Det kunde varit du och jag: en predikan den 13:e söndagen efter Trefaldighet

Högmässa i S:ta Birgittakyrkan 10.00 och söndagsgudstjänst i Vassunda 16.00 150830

Tema
Medmänniskan
1 Mos 4:8-12
1 Joh 4:7-10
Luk 10:23-37
Ps 103:1-6

Psalmer S:ta Birgittakyrkan
Ing 881:- Med öppna tillitsfulla händer
Grad 280:- Jesus min herre dig vill jag älska
Ps ef pred 96:- Öppna mig för din kärlek
Off 399:- Vi bär så många med oss
Utg 278:- Frälsare tag min hand

Psalmer Vassunda
Ing 58:1-3 Hjärtan enigt sammansluta
Grad 81:1-3 Herre, samla oss nu alla
PS ef pred 359:1-6 Jesus jag dig älskar
Utg 59:3 O Jesus, bliv när oss

Predikan
Det är skönt att förra läsårets alla konfirmander är konfirmerade och att detta års konfirmander inte börjat ännu. För då slipper vi en sån där modern tolkning av den barmhärtige samariern som vi sett så många gång. Skönt att vi inte har familjemässa idag heller för då kanske jag varit tvungen att spela präst eller levit, det kommer liksom lite för nära. Och ändå sitter jag där och läser bibelkommentarerna efter att ha tittat på Uppdrag gransknings program om Mojjen och översätter liknelsen till vår tid.

I liknelsen är inte den priviligierade eliten med även om man skulle kunna tro att prästen och leviten är bilder för den. Så kanske är det inte kommunchefen eller exploateringschefen som går förbi. Prästen och leviten är människor av folket. De har förtroende och inflytande, de tillhör ledarskapet. Kanske det skulle kunna vara kommunpolitikerna. De är ändå inte så drabbade av politikerföraktet som rikspolitikerna. Vi har ju så nära till dem här i Knivsta, de är vår vänner och grannar. Kanske passar Nilsson, Lundberg och Enskär in i bilden av prästen och leviten, de kan ju lagen och håller sig till den. Men det är klart när lagen tolkas så att den enskilde människan blir lämnad ensam, fungerar den då, eller har den sett till kollektivet?

Samtidigt är det lite som Lennart Lundberg sa i intervjun, Staffan kan vara lite jobbig ibland. Men jag måste säga att det är Jesus som är jobbigast här. Det är jobbigt att stanna upp i allt vi gör och visa medlidande, det tar på. Eftersom Knivsta är så litet och vi känner politikerna i Bygg och miljönämnden, och även de i kommunstyrelsen, så vet vi att de är människor precis som du och jag. Jesus säger att människor, du och jag, går förbi och aktivt förtränger det dubbla kärleksbudet.

Jesu liknelser är alltid enklare att ta till sig än verkligheten. Vi vet ingenting om hur det kom sig att mannen ligger där i diket förutom att det är något rövarband som slagit till. Vi vet inget hur han fått pengarna, som vi får förmoda är bortrövade, vi vet inget om relationerna till rövarna eller stället det händer på, vi vet inte hur mycket han provocerade fram bråket som ledde till misshandeln. Men det är ju inte heller poängen med liknelsen. Poängen ligger i hur samariern handlade. Samarien lyssnar till sitt hjärta och handlar efter det.

I lagen har människan ett hjärta, en själ och ett intellekt, tre olika delar för att beskriva vad som pågår inom människan. Inom samariern pågick säkert en inre kamp mellan dessa tre. För även i den samariska versionen av pentateuken eller Mose lag ingår bestämmelserna att man blir oren när man rör vid någon död, och den som är oren kan inte delta i den religiösa kulten som vanligt. Skulle samariern gå fram och riskera att möta en död man och så orena sig? Skulle han våga stanna i detta ingenmansland där rövarband härjar och själv riskera sina ägodelar? Skulle han våga stanna och till och med riskera sitt eget liv? Samma inre kamp får vi förmoda pågick även inom prästen och leviten. De var människor de också med hjärta, själ och intellekt, ja de var precis som du och jag. Samariern är också precis som du och jag. Men till skillnad från prästen och leviten stannar han upp och gör en insats.

Liknelsen handlar inte så mycket om att känna medkänsla, däremot desto mer om att visa barmhärtighet, som den laglärde uttryckte det. Inte nog med att Jesus är jobbig när han berättar liknelser som man känner igen sig i för mycket. Han är också jobbig när man ska få ihop det här med tro och handlingar. Det står ingenting i texten om att vi ska tro rätt eller vara fromma eller andliga för att ärva det där eviga livet som verkar så eftertraktat. Det där med tro och andlighet tänker vi ofta sitter inne i hjärtat eller hjärnan eller nått. Här säger Jesus att vi ska göra som samariern och då ska vi få evigt liv.

Samtidigt är det en lättnad. I mitt inre känner jag kanske inte medkänsla med vissa personer, jag kanske inte förmår älska varje människa som jag älskar Gud. Jesus efterfrågar inte det idag. Jesus säger bara att vi ska göra som samariern.

Liknelsen om den barmhärtige samariern och programmet i Uppdrag granskning har kanske inget med varandra att göra, det råkade ju bara gå den här veckan. Jag har väldigt svårt att hitta någon samarier och det är inte någon som är så slagen till marken som mannen i liknelsen. Däremot är båda historierna rätt jobbiga, för de kommer så nära.

När jag sa att liknelsen inte har med tro och andligheten att göra är det något av en förenkling. I många av evangeliernas berättelser ska vi som Kristi efterföljare just följa Jesus och göra som han gjorde. Då kan vi luras att tro att samariern i liknelsen är en täckmantel för Jesus själv. I vissa delar är det säkert så. Men i huvudsak är det den slagne i dikesrenen som är Jesus i berättelsen. Det är Jesus som blir slagen i slutet av evangeliet, berövad alla sina tillhörigheter. Alla går förbi honom, ingen, inte ens hans närmaste vänner vågar erkänna sin närhet till honom. För Jesus går det ännu värre, han berövas till och med sitt liv. Att göra som samariern handlar också om att våga närma sig Jesus. Även om Jesus inte behöver våra tillhörigheter och vår kroppsliga omsorg så behöver Jesus vår kärlek. På det sättet är vi mycket lika vår Gud, både vi och Gud behöver den ömsesidiga kärleken.
När vi som bor i Knivsta ser Uppdrag granskning handlar det inte om vilken kommun som helst, inte m vilken moderat, socialdemokrat, lokal partiföreträdare, korvkioskägare eller kommunchefer som helst. Vi vet vilka de är, vi känner dem till namn och var de bor. När Jesus berättar en liknelse så har händelsen aldrig ägt rum, det är bara något påhittat, men det uttrycks som att det inte är vilka som helst som är med, det är just den prästen, den leviten och den samariern. Folk eller människor, präster eller utlänningar, som den där samarien också symboliserar, vet vi inget hur de handlar och om deras hjärta, själ och intellekt går ihop med deras handlingar. Däremot vet vi själva hur det är inom oss. Vi vet när det är harmoni mellan det inre och det yttre och vi vet vid vilka tillfällen det är kaos. Vi vet när vi visar barmhärtighet och när vi låter bli, när vi går förbi den slagne eller tar oss ann honom, när vi närmar oss Jesus eller när vi drar oss till vårt eget.

På en punkt är Jesus samariern idag. Samariern har med sig vin och olja och tar hand om såren. Också idag har Jesus låtit duka fram vin också idag har han sänt sin helige Ande att smörja och hela oss. På den punkten är det du och jag som ligger i dikesrenen och är slagen och det kan vara ett av skälen till att vi kommit till kyrkan idag. Vi får ha det i åtanke när vi möter varandra vid nattvardsbordet, vid kyrkfrukosten eller när vi möts i dörren ut. Vi har alla kallelsen av vara nästa till dessa slagna bröder oh systrar som är här idag, och till alla andra som vi kommer att möta under den vecka som ligger framför oss. Jesus helar oss för att vi ska kunna hela och befriar oss för att vi ska kunna tjäna.

En subkultur som vill mer: en predikan på 12:e efter Trefaldighet

hållen i S:ta Birgittakyrkan och Husby-Långhundra kyrka 150823

Tema

Friheten i Kristus

2 Mos 4:10-17

2 Kor 3:4-8

Mark 7:31-37

Ps 145:13-18

Psalmer

Ing 46:- Låt mig få höra om Jesus

Grad 289:- Guds kärlek är som stranden

Ef pred 590:- Som källor utan vatten

Off 90:- Blott i det öppna

Utg 285:- Det finns djup i Herrens godhet

Predikan

Här i kyrkan idag är de flesta inte. Alltså de flesta som bor i Knivsta har stannat hemma, gått till jobbet, åkt och handlat eller något annat bra, men de är inte i kyrkan. Vårt samhälle genomsyras av bibelcitat och kristna värderingar vad gäller människosyn, kunskap och tidsuppfattning. Men de flesta ser inte ursprunget och kopplingarna. Kunskapen om den kristna trons grunder är inte så stora. Vår församling och vår kyrka lever i en kultur som av historiska skäl har en kristen grund men där det mer är tradition och musealt än levande och förnyande. Kyrkan är en subkultur bland andra. Men kyrkan vill inte vara en subkultur bara för sig själv utan något tillgängligt för alla.

I Markus evangelium möter vi hela tiden en dubbelhet. Det är bråttom, Gudsriket breder ut sig nu och det gäller att uppmärksamma det och ta chansen. Ändå säger Jesus ofta att lärjungarna och människorna runtomkring ska vara tysta om det som sker. Att både sprida något till många och samtidigt vara tyst om det går inte riktigt ihop. När Jesus säger till dem att vara tysta så sprider de ryktet ännu mer och ännu ivrigare. Folket är som barn som inte kan hålla sig, eller som de flesta vuxna, om det finns en hemlighet så blir man hur nyfiken som helst. Vill Jesus ha mer tid på sig i det lilla sammanhanget innan den stora massan blir indragen? Vi vet inte. Men strategin på lång sikt verkar funka. Budskapet sprider sig.

Ryktet om Jesus sprider sig fortare än han kan gå. Han har gjort en del under och predikat en del på hemmaplan. Hemma i Galiléen där har de hört vad han gjort, men de vet också vem han är och vilken familj han tillhör. Det är svårt att vara profet i sin egen hemstad (Mk 6:1-6). Ryktet sprider sig utanför det egentliga Israel. Han möter en syrisk-fenikisk kvinna vars dotter är sjuk. Trots att Jesus kallar henne hund, en symbol för en asätare eller sopätare så har hon en sådan tillit till Jesus. Jesus helar hennes dotter. Detta sker lite privat i ett hus.

Den döve mannen som pratar konstigt helas också privat, men inte tillräckligt privat. Folkmassan märker vad som hänt. Kanske hör de att mannen kan prata korrekt till skillnad från förut. Jesus säger att de ska dra sig undan på ett sätt som han annars bara gör med sina lärjungar. Också detta under sker utanför Jesus hemmaområde. Han går en lustig och egentligen helt osannolik promenad till den döve mannen. Det handlar nog inte om geografi här utan om i vilket sammanhang Jesus befinner sig. Jesus är utanför sin egen kulturella kontext.

Markus evangelium skrivs och läses utanför det judiska sammanhanget. Evangeliet förkunnas i Romförsamlingen. Här är de flesta inte judar från början, det är hednakristna som utgör stommen. Markus berättar hur det börjar men att det inte är i det trygga och lilla sammanhanget det ska stanna. Gudsriket ska bredas ut, inte bara det gamla Israel ska vara en del, det nya Israel är bortom gränserna. Redan Jesus korsar gränserna och ger sig ut på hedniskt område och möter människor som inte tillhör Guds utvalda folk.

Nästa under, där 4000 blir mättade av sju bröd och några fiskar, sker på hedniskt område (Mk 8:1-10). I evangeliets klimax då Jesus hänger på korset är det en hednisk soldat som verkligen förstår vem Jesus är (15:39). Det är utanför Jesu ursprungliga sammanhang som människor verkligen förstår vem han är.

Det är lite märkligheter runt det här undret med den döve som får hörseln tillbaka. Det är en aura av magi, lite hokuspokus och abrakadabra. Jesus tar på mannen, smörjer hans tunga med sin egen saliv och snackar främmande språk. Kanske är det så att Jesus bemöter hedningarna med ett sätt som de kan förstå? Samtidigt tar Markus bort något av det magiska när han översätter orden till grekiska så att läsaren av evangeliet förstår att det inte var något magiskt utan bara orden ”Öppna dig”. Det är inte magi, men det är ”makt bakom orden” som det konstateras i Mk 1:27. Jesu ord kan likt Guds ord skapa liv bara genom att de uttalas. Jesu ord liknar orden Gud använder i skapelseberättelsen när Gud säger och det blir till (1 Mos 1:1-2:3).

Jesus inte bara går geografisk utanför sitt sammanhang, han möter också människor utanför sin krets och han försöker prata så att de ska förstå. Han skulle förmodligen göra sig förstådd även idag. För berättelsen inleds med historisk presens, det som vi fortfarande är vana att höra idrottare använda när de berättar om sin framgång eller sina misstag efter att det skett. ”Så springer jag fram och passar och får tillbaka bollen och gör mål.” Istället för ”då sprang jag fram, passade, fick tillbaka och gjorde mål”. Det är liv i berättelsen och den stora massan är tänkta att förstå det som händer.

I berättelsen om när Jesus helar en döv man som pratar dåligt ligger flera utmaningar till oss som kyrka och församling här. Att gå utanför den egna kulturella zonen. Vi är en subkultur och vi blir så snabbt blinda för vår egen särart att vi glömmer att andra inte nås och att andra inte förstår. Vi använder ett språk som inte är når fram. Självklart måste den andliga verkligheten beskrivas med en del fackuttryck, men det måste också finnas sammanhang och möjligheter att lära sig dem.

Varför är detta så viktigt, att inte sluta sig i sin subkultur och nöja sig med hur det är. Det är för att Jesus vill att Gudsriket ska bli större och nå fler. Profeten Jesaja sa långt innan Jesus att ”Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra.” (Jes 35:6) Gudsriket som handlar om att fler ska befrias från det som hindrar dem att leva helt och fullt, måste bli större.

När Jesus helar den döve går det rätt fort och bra. Men när han lite senare försöker hela en blind är det mer en process. Den blinde ser först träd istället för människor och sen kan han se helt klart. (Mk 8:22-26) Processen att bli befriad kan ta en stund. Vår församling kan vara en sådan plats. Om vi bjuder in, om vi vågar gå utanför vår egen lilla subkultur, om vi vågar se varandra i ögonen och se varandra med de ögon vi fått och vågar lyssna på varandra med de öron vi fått och vågar prata med varandra med de ord vi fått.

Vi kanske är lite rädda och säger som Mose när Gud vill att han ska gå till farao ”jag har inte ordet i min makt” (2 Mos 4:10). Gud svarar då Mose ”Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?” (2 Mos 4:11) Mose tvekar ändå, det går alltså att säga emot Gud och Gud lyssnar och Gud skickar med honom hans bror Aron. Då vågar Mose. En del av oss vågar för att vi har med oss Aron. Andra bara hänger med eftersom det är Mose som fått uppdraget och vi ska ju bara hjälpa till.

Om vi bara var och en skulle våga prata med och bjuda in en av alla de nya som råkar dyka upp här i kyrkan någon gång den här hösten, till sammanhanget så skulle dubbelt så många få möjligheten att se mer av den befrielse Jesus försöker förmedla till oss. Låt evangeliet utmana oss till mer befrielse i våra egna liv och mer befrielse i andras liv.