Första söndagen i advent ”Ett nådens år”

Första advent 29/11 2015 Ett nådens år 

Matteusevangeliet 21:1-9

Det kan vara frestande att se på världsläget, med elände, miljöförstöring, våld och förtryck, och känna hopplöshet inför mörkret. Det är en tuff tid. Men det här är inte platsen där vi möter hopplöshet. Nu är dagen när vi förbereder för Herrens ankomst, när vi gläder oss åt hoppet och åt att Gud verkligen kommer till mänskligheten.

Genom århundraden, årtusenden, har människor väntat en frälsare, en Messias. Profetorden har kommit till folket, ord som talar om en befriare, om ett ljus som lyser i mörkret, om upprättelse från förtryck.

…Och i de mörkaste tider och i djupaste elände har människor vågat hoppas, därför att hoppet kommer från Gud.

…I de mörkaste tider har människor sett en stjärna tändas, och följt den, därför att det finns ett hopp inom dem, ett hopp om en Gud som inte lämnat sin skapelse, ett hopp om en Gud som vet om vartenda hårstrå på vårt huvud, en Gud som älskar oss in i döden och ända till uppståndelse.

…I den mörkaste natten kommer en ängel till några herdar med budskapet om att frälsaren, Messias, är född.

…I mörkaste tider får inte heller vi släcka hoppet. Inte heller vi ska förledas att tro att det synliga är allt. Att det finns situationer och lägen som är bortom allt hopp.

Gud visar att det aldrig är hopplöst och kommer också med ett budskap om att det en gång ska bli fred. Nu är tiden att förbereda sig, att bereda väg i våra liv för Honom som kommer med ett ljus till alla människor. Han, som är själva ljuset för oss människor.

Jag vet inte hur många av er som känner att det här – tiden fram till jul – är en stillhetens tid? Att ni har gott om tid för andakt, tid som är fri från jäkt och stress? Kanske finns det i ditt liv, men kanske är det mycket som kräver uppmärksamhet och aktivitet i ditt liv.

Oavsett hur det ser ut vill jag ändå uppmuntra er att ta den utmaningen. Att söka en stunds stillhet i vardagen, och hålla fast vid det som är hjärtat i det vi firar.

Det här är förberedelsens tid. Vi förbereder oss så att vi kan välkomna Jesus.

Jesus kommer till oss på flera olika sätt: Jesus kommer till sitt folk, löftet uppfylls, profetorden, bland andra de från Sakarjas bok, går i uppfyllelse. ”Se, din konung kommer till dig”, står det i Sakarjas bok som vi läser ur idag.

Gud blir människa och kommer till oss som ett litet barn. Han blir vår like.

Jesus kommer till sin kyrka och till varje människas hjärta.

…Och Jesus skall komma åter till oss i härlighet, vid tidens slut. Vi firar att vi inte väntar förgäves. Att Jesus har trätt in i vår mänsklighet och att han skall göra det igen i härlighet.

Hur ser våra liv ut, där vi får ta emot honom? Finns det något som hindrar oss i vårt möte med Jesus? Finns det något i våra liv som behöver beröras av Jesus, för första gången, eller på nytt? Vi behöver alla hitta våra sätt för hur vi förbereder oss för att ta emot Jesus – i just våra liv. Är vi hemma i vårt hus när han ”kommer och bultar på dörren”, som det står i Uppenbarelseboken i episteltexten? Tiden från imorgon och fram till jul kallas ”lilla fastan”. Det är en tid för inre rannsakan, kanske också för avhållsamhet från något som du känner tar tid och energi som du vill ge Gud de här veckorna. En tid för att samla sig och komma hem till sig själv.

Jesus tränger sig inte på. Det är på våra villkor. Han står vid dörren och bultar, väntar på en inbjudan. Ibland kan det vara en lång process, det kan vara så att vi tvekar inför att bjuda in Jesus i hela våra liv. Någon del håller vi stängd. För att vi är rädda, skäms, tvivlar, vill försöka själva. Men hör du Herrens röst, så svara på den.

Just därför är det också så viktigt att vi är hemma i våra egna hus. Gud kallar oss hem, till oss själva. När vi ska få middagsbesök ser vi till att vara hemma och göra allt klart för dem  som vi väntar på. Men den här särskilda gästen som vi väntar, kommer med brödet och vinet. Vi behöver bara se till att vara hemma.

Kanske har du svårt att verkligen känna den här längtan och upprymdheten över ankomsten. Be då att Gud väcker ditt hjärta till liv, att för första gången, eller åter igen, få fyllas av förundran, närvaro och glädjen som hör ihop med hans ankomst till oss. Att få se med ett barns ögon, med förundran, på varje stjärna som lyser och som påminner oss om hoppet. Be om att med glädje få lägga handen på dörrhandtaget, och öppna din dörr. Be om att få låta ditt hjärtan fyllas av outsäglig glädje och kärlek över den du möter. Messias. Vårt hjärtas konung.

Kanske är du redan fylld av glädje över Herrens ankomst. Var då även du en som kommer med Messias till andra människor, i din omgivning. Berätta om hoppet. Var en ljusbärare till dina medmänniskor – till människor som inte ser något ljus i sina liv och till en värld som inte ser någon väg framåt.

Det här är inte platsen där vi möter hopplöshet. Det här är platsen där vi tillsammans får ta emot Messias, den som visar att godheten segrar över ondskan, den som visar att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det.

Och än en gång träder vi in i nådens år, precis som vi gjorde förra kyrkoåret. Vi får påminna oss om att vi alltid lever i den nåden. Den nåd som vi får ta emot av Gud, tack vare Jesus Kristus som vi idag bereder vägen för. Portar, öppna er vida!

 

 

/  Emmeli Lundmark

Hållbara relationer: en predikan på söndagen före Domsöndagen

hållen vid högmässorna i S:ta Birgittakyrkan och Östuna kyrka 151115

Tema

Vaksamhet och väntanSef 3:8-13

Upp 3:10-13

Matt 25:1-13

Ps 139:1-18

Psalmer 

S:ta Birgittakyrkan

256:- Var inte rädd

795:- Alltid på väg

489a:- Han kommer, han är nära

393:- Du öppnar, o evige Fader

490:- Guds Son en gång i morgonglans
Östuna 

Ing 76:- Gud vår lösta tunga 

Grad 316:- Nu dagen är till ända

Ef pred 489:- Han kommer, han är nära

Off 633:- Med himlen det blir som för tio jungfrur

Utg 490:- Guds son en gång

Beredelseord

Vi började väll mässan i tid idag? Klockan 12 står det i predikoturen att den ska börja och då gäller det att vara på plats. Det är så vi är vana vid att tänka. Tåget har en tidtabell och ska komma i tid, annars klagar vi på SJ. Människor ska komma i tid till sina jobb och om vi bjuder till fest sätter vi upp en tid då de ska komma.

I evangeliet idag handlar det om en vigsel där brudgummen dröjer, men han är i tid. För på Jesu tid i runt medelhavet var det inte klockan som styrde tiden. Det var den inflytelserike, den mäktige, den kände, den väl ansedde som avgör vad det är att vara i tid. Vi har något av detta i vårt utryck ”fint folk kommer sent”, men det är först när det fina folket kommer som festen egentligen börjar. Brudgummen det är Jesus och någon finare än honom kan vi inte tänka sig. Jesus är aldrig för sent eller för tidigt ute, Jesus har tajming. Jesus kommer i tid.

Det jobbiga för oss är att vi inte kan ställa kockan eller boka in i kalendern när han ska komma. Jesus kommer när tiden är inne. Att ställa in sig på mötet med Jesus innebär alltså att ligga på standby jämt, att ha jouren. Ett sätt att göra det är att få bort allt som drar ner feststämningen. En del i detta handlar om att se sig själv med stolthet och kärlek. I dopet upprättas vi som människor och Jesus ser oss just som dem vi egentligen är, Guds älskade avbilder. Ett annat sätt är i syndabekännelsen. Då får vi lägga av oss allt som tynger samvetet och det som hindrar oss från att festa tillsammans med våra medmänniskor. Ett tredje är att ta emot nattvarden, då får vi också smaka något av det goda vinet och det levande brödet redan nu. Så blir vi sugan på och förstår något mer av vilken fest som väntar vid den tid då Jesus kommer tillbaka. Vi ber och bekänner:

  
Predikan

Vi kan tänka oss åtminstone tre olika tolkningar av vilka de där fem kloka respektive fem oförståndiga kan vara.

Den första handlar om det sammanhang Matteus skriver sitt evangelium i. Matteus församling är till största delen bestående av judekristna människor. Judar som fått höra evangeliet om Jesus Kristus och som låtit döpa sig för att ingå i denna kristna gemenskap. Eftersom de är judar från början har de med sig hela sitt judiska arv av traditioner och tänkesätt, det kan sin heliga skrift. Och den heliga skrift vid denna tidpunkt är det vi kallar gamla testamentet. Resten av skrifterna som vi kallar nya testamentet har börjat bli färdiga, men de är inte sammansatta till någon bok än. Matteus utgår från många gammaltestamentliga bibelställen när han ska förklara allt det som skedde när Jesus levde. Eftersom det är judar han skriver till så börjar han sitt evangelium med kung David och patriarken Abraham. Allt detta om Jesus är en fortsättning på det ni redan vet sen barnsben om Israels Gud.

Inom den rabbinska traditionen, den tradition som bars vidare i synagogorna var detta med apokalypsen inte så stark. Apokalyptiska tankar handlar om det som händer vid världens och tidsålderns slut. I kristen tro har det alltid funnits med levande tankar om detta. Det är då Jesus ska komma tillbaka, men inom judendomen är dessa tankar inte lika framträdande. I alla fall inte efter templets fall år 70 e.kr.. Matteus kritiserar kanske i den här texten att judarna är så ointresserade av allt det som händer vid tidens slut. Därför kan det vara så att de kloka flickorna är de kristna i Matteus församling och de oförståndiga är judarna i synagogan som inte gått över till den kristna tron. Detta var den första tolkningen. 

Den andra tolkningen är den allegoriska tolkning, den bildliga tolkningen, som urkyrkan gör några 100 år efteråt. Då är det inte längre en majoritet judekristna i de olika kristna församlingarna runt medelhavet. Vid den här tidpunkten är det framförallt människor från andra religioner som tagit till sig tron och låtit döpa sig. I bibelns värld kallas dessa andra religionsutövare för hedningar. Kyrkan består nu till största delen av hednakristna.

I den här tolkningen är de kloka flickorna fortfarande de kristna, men de oförståndiga är alla hedningarna runt omkring. Hedningarna de lever bara för stunden och för det här livet och tänker inte på livet efter detta och vad som ska hända när Jesus kommer tillbaka. Detta var den andra tolkningen.

Den tredje tolkningen är inte så mycket vi och dem. Vi i församlingen som tack och lov hittat rätt och de andra, hedningarna eller judarna har irrat bort sig. Nu handlar det om oss inom den kristna gemenskapen. en del av oss är kloka och en del oförståndiga. En del är förberedda på att Jesus ska komma tillbaka och andra inte.

I den här liknelsen är det extraoljan som saknas. Alla de tio flickorna somnar, alla de tio flickorna har facklor med sig, men fem har med sig extra flaskor med olja och fem är utan.

I kapitel 22(1-14) i Matteus evangelium är det också bröllopsfest. Kungen bjuder in men de vill inte komma. De går till sina åkrar, till att göra affärer, någon tar tjänarna och skymfar dem. Kungen blir mycket arg över att de inte bryr sig att komma. En ny inbjudan går ut, tjänarna får ställa sig i vägkorsningarna och bjuda in alla som går förbi, onda och goda, och festsalen blir full. Väl på festen ser kungen en av gästerna utan bröllopskläder. Denne blir utkastad. Berättelsen avslutas med: ”Många är bjudna, men få är utvalda.” (Mt 22:14)

Det går inte att komma oförberedd till kungens fest. Bröllopskläderna i detta fall kan symbolisera att man tagit till sig evangeliet om Jesus Kristus.

I ordspråksboken står det: ”Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare. Hon har ställt till med slakt, blandat vinet och dukat bordet. Hon har sänt ut sina tjänsteflickor att ropa från höjderna i staden: »Du som är okunnig — kom!« Till de oförståndiga säger hon: »Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat. Överge enfalden så får ni leva, följ förståndets väg.«” (Ords 9:1-6) och fortsatt: ”Dårskapen är en rastlös kvinna, lättsinnig, utan allt vett. Hon sitter vid dörren till sitt hus, hon tronar högt uppe i staden och ropar till dem som kommer förbi, som går sin väg rakt fram: »Du som är okunnig — kom!« Till den oförståndige säger hon: »Stulet vatten smakar gott, bröd i lönndom är läckert.« Han vet inte att där är skuggornas boning, att hennes gäster hamnar i dödsrikets djup.” (Ords 9:13-18)

Berättelsen om det här bröllopet stämmer väl överens med det vi vet om hur bröllop firades på Jesu tid i judiska sammanhang. Brudgummen har varit hemma hos bruden och hämtat henne. Han har varit tvungen att förhandla med brudens far om en rimlig ersättning för bruden. Givetvis har förhandlingen dragit ut på tiden, bruden är ju värd oändligt mycket för sin far. Men äntligen har brudgummen med sin brud hem till sig, eller sin fars hus. På vägen möter flickorna, de är inte brudtärnor i vår bemärkelse, för de verkar tillhöra brudgummens hushåll eller släkt. Fem av dem har blivit tvungna att köpa mer olja. Lite osannolikt är det att det finns någon oljebutik öppen så här dags, men omöjligt är det inte. När de väl köpt sin olja och kommit fram till brudgummens hus förs en märklig dialog: Flickorna säger ”Herre, Herre, öppna för oss” och brudgummen svarar ”Sannerligen, jag känner er inte.” Märkligt, av allt annat i berättelsen tillhör de ju hans eget hushåll eller släkt.

Samma ord använder Petrus lite senare i evangeliet när han står på översteprästens gård och blir igenkänd av att vara en av Jesu vänner. Petrus säger ”Jag känner inte den mannen” (Mt 26:72). Och tidigare i evangeliet säger Jesus ”Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket” (Matt 7:21a) Flickorna det är vi som är kyrkan, brudgummen det är Jesus. Att ha med sig oljan eller ha på sig bröllopskläderna handlar om att ha en relation till Jesus. Och det vet vi från våra mellanmänskliga relationer, att relationer kommer inte av sig själv. Relationer måste underhållas och relationer kan inte lånas ut eller övertas. Relationer måste inledas och vårdas av var och en.

Den visa i ordspråksboken hade slaktat, blandat vin och dukat. Inbjudan var också helt offentlig från en hög höjd. Alla kunde komma på festen. Dårskapen däremot sitter likt en prostituerad i porten och bjuder in till en fest där hon inte gjort nått, men bjuder på andras vatten och bröd. Den visas fest var väl förberedd.

Det är en till synes hård text vi fått möta idag och det kan väcka en del funderingar över hur jag själv har det ställt med min relation till Jesus. Då är det ändå en viss tröst att tänka på berättelsen om Petrus, han som tre gånger förnekar att han känner Jesus. Petrus som verkligen kände Jesus efter tre år tillsammans. tre år som den främste av lärjungarna, han som ofta var med Jesus, även då inte alla de andra lärjungarna var med. Petrus han som fick nycklamakten att binda och lösa synder och han som Jesus kallar klippan vilken han ska bygga sin kyrka på. Petrus relation till Jesus är nära och stark. Ändå säger Petrus att han inte känner Jesus. Petrus vet innerst inne att han svikit sin vän att orden han sagt inte är sanna. Petrus ångrar sig och grämer sig. Jesus svar efter uppståndelsen är att Petrus tre gånger får bedyra sin kärlek och tre gånger bekräftar Jesus Petrus uppdrag igen. Där relationen en gång funnits så finns alltid en väg tillbaka genom förlåtelse, försoning och kärlek.

Jesus konflikthanterar – en predikan på 23:e söndagen efter Trefaldighet

Söndagsgudstjänst i Vassunda kyrka 151108

Tema

Förlåtelse utan gräns

1 Mos 50:15-21

2 Thess 3:1-5

Matt 18:15-20

Ps 78:35-39

Psalmer

Inledningspsalm 12:- Brist ut min själ. 

Gradualpsalm 281:- Mer helighet giv mig

Psalm efter predikan 545:- O Jesus rik av nåd. 

Slutpsalm 235:- Som en härlig gudomskälla.

Predikan

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Mt 5:38-39)”Vänd andra kinden till.” Det är kanske det bibelställe vi snabbast tänker på när en konflikt uppstår. Eller är det det bibelställe de flesta tänker på när de tänker på hur Jesus undervisade om hur vi ska hantera utsatta situationer. Men det är inte det enda stället i bibeln eller ens i evangelierna som säger något om svårigheter människor emellan.

Jag är ingen relationsexpert eller expert på konflikthantering men Jesus har något att säga oss idag. Att vända andra kinden till handlar inte om att lägga sig platt, inte att åt sig eller vara underdånig. Evangeliet idag är inte heller sådant.

Jesus ger oss tre steg mot upprättade relationer. Vi praktiserar säkert dessa metoder redan, men det kan också vara så att det är bra med en påminnelse från Jesus. Jesus kommer inte heller på dessa metoder själv, han hämtar dem från den skatt som vi kallar gamla testamentet, judarnas lag och profeter.

Det första steget är att möta den person som vi ha något otalt med, eller som har något otalt med oss. Öga mot öga, utan publik finns det möjlighet att konfrontera en medmänniska utan att det blir konfrontation. Utan åhörare blir ingen uthängd eller till åtlöje. Samtidigt är jag själv ensam och utan stöd av andra. Det kanske är att slå in öppna dörrar att säga att vi måste prata med varandra när allt inte är som det ska. Men det måste nog ändå sägas. Det är ofta lättare att prata om andra människor än med dem. Och det är märkligt nog ofta lättare att grubbla på vad människor menar med olika ord och beteende och försöka gissa tankar än att gå och fråga. I våra hjärnor, i fantasin, kan händelser och erfarenheter ibland växa sig mycket stora.

Jesus påminner oss om att ta upp problem med varandra och hämtar orden från 3 Mos 19:17 ”Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig.” Om det finns saker som vi går och bär på så har vi ofta två val. Glömma oförätter eller gör något åt dem. Att bara glömma är inte det lättaste. Att ta upp dem är inte så lätt det heller, men det går.

Om vi nu följt detta bud och pratat med vår medmänniska och konflikten eller relationsproblemen kvarstår så kanske fler måste vara inblandade. En eller två vittnen ska vara med, inte en hel folksamling som så lätt kan bli en mobb som hänger ut. Bara någon utomstående som inte är direkt inblandad i konflikten kan vara till hjälp och stöd. Att bena ut vad som hänt, var skon klämmer, utan att för den skull själv påverkas.

Detta steg har Jesus inte heller hittat på själv. Han förmedlar 5 Mos 19:15 ”Ett enda vittne är inte nog för att fälla någon för brott eller förseelser, vilken synd det än gäller. För att en sak skall avgöras måste två eller tre personer vittna.”

Konflikten kvarstår ibland och kan inte redas ut varken på tumanhand eller med ett eller två utomstående. Då förslår Jesus ett tredje steg. Att ta upp saken i gemenskapen. För det konflikter och relationsproblem Jesus talar om i detta bibelställe är inom εκκλησια, inom kyrkan eller församlingen. Nu kan problemen mellan lyftas upp till något som mer liknar en rättegång. Där var och en får lyfta fram vad som hänt och hur man ser på saken. Hur påverkar detta som hänt församlingsgemenskapen. Vissa saker påverkar en gemenskap så mycket att gemenskapen upplöses. Människor har inte längre förtroende för varandra och kan inte längre lita på varandra. Ibland lämnar någon gemenskapen och ibland fryser gemenskapen ut någon.

I två kapitel tidigare i Matteus evangeliet ges Petrus det som brukar kallas nycklamakten, möjligheter och uppdraget att förlåta och binda synder (Mt 16:18). Synd, det är något står iväg för vår relation till Gud, men också något som står i vägen för vår relation till andra och i hur vi ser på oss själva. När Petrus får denna nycklamakt säger Jesus att Petrus är klippan på vilken Jesus ska bygga sin kyrka, sin εκκλησια.

När vi läser on εκκλησια, om kyrkan idag, så får hela lärjungakretsen uppdraget att lösa eller binda synder. Nu är det tydligt att dessa synder påverkar gemenskapen. När evangelisten använder ordet εκκλησια, så gör han bara det de här två gångerna och det är ingen annan av de tre andra evangelisterna som använder detta ord. εκκλησια eller kyrkan är något annat än den församling som hör till synagogan, och det är i denna gemenskap som lösandet och bindandet av synder hör hemma.

Kyrkan och prästerna har ibland missbrukat detta uppdrag och hållit inne med förlåtelsen med hänvisning till detta ställe om att binda. Men när vi fortsätter att läsa i Matteus evangelium får vi budet att förlåta, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger (Matt 18:21f). Att vara snål med förlåtelsen verkar inte ligga för Jesus. Men för att förlåtelsen ska kunna ges måste allt upp till ytan. Synder måste synliggöras och erkännas för att kunna förlåtas. Så är det för oss enskilt, men också i gemenskapen. Det viktiga i sammanhanget är inte syndabekännelsen och uppräknandet av synder. Det viktiga är förlåtelsen som en väg att gå vidare. Men samtidigt är det svårt att gå vidare om man inte vet varifrån man går.

I den rabbinska traditionen sitter man tillsammans om läser bokrullarna, toran, och man har ett exemplar som man skickar mellan sig och läser och tolkar. När man gör det talar rabbinerna om att Gud är närvarande, mitt ibland dem. Jesus lyfter fram sin närvaro i den gemenskap där förtroendefulla relationer är av den art att synder kan lyftas upp till ytan och lyftas av.

Jesus är aldrig statisk, han finns alltid i en kontext, ett sammanhang. Ibland verkar det vara rätt att vända andra kinden till, ibland ska vi konfrontera varandra på tumanhand, ibland med stöd av någon utomstående och vid vissa tillfällen måste det som hindrar oss från full gemenskap upp i ljuset när alla är med.

Vi måste alltid förhålla oss till varandra och det som sker, men lite olika beroende på sammanhang. I denna process verkar Jesus vara närvarande med sin vishet, kärlek och förlåtelse. Då blir vår gemenskap den εκκλησια som evangelisten skriver om. Nämligen Kristi kyrka.