Jesus sträcker genast ut en hjälpande hand! En predikan på fjärde söndagen efter Trettondedagen

Hållen i mässorna i S:ta Birgittakyrkan och Vassunda kyrka 170129

Tema

Jesus är vårt hopp

Matt 14:22-33

1 Kung 17:1-6

2 Tim 1:7-10

Ps 107:28-32

Psalmer

S:ta Birgittakyrkan

Ing 17:- Ge Jesus äran

Grad 715:- Jesus det skönaste

Ef pred 524:- Är dagen fylld av oro och bekymmer

Off UP 136 Jesus paid it all

Utg 245:- Jag nu den säkra grunden vunnit

Vassunda

Ing 17:- Ge Jesus äran

Grad 715:- Jesus det skönaste

Off 728:- Nu, o Gud har stunden kommit

Utg 43:- Jesus är min vän den bäste

Predikan

Trumpadministrationen har lärt oss det där nya begreppet ”alternativa fakta”. Det ger oss ett helt nytt sätt att se på begreppet fakta. Jag försöker hålla mig till att fakta är fakta, men däremot kan tolkningen av faktan och vad de betyder eller få för konsekvenser skilja sig radikalt. I och för sig är bruket av alternativa fakta inte så nytt. Att besitta viss fakta, att undanhålla viss fakta och att presentera annan är alltid förknippat med makt. Sen är det stor skillnad på ett skickligt och legitimt bruk av makten och ett missbruk av den.

När vi läser eller hör dagens evangelium ska vi nog inte läsa den som vi läser en lärobok i fysik eller kemi. Den fakta som presenteras har inte som syfte att lära oss om naturen i den bemärkelse som vi nutidsmänniskor tänker oss naturvetenskapen. Texten i evangeliet är skriven på ett sätt och i ett sammanhang för att vi ska bli påverkade och övertygade. 

Matteus har placerat texten om lärjungarna och Jesus på Gallileiska sjön efter den text då femtusen män, förutom kvinnor och barn blir mätta trots att bara fem bröd och två fiskar finns med i berättelsen. (Mt 14:13-21) Två under, mirakler eller omöjliga händelser läggs efter varandra. Båda händelserna inleds med att Jesus drar sig undan för att be.

Vad ska vi tänka om dessa berättelser? Är det fakta? Är det sanning? Är det värt att lyssna på?

Att Jesus gick runt och predikade och många människor följde efter honom. Det kan vi betrakta som historiskt belagt. Att han hade några närmare vänner eller efterföljare som var tolv till antalet likaså. Att han rörde sig i Gallilén och att flera av hans närmaste var fiskare och kände till hur man färdades på sjön är också det onödigt att förkasta. Att dessa vana fiskare blivit överraskade av en storm på den sjö de kände så väl är inte heller det omöjligt. Sjön ligger som den ligger och oväder kommer än idag in över sjön utan längre förvarning.

Samtidigt finns det komponenter som talar starkt för en symbolisk läsning av texten framför en naturvetenskaplig.

Jesus går upp på ett berg för att be. Bergen har i bibeln en särskild ställning då Gud uppenbarar sig. Mose får budorden på Sinai berg (2 Mos 34). Senare ser tre lärjungar Jesus i ett förklarat ljus på härlighetens berg (Matt 17). Profeten Elia möter också Gud på berget Horeb (1 Kung 19). Bergen är viktiga för Gudsmötet, men här är det inte lika tydligt i geografin vilket berg det rör sig om. Det kanske lika väl skulle kunna översättas med bergstrakt eller bergslandskap, men ett Gudsmöte sker.

Bergen har ytterligare en funktion. Öknen och bergen är platser där människan inte har full kontroll. Dessa platser ansågs bebos av demoner och gudomligheter, platser där kaos rådde. Men det tycks inte bekomma Jesus alls. Han går in och ur kaoset utan att skadas. Berättelsen säger mer om Jesus än om exakt vilket berg det utspelar sig på.

På liknande sätt kan vi betrakta det stora vatten som finns med. Gallileiska sjön. Vi vet att sjön är ca 7 km bred och det beskrivs att de är långt ut på vattnet. Även om vi vet att en σταδίους är ca 192,27 meter, som är det mått som står angivet på grekiska så är den svenska översättningen att det är långt ut tillräcklig. (Som kuriosa lärde jag mig nu att det är från detta grekiska mått som ordet stadion kommer, där man urpsrungligen tävlade i att springa ett visst antal σταδίους.) Det viktiga är inte hur långt ut de är, men att de är långt från stranden. Att de som sitter i båten liksom är i sjöns våld. För sjön eller havet associerades också med kaos. I både grekisk, romersk och semitiska religion associeras havsgudarna med ond och våldsam makt. Att ge sig ut på sjön var att släppa kontrollen över sitt liv.

Trots att flera av dessa lärjungar är vana fiskare så är de rädda att stormen ska ta deras liv, de har fått kämpa nästan hela natten. Inte förrän innan gryningen, någon gång mellan den fjärde och femte vakten, alltså mellan kl 3 och 6 på morgonen så ser de Jesus komma gående.

Johannes Chrysostomos från 300-talet uppmärksammade mig att det står att Jesus gick på sjön eller havet. I rubrikerna som finns i vår kyrkobibel står det ”Jesus går på vattnet”. Det är stor skillnad. Att Jesus har kraften att gå på sjön eller havet innebär att kaosmakterna inte har kraft över honom. Dessutom bedarrar stormen i slutet av berättelsen i likhet med då när Jesus stillar stormen (Matt 8:23-27) och Psaltaren ord ”Han stillade stormen och vågorna tystnade” (Ps 107:29). När Jesus trampar på sjön visar han sin stora kraft gentemot den onda våldsamma kraft som sjön sägs ha.

De tidiga kristna har på inget sätt försökt göra som Petrus bokstavligen och gett sig ut på vattnet för att gå. De har istället sett denna berättelse som en spegel för det kristna livets vandring. Mycket i det kristna livet som Jesus pushar oss till att göra verkar totalt omöjligt. Vi människor har fått mer och mer kunskap om hur den värld vi lever i fungerar, men mycket är ännu helt dolt i mysterium. 

Vi har lyckats uppfinna maskiner som är fantastiskt bra på att sätt igång krig och dödande. Men det finns inte en maskin som kan skapar fred. Även om världen blivit fredligare och mindre farlig så är det så komplext att skapa fred, men så enkelt att börja ett krig. Vi människor har lyckats flyga till månen, men fortfarande är det så många människor som svälter. Den andel som lever i extrem fattigdom har visserligen minskat, men många är det forfarande som dör i svält. Det verkar krävas många brödundret till innan fördelningen gör att maten räcker till alla. Havet och sjöarna är inte lika farliga längre vi kan till och med spela in valarnas sång över världshaven och njuta. Men det är svårare för att svara på varandras andliga och själsliga rop på hjälp i ett land som toppar statistiken över ensamhushåll.

Jesus kommer inte till Petrus nöd förrän han ropar ut sin nöd. I Psaltaren står det ”Rädda mig Gud! Vattnet når mig till halsen.” (Ps 69:2) Då lämnar han inte Petrus, även om det står att han var på väg förbi dem, han sträcker genast ut sin hand.

Alternativa fakta kan få oss att ännu mer tvivla på att det kristna livet är omöjligt. Livet i tro, genom tvivel, livet i kärlek, genom hat, livet i delande, genom orättvisor. Det är bara för att vi tittar för mycket på oss själva och den situation vi står i. Om vi öppnar öronen för det Jesus försöker säga oss så finns uppmuntran ständigt där. Jesus sträcker genast ut handen och frågar oss igen ”Varför tvivlade du?” Jag var ju här alldeles bredvid dig.

Efter denna predikan fick jag ovanligt många kommentarer som var både mycket positiva och mycket negativa. Därför frågar jag dig: hur tänker du om detta evangelium när Jesus gick på sjön?

Jesus auktoritet – predikan på andra söndagen efter Trettondagen

Evangelium – Joh 5:31–36

Jesus sade: Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.

Inledning

Vi är i Johannes evangelium och därför är det fullt naturligt att bli lätt förvirrad vid första genomläsningen eller åhörandet av dagens evangelium.

Jesus är inbegripen i en konflikt med de skriftlärda, han har nämligen nyss helat den lame mannen vid Bethesdasammen i Jerusalem och sedan kryddat konflikten med att jämställda sig med Gud i sitt första svar till de skriftlärda.

Därefter berättar Jesus något mer om sin auktoritet och vad han har makt att göra, efter detta kommer vi in i dagens evangelium där han förklarar för sina åhörare om hur det kommer sig att han har denna auktoritet.

Frågeställning

Vad bygger Jesus sin auktoritet på och på vilket sätt angår det vår vardag?

Punkt 1 Johannes Döparens vittnesbörd

Jesus auktoritet

Till att börja med konstaterar Jesus att det egna vittnesbördet om honom själv inte är något värt, han förekommer den fråga som de skriftlärda annars skulle ställa honom om detta. En människas vittnesbörd om sig själv är inget stöd, eftersom man har sig själv närmast och är partisk – det behövs stöd utifrån. Nu ska Jesus ge det.

Och först ut är Johannes Döparen – en auktoritet som Jesus använder för sina åhörares skull, inte för att han anser sig egentligen behöva en mänsklig auktoritet. Och det är ju i sin ordning, det vore mycket bakvänt om Gud, vår skapare, skulle behöva oss som auktoriteter för att kunna hävda sig. Men Jesus går med att göra så här, för samtalets skull, för åhörarnas skull. Och det är inget dåligt vittnesbörd heller, som Johannes har gett om Jesus redan i första kapitlet.

Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.” – Joh 1:32–34

Vi har även ett vittnesbörd från Johannes om Jesus i kapitel 3, men det läser jag inte nu.

Jesus har fått ett starkt vittnesbörd av Johannes, men det vittnesbördet har inte varit nog. Jesus säger ju “Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus.” Man kan riktigt föreställa sig de små flugorna som i upphetsning dansar kring lampan som brinner i mörkret, men som sedan tröttnar och släpper.

En tillfällig religiös upphetsning blev det nog för en del kring Johannes. Det skakades lite liv i det religiösa livet när en riktig profet steg fram på scenen för första gången på hundratals år. Men man kan tröttna även på en profet, särskilt en som inte stryker medhårs. “Vi har hört den visan förut” är det lätt att säga eller tänka. Bekantskapen med budskapet kan döva hjärtat och samvetet.

Det blev kanske lite väckelsestämning runt Johannes, men den rann så småningom ut. Och där i längden kunde vi, enligt Jesus, se hur det egentligen låg till med deras tro, hur djupt intresserade de egentligen var att lyssna till det profetiska budskapet om att omvända sig och att följa Mose lag av hjärtat.

Vår vardag

Som kristna är vi kallade att som Johannes peka på Jesus med vad vi säger och vad vi gör i våra liv. Johannes var till skillnad från oss en profet av gammaltestamentligt snitt, så vi förväntas väl inte riktigt göra eller vara som han var eller gjorde. Men vi är alla profeter av nytestamentligt snitt, vi är kallade att följa Jesus och med våra liv och ord peka på honom. För precis som Johannes ord var fyllda av ande så märker vår omgivning om våra ord är fyllda av Ande eller inte. Och precis som människor förstod att Johannes liv var fyllda av Andens gärning, så förstår människor på oss om våra liv är fyllda av Andens gärningar eller inte.

Som Franciskus, inte påven alltså utan, av Assisi säger i sin regel från 1221, i regel nummer 11, som jag översatt fritt från engelska:

Låt dem visa sin kärlek genom vad de gör för varandra, efter vad Aposteln säger: “låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.”

Alltså, låt dem visa sin kärlek genom vad de gör för varandra, det är Franciskus uppmaning till bröderna och säkerligen även till oss. Det är genom vad vi gör och vad vi säger vi visar för andra vem vårt hjärta tillhör.

Nu är det så klart inte nog, att vi gör det, vi klarar inte av det till fullo i våra liv.

Därför är det tur att Jesus inte ens vill ta emot Johannes vittnesbörd som en slutgiltig auktoritet för vem han är, utan han använder Johannes för folkets skull. Så är det med oss också, vårt vittnesbörd är inte för Jesus skull, han behöver inte vårt vittnesbörd. Han vill inte ens ha det, för sin egen skull, utan han vill ha det för andra människors skull. Som Gustaf Wingren sammanfattade Luther i detta: Gud vill inte ha dina goda gärningar, men din medmänniska behöver dem.

Punkt 2 Fadern vittnar genom Jesu gärningar

Jesus auktoritet

Det verkliga vittnesbördet Jesus har att komma med och som inte går att se bort ifrån, det är de gärningar som han gjort. Och personligen kan jag tycka att det vore fullständigt orimligt att betrakta Jesus med något annat än beundran när han har helat människors sjukdomar. Visst vore det väl för alla övertygande, ja närmast slutgiltigt, som bevis?

Så kan man i alla fall tänka, som kristen i sina svaga stunder och som icke-troende eller sökande när man kommer in på detta ämne. Men det är en fallgrop.

För den som inte vill se med trons ögon, kommer att förbli blind. Låt mig ge exempel. Jag är förtjust i att lyssna på podradio och att ta del av debatter mellan kristna och icke-kristna. Det är en hobby jag har. Och i flera debatter har jag tänkt på detta när den kristna parten i debatten frågar: “Men vad skulle övertyga dig om Guds existens?” Och ateisten svarar: “Ja, att Gud omarrangerade stjärnorna till en personlig hälsning, typ ‘här är jag’ eller ‘hej Lawrence’ eller så.” Och sen kommer ateisten på sig själv och tillägger: “Eller nej förresten, det är inte alls slutgiltiga bevis för Guds existens, det kan ju ha varit aliens lika gärna. Jag vet inte riktigt vad som skulle övertyga mig.”

Det finns ett citat från en känd science fiction författare som hette Arthur C Clarke, som är formulerat så här: “Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.” Alltså: “Varje tillräckligt avancerad teknologi är oskiljbar från magi”.

Likaså är det med underverk, för 1,5 år sedan var jag på en kristen ungdomskonferens i Walsingham i England, där berättade en kvinna om hur hon hade blivit helad från en allvarlig sjukdom efter att ha bett om helande vid ett besök där. Och hur hon efter besöket hade blivit frisk. Doktorn kunde inte förklara det, det intressanta var att hon inte sa något om att han började tro sen, det kanske han gjorde. Men standardsvaret från ateistiskt håll brukar då vara: det förekommer spontana tillfrisknanden i naturen, vi kan inte förutse dem och det var väl tur att just hon råkade ut för det.

Det går att bortförklara i princip vad som helst, och precis som vi kan göra det idag, så kunde de skriftlärda göra det på Jesus tid. Att ha varit vid liv samtidigt som Jesus vandrade på jorden och bevittna vad han gjorde, var inte i sig nog för att bli övertygad om man inte var öppen för att se med trons ögon.

Jesus vet dock att hans gärningar är nog, för de är ett uttryck för att han har Faderns auktoritet i vad han gör, de är inte skilda åt i syfte och handling, utan alltid närvarande i och med varandra. Jesus agerande var ett direkt uttryck av Guds vilja och mer vittnesbörd än så behövs inte.

Vår vardag

Hur ser det ut i vår vardag då?

Frågan vi kan ställa oss själva, är vilka vittnesbörd vi kräver av Jesus för oss och om vi är öppna för hur han agerar?

När Jesus agerar gör han det i fullt samförstånd med Fadern och Anden, och det han gör är gott och riktigt. Oavsett om det på utsidan ser övernaturligt ut eller som det ser inomnaturligt ut. Är ditt hjärta öppet för att ta emot det Gud gör, kan du inte bara se det, då kommer du att se det.

Tänker du att det kunde stå bättre till med detta i ditt liv, så är det inte nödvändigtvis ett tecken på att du skulle sakna tro på Jesus, bara att du är människa och tilltygad av synden – precis som vi andra. Men be då över din otro och be om tro, be om hjälp att se hur Gud agerar i ditt och andras liv och hur du kan få vara en del av Jesus agerande för evangeliets skull.

Du har en kallelse som kristen att vittna om evangeliet, och om du inte själv bevittnar det behöver du fyllas på i ditt eget liv. Jesus hör din bön, så be om hans vägledning. Läs din Bibel, gå i mässan och samtala med en vän, en präst eller annan lämplig person.

Punkt 3 Fadern vittnar genom Skriften

Jesus auktoritet

För att kunna lägga ut denna punkt behöver vi komplettera några verser ur evangeliet, så vi får lite mer av sammanhanget Jesus talar i:

Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.” – Joh 5:36–40

Så hur vittnar Skriften om Jesus då? Vad säger Mose och profeterna? Det finns en oerhörd mängd med profetior i Gamla Testamentet som pekar fram emot Messias och de pekar framåt på ett sådant sätt att det är svårt att förstå hur en eller en grupp med människor skulle kunna ha satt samman det, eftersom det är över så lång tid som Bibeln kommit till.

Det citat Jesus kanske närmast tänkte på i konflikten med det skriftlärda är nog detta ur femte mosebok:

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen. – 5 Mos 18:15–19

Men vi kan ta några till, låt oss börja från början, i 1 Mos 3:15 kommer, direkt efter syndafallet, profetian: Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.” Kvinnans avkomma, inte mannens utan kvinnans. Redan här ser vi jungfrufödselns profeteras och hur Jesus ska trampa ihjäl djävulen och döden men själv betala med sitt liv.

Bland annat därför ser vi i Gal 4:4: “Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen.” Detta i en tid när barn omtalades vara födda av mannen. Genom Maria är Jesus Evas avkomma – utan man, som trampar ned ormen. Detta omtalas även i Jes 7:14

I kapitel tolv av första Mosebok vers tre lovar Gud att hela mänskligheten ska välsignas genom hans säd.

I kapitel 22 kan vi läsa berättelsen om Abraham och Isak, hur de går i tre dagar för att Abraham ska offra sin son, men blir stoppad. Gud vill inte ha Abrahams sons offer, Gud offrar istället sin egen son. Som gör det frivilligt.

I 2 Mos 12 kan vi läsa om hur det felfria lammet väljs ut för att offras och stoppa dödsängeln att komma in i husen. Jesus är Guds lamm som offras för världens synder.

I 4 Mos 21 kan vi läsa om hur Mose sätter upp en kopparorm på en stav för folket, att titta upp på för att räddas till livet från ormarnas gifta sting. Jesus upphöjs på korset på samma sätt för att vi genom att titta på honom ska bli räddade till livet från ormens dödliga sting.

I Psaltarens andra psalm profeteras om Jesus som Guds Son:

Ps 2:1–12 Varför är folken i uppror, varför detta gagnlösa mummel? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. ”Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor!” Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje. Nu talar han till dem i vrede, han skrämmer dem i sin harm: ”Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg.” Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: ”Du är min son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall krossa dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl.” Konungar, besinna er, ta varning, ni jordens härskare! Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan! Annars vredgas han och ni går under, ty hans vrede kan lätt blossa upp. Lyckliga de som flyr till honom.

I Psaltens sextonde psalm profeteras återuppståndelsen:

Ps 16:8–11 Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven. Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

I Psaltaren 22, som Jesus själv citerar på korset talar om hur de kastar lott om hans kläder, hur hans händer och fötter är genomborrade och hur hans mun är torr.

Vidare har vi hur han är de förkastade hörnstenen, född av en jungfru, ska kallas nasarén, ska hela, ska ha en som bereder vägen, hur han är den lidande tjänaren, hur han kommer med ett nytt förbund och att han är människosonen. Det finns mycket mycket mer om Jesus i Gamla Testamentet, inte minst genom hur olika profeter är typologiska profetior till Jesus. Som Jona med sina tre dagar i valfisken, Josef som blir slav för sina bröders skull men befriar dem, Mose som leder sitt folk genom havet till frihet från slaveri och död, vi leds genom dopet till frihet från syndens slaveri och döden. Med mera.

Vår vardag

Och hur vi vill förhålla oss till Skriftens vittnesbörd är en aktuellt fråga för oss idag. Om vi inte studerar eller läser i Bibeln får vi inte heller ta del av den uppmuntran och den riktning mot Jesus som hela Bibeln har. Hur fantastiskt är det inte att man flera hundra år innan Jesus föddes profeterade sådant som han sedan uppfyllde?

Det är ett tecken på Guds karaktär, att han är en Gud som håller det han lovat, han är pålitlig och har bevisat sig vara det genom historien. Det visar vilken klippa vi får bygga våra liv på, vilket trygghet det är att vara i Guds hand, som ett av hans barn.

Att leva i den förtröstan på att Jesus är den som Skriften säger att han är, är en sann trygghet för den kristna människan. Det var så då, innan Nya Testamentet ens fanns och det är så idag, när vi har evangelierna och breven att tillgå.

Var man på den tiden öppen för att ta emot Jesus, så gjorde man det, ville man det inte kunde man alltid haka upp sig på formella saker som att han helade på sabbatsdagen. På samma sätt är det förstås med oss idag, är vi öppna för att ta emot Jesus, så gör vi det, vill vi det inte kan vi alltid hitta saker att invända mot.

Frågan tillbaka är: Efter vad, längtar du?

Sammanfattning

Johannes är ett gott vittnesbörd för Jesus, för vår skull. På samma sätt är vi kallade att likt Johannes peka mot Jesus med våra liv, inte för Jesus skull utan för vår nästas skull.

Fadern vittnar om och bekräftar Jesus identitet genom de gärningar Jesus gör, är vi öppna för att ta emot det så ser vi vem han är. Är vi inte öppna för det, så kommer vi förbli förblindade.

Skriften, som kommer från Gud, vittnar om vem Jesus är genom sina profetior, är vi öppna för den bekräftelsen eller vill vi hellre haka upp oss på någon formalitet vi kan hitta?

Jesus dop och Treenigheten

Det går fort mellan att vi firar de vise männens besök hos Jesus och att vi firar Jesus dop. Besöket av de vise männen skedde kanske 1 – 2 år efter att han fötts och Jesus dop sker vid 30 års ålder precis i starten av hans offentliga karriär. Detta är startpunkten för hans undervisning, hans underverk och hans försoningsverk på korset, död och uppståndelse från de döda. Det börjar, på riktigt, här.

Låt oss därför titta närmare på detta tillsammans och stanna upp inför Treenigheten, Jesus som både Gud och människa och slutligen dopet.

Treenigheten

Vi har här en av de tydligare bilderna i Nya Testamentet för Treenigheten. Vi hör Faderns röst från himlen, vi ser Anden svävande som duva ovanför Jesus och så har vi Sonen, Jesus, i vattnet. Alla tre personerna i Treenigheten är närvarande samtidigt.

Som kristen behöver man inte förstå hela Treenigheten, och det är tur, för det gör ingen. Men man måste inte ens vara expert på Treenigheten för att leva som kristen, man behöver förstå knappt någonting faktiskt. Det räcker med att tro på att Fadern och Sonen och Anden är en Gud, tillsammans. Man kan stanna där. Men det vill vi så klart inte göra, eftersom vi kan se lite längre.

Här är en bild av Treenigheten. (visa bild på Scutum Fide – trons sköld)

Scutum Fides

Det är lätt att uppfatta Gud som rätt statisk utifrån denna bild, och tanken på de tre personerna som inte är varandra men alla är Gud i ett enda gudomligt väsen.

Bland annat därför finns det ett teologiskt begrepp som har funnits med långt tillbaka i den kristna historien, för att att beskriva relationerna inom Treenigheten lite mer. Det begreppet är perichoresis, det är grekiska, peri som betyder runt, över, under och genom. Och chorein som betyder göra plats för, gå framåt, innehålla men som även ligger nära dans. Vi har det i vårt ord koreografi. Gud är en koreograf och en dansare.

För så skulle man kunna beskriva relationerna mellan de tre personerna i Treenigheten, Triskelion:

Triskelion

Detta är en bild av de tre personerna i Treenigheten i en dans tillsammans, i harmoni och perfekt relation. Det är, utan sammanblandas, med och närvarande i varandra. Därför kan vi som kristna verkligen tala om Gud som kärlek, för kärlek kräver en relation att man har någon att älska. Fadern älskar Sonen och Anden, som i sin tur älskar Fadern tillbaka och varandra. Kärlek är inget statiskt, utan uttrycks i relationen.

Konkret för oss som kristna så har vi den perfekta relationen inom Gud som vår förebild för våra relationer med varandra. Både inom äktenskapet, då vi får vara två distinkta personer som samtidigt delar allt och närvarande i och med varandra. Och den kärlek som finns i relationen kan liknas den Helige Ande. Med skillnaden att den Helige Ande är en person, vår kärlek mellan människor är ju inte det.

På samma sätt kan vi se Treenigheten som en förebild i våra relationer där vi befinner oss i grupper. En grupp är som minst en triad, tre personer. För det är den minsta gruppen där varje deltagare inte själv är med i alla relationer. Jag har en relation med var och en av de andra två, men de har också en egen relation som inte jag är med i. För en sådan grupp, med tre eller fler, krävs tillit. Och att bygga sådana grupper, i familjen, på arbetsplatsen, i skolan, i sporten och i kyrkan kräver tillit till de andra. Att de inte gaddar sig samman mot mig, att de inte talar skit om mig och så vidare. Och där spelar vårt eget agerande stor roll, så klart.

Dopet

Och här kommer vi in på frågan, varför döps Jesus?

Vissa tidiga kristna verkar, enligt vissa kommentarer jag läst, ha haft lite svårt för detta att Jesus döptes. Han var ju syndfri, varför skulle han då döpas. Och det är en av anledningarna till varför vissa kritiska bibelforskare håller denna berättelse för sann, eftersom den uppfyller pinsamhetskriteriet. Det hade varit smidigare om Jesus inte döpts, ut det hänseendet.

Svaret har flera dimensioner:

När Jesus döps så är det starten på hans offentliga ämbete. Och det finns flera Bibelställen som profeterar eller är parallela till detta.

Till exempel duvan som Noa skickade ut som kom tillbaka med olivkvisten, istället har vi nu den duva som pekar på vår befriare, vår fasta hopp.

Anden är även den som smörjer Jesus så han rätteligen kan kallas Kristus (den smorde) enligt Jes 61:1:

Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade,

Vi har även kopplingen till skapelseberättelsen:
– Anden svävar över vattnet.
– Gud Fadern säger
– Ordet verkar
– Nu är en ny skapelse på gång genom Jesus.

Och kopplingen till kallelsen:
– Mose kallades när Gud talade i den brinnande busken
– Jesus, precis som Mose, är en profet, men tillika Guds Son
– Gud säger, du är min Son, inte du har blivit min Son. Det är en bekräftelse på vad som redan är. Men här har vi kallelsen till uppdraget Jesus ska utföra.

Och slutligen Andens nedsänkande över Jesus är ett tecken på att Jesus är den lidande tjänaren, som Jesaja profeterar om i Jes 42:1, och som vi kan läsa mer om i Jes 53:4–10, skriven 500 år tidigare.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Jesus offer är vår skull och det är vad hans dop handlar om.

Vårt dop handlar om samma sak, hans offer för vår skull. Och genom dopet får vi ta del av hans död och uppståndelse. Det är därför dopet är så viktigt i det kristna livet, för det är genom dopet vi får del av det. Och det är därför han befaller oss att döpa och att bli döpta.

Och precis som Jesus döptes och där fick börja det uppdrag han var kallad till, så börjar vårt uppdrag som kristna i och med vårt dop. Att dela evangeliet, att förlåta som Jesus förlät, att älska som Jesus älskar, att dansa i relationer som Gud dansar. Vi får i alla fall öva på det.

Dynamik och tillit: en predikan på Nyårsdagen

Hållen i S:ta Birgittakyrkan och Östuna kyrka 170101

Tema

I Jesu namn

Joh 2:23-25

Klag 3:22-26

Apg 10:42-43

Ps 121

Psalmer

Ing 515:1-3 Hur snabbt, o Gud vår tid förgår

Mellan läsn. 704:- Din trofasta kärlek

Grad 348:- Kristus konung som hör hemma

Ef pred 716 namnet Jesus

Off 430:- Var kristtrogen fröjde sig

Utg 515:4-6 Förnya Gud i detta år
Predikan

Bilden av en kristen person verkar framförallt komma från USA. Det är en reaktionär republikan som vill ha det som det är, eller allra helst som det var förr. En kristen verkar vara grundreaktionär till sin person. Utveckling och förändring är inget att ha.

Märkligt, när mycket av utveckling inom ekonomi vetenskap under den senare delen av historien kommit från den kristna västvärlden. Märkligt, om man ser reformationens händelser som en del i förutsättningarna för att upplysningen skulle kunna ske. Men också märkligt om vi läser Johannes evangelium idag och på andra ställen.

I Johannes evangelium används aldrig substantivet tro. En tro eller tron finns inte som begrepp där. Tro är alltid ett verb, att tro. Det är något pågående, tro är i sig något dynamiskt och aktivt. Det är inte så konstigt för oss att förstå eftersom tron alltid är i relation till någon. Vi tror på en treenig Gud och har en relation med Fadern, Sonen och Anden. Relationer påverkas hela tiden av sammanhanget och tiden. Dessutom står vi inte ensamma i relation till vår Gud. Vi som enskilda är alltid del av kyrkan som kollektiv. Tillsammans har vi alla döpta en relation till vår Gud. Mycket kan förändras och i och med att tro handlar om tillit så finns hela tiden områden där tilliten kan stärkas.

När det i evangeliet idag står att många kom till tro på Jesus och att Jesus inte anförtrodde sig åt dem är det samma verb bakom, att tro och att anförtro. På det sätt som tro används i Johannes evangelium skulle det vara märkligt om Jesus själv tror på människor. Det handlar inte om att Jesus ska tro att människor talar sanning ”jag tror på dig”. Det handlar om att Jesus inte kan ha den tillit till människor som människor kan ha till honom. 

I hela Johannes evangelium är det tydligt att Jesus gör gudomliga anspråk. Vi kan sätta vår tro och tillit till Jesus därför att han är Gud. Däremot kan vi inte sätta tro och tillit till andra människor på detta sätt. Människor har inte den kapacitet som Gud har och är inte värda vår tillit och tro på djupet. Jesus visste vad som fanns i människan, han kände dem alla, på samma sätt som Gud vet vad som finns i varje människas hjärta.

Kyrkofadern Johannes Chrysostomos förklarar att de tröga attraheras av tecken men de förnuftiga av profetior och trosläran. Jesus anförtror sig inte åt den stora skaran, dem som blivit attraherade av tecknen. Tecknen står aldrig för sig själv i Johannes evangelium. De måste alltid stå i ett sammanhang av undervisning och förklaring. Även om Chryostomos är ganska drastisk i sin bedömning av dem som attraheras av tecknen så är deras tro heller aldrig statisk. Den tro som börjar vid ett tecken har möjlighet att utvecklas och fördjupas, men det kräver ett sammanhang av undervisning och förklaring.

I texten verkar Jesus möta en stor och anonym skara människor. Men det står ändå att han kände dem alla. Dessutom avslutas dagens evangelium med att han visste av sig själv vad som fanns i människan. Detta kan också översättas med att han visste vad som fanns i en person eller man. Precis som vi på svenska kan uttrycka oss med begreppet man och mena folk i gemen eller en specifik person av manskön. I texten som följer söker Nikodemos upp Jesus i natten. Nikodemos säger ”Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom” (Jh 3:2). Även denne lärde och skriftkunnige man blev attraherad av tecknen och sökte därför upp Jesus.

Även om bilden som ges av en kristen i media är en något trög och mycket reaktionär person så ska inte vi fastna i den bilden. Dels kan vi försöka förändra bilden, men vi ska framförallt leva i tro på ett dynamiskt sätt. Även om Gud i sig är stabil, oföränderlig och evig så är inte vi och världen det. Därför förändras vår tro och det finns ständigt nya områden där vår tillit till Gud prövas, ifrågasätts eller bekräftas. Eftersom vi själva inte heller är färdiga som människor eller kristna har vi, oavsett om vi vill erkänna det själva eller inte, ett behov av att fördjupa vår sätt att tro och förstå eller upptäcka tecknen i skriften och i vårt eget liv. Vi behöver fördjupning och undervisning av dem som gått före oss på vägen en bit.

Nu ska vi låta bli nyårslöften som rör trons område, nyårslöften brukar för det mesta vara brutna redan till trettonhelgen. Däremot kan vi redan nu be Gud om den helige Andes hjälp till tillit och fördjupning. När vi ber i Jesu namn så har han lovat att göra det. (Jh 14:13). Så jag säger: I Jesu namn. Amen