Skumtimmen”, filmen med Lena Endre i huvudrollen som jag bloggade om efter att ha hört recensionerna i radio.

Det var som jag trodde. Julia, säger det själv. Mannen som förlorat sin far säger till henne att skillnaden mellan dem är att han kunnat gå vidare medan hon är kvar i sorgen. Då svarar hon med eld i blicken att skillnaden mellan dem är att hon inte vet vad som hände hennes femåring. Hon vet inte var hon ska placera skulden.

Hon anklagar sin pappa för att han den där dagen lämnade barnbarnet ensam med mormodern som inte var riktigt frisk. Hon anklagar sig själv.

I slutscenerna kommer sanningen fram, hela förloppet i detalj. En olyckshändelse, olyckliga omständigheter. Skulden placeras.

”Här har jag anklagat min pappa och så var det du som bar skulden. Du, och bara du!”, säger hon till mannen medan regnet och vinden ristar och piskar deras kroppar. Hon går iväg med sin nedkylda far i det grå ölandet. Verkar lättad och pappan; äntligen återupprättad.

Men var det alltså att placera skulden som var målet med berättelsen? Är det det som förlöser oss?

Skulden sköljde in över mig som en jättevåg och jag virvlade med ner under ytan och ännu längre ner. Hade mitt barn inte dött om jag inte städat och klättrat upp och ner på stegar dagen innan? Om jag hade sagt ja till erbjudandet att göra kejsarsnitt, då hade han inte dött? Barnmorskan räddade mig ur virvlarna när hon upprepade gång på gång att jag bar ingen skuld.

Det hade ju kunnat vara så att jag bar skulden för att mitt barn dog. Det hade ju också kunnat vara så att det var pappan, eller läkaren, eller någon annan som bar skulden för att mitt barn dog.

Hade det hjälp mig att kunna placera skulden? Det var mitt fel, bara mitt! Det var ditt fel, bara ditt! Det var ditt fel, doktorn. Det var ditt fel, Gud.

Filmen är slut och vi får inte veta hur den som dödade Julias femåring överlevde att skulden från och med nu var bara hans att bära. Att det inte fanns någon förståelse för omständigheterna. Han kanske gick rätt ut i havet och dränkte sig? Han kanske kände sig befriad att sanningen äntligen fått sägas. Skulden kanske är lättare att bära än lögnen?

Det kanske är så att när skulden går att placera så är det bra för alla parter att den skyldige tar sitt ansvar. Hade jag överlevt om jag bar skulden? Om barnmorskan sagt att ”ja, du skulle sagt ja till kejsarsnitt”. Nej, då hade livet varit slut för mig. Bara hoppet att kunna försonas med sin skuld hade fått mig att överleva då.

Kanske är det därför det känns ofullbordat att filmen slutar där, i skuldbeläggningen, när förlösningen sker i försoningen. När det känns som att livet kan börja om först i försoningen.

/Magdalena

Helena i P1:s Människor och tro

Hör Helena i kvartsamtalet i programmet Människor och tro i P1! Vi får lyssna på musiken i korta klipp från de ljudupptagningar Sveriges Radio gjorde under genrepet och Helena berättar om arbetet med Har hjärtat slutat slå?

 

Mötet med publiken

De sitter i publiken. Kryper ihop, närmare varandra. Stämningen i rummet blir oerhört spänd. Glädjen över graviditeten ska snart förbytas i en oerhörd smärta. När vi på scenen, i berättelsen Har hjärtat slutat slå? är på väg in till förlossningen ser jag tydligt i publiken vilka som varit där, även om scenljuset bländar mig. De vet precis vad som väntar. De förflyttas bakåt i tiden. Tre månader. Två år. Femton år. Trettio år.

När jag började arbeta med texterna frågade jag prästen och terapeuten Lena Fagéus som arbetar med sorgebearbetning: ”Kan de som varit med om detta verkligen orka med att se en sån här föreställning?”. Lenas svar kom på en gång: ”Är det några som orkar, så är det de. De har redan varit med om det värsta. Att ta del av någon annans berättelse är snarare något man söker upp, att få möjlighet att känna igen sig betyder mycket.”

Mötet med publiken i förra veckan bekräftar Lenas ord. Trots smärtan i förlusten fanns i slutet av föreställningen ett ljus i rummet. Dem vi mötte efteråt hade något oerhört varmt i sitt uttryck. Spänningen var förlöst, sorgen finns kvar, men vi kan ändå leva här och nu. Med minnen av de barn vi inte har kvar.

Tack alla – inte bara ni som själva förlorat barn – som kom till föreställningen. Mötet med er gör att jag ännu starkare känner att det är meningsfullt att dela smärtsamma berättelser. Vi kommer närmare livet då.

/Helena

Tacksam!?

– Vrede, men också en tacksamhet över att man har fått vara med om den här erfarenheten, även om den är oerhört sorgfylld, frågar Anders försiktigt när han intervjuar Helena under repetitionerna i tisdags för P4 Radio Stockholm.

Helena svarar:

– Jag tror knappast nån skulle säga att de är tacksamma … De föräldrar som jag har mött de säger att man vill inte ha den här erfarenheten. Men den blir en integrerad del av en själv. Den blir en integrerad del av livet, sorgen blir en del av livet. Men man önskar ingen få uppleva det här.

Föreställningen Har hjärtat slutat slå? slutar i tacksamhet. Men inte tacksamhet över erfarenheten av död. Utan av erfarenheten av liv.

Jag vill inte vara utan graviditeten med Isac även om det hade besparat mig så mycket smärta. Jag är fortfarande så glad över min unge, även om jag förlorade honom alldeles för tidigt! Och det är därför jag vill att tacksamheten över det korta liv han hade ska leva starkare i mig än smärtan.

I kväll går sista föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra. Hoppas du vill se den. Ensemblen med Helena i spetsen är fantastisk.

Ewa Almqvist fotograferade under repetitionerna i tisdags. Här Helena och Daniel Sjöberg. 

 

Immanuelskyrkan står öppen

Följ med till Immanuelskyrkans kapell, som står öppet efter premiären på Teater Brunnsgatan Fyra den 15 november 2013.

Obs. Ljudet är svagt i filmen. Helena säger att kapellet står öppet, man kan få en kopp te i kyrkan, tända ett ljus, samtala med någon, om man vill. Välkommen.

[youtube]RcZn3N7Lyrk[/youtube]

 

 

Man ångrar inte det man gör

Helena sjunger Barnmorskans sång i ett inslag om Har hjärtat slutat slå? i P4 Uppland tisdag 12 november.  I programmet berättar också Simeon Oxley om sin upplevelse av att förlora sitt första barn.

I kväll är det gen rep i Immanuelskyrkan. Välkommen dit!

P4 Uppland

/Helena och ensemblen