Tänkte göra något trevligt för mina kollegor så här inför en hektisk decembermånad…dock utan att tala om vem det var ifrån. Det blir ju så mycket roligare då när de får undra lite grann om vem kan det vara som skickat en kul decemberklapp!
Ja, det går inte alltid som man önskar. Jag fixade och donade hemma med att köpa hem fyra vita lådor, dekorera dem lite snyggt och hitta berättelser för varje dag i december. En mysig julkalender där man får dra lappar för varje dag och läsa något uppmuntrande. Satte på locket och knöt snöre om. Skrev ut lappar på skrivaren med hänvisning om var paketet skulle, gjorde en vaktmästare till min allierade (Han kör runt till församlingsgårdarna) och ställde in paketen på expeditionen för hämtning där. Så här såg texten ut:
Såg med spänning fram emot att de skulle få paketen.. då jag hörde! Hörde att det pratades och undrades vem som hade ställt fyra vita lådor inne på expeditionen. Lådor som inte vägde någonting…inte stod vem avsändaren var… TÄNK OM DET VAR NÅGON BOMB? Eller något annat så man inte vågade öppna dem…Ja, efter allt som hänt i världen den senaste tiden, Paris, Libanon, Sverige… så hade det inte varit något extremt konstigt. För det kryper närmre…ondskan, hat, misstänksamheten.
Nu var det ju inget farligt och ja, jag fick avslöja mig! Och japp, nu vet ni varför jag kan blogga om det! Jag fick tala om att det var en kollega som bara ville göra det lite trevligt för sina andra kollegor, utan farligheter. Inget sprängstoft här inte…
Sprängstoftet får vi vänta med till jul! Då kan vi ropa ut om JESUS FÖDELSE och berätta att julen är att se in i ett nyfött barns ansikte och se Guds kärlek till oss. Det är trevligt!
Här får ni en av dagarna i julkalendern hittad i någon bra bok:
Mötet hade precis börjat när den unge manen klev in i lokalen. Han noterade med viss förvåning att en tredjedel av deltagarna var vita, men det hindrade honom inte från att med 18-åringens självklarhet begära ordet.
”Enligt min mening finns det inga vita människor i det här samhället som går att lita på.”
Tystnaden var total, och allas blickar vändes mot mötesledaren, en svart, äldre man vid namn Albert Luthuli. Uppenbarligen behövde den här unge mannen få lära sig lite hyfs och respekt. Nog skulle väl Luthuli förklara i skarpa ordalag att rasism inte tolererades här, varken mot svarta eller vita. Dessutom var väl en ursäkt det minsta man kunde begära.
Men Albert Luthuli var visare än så. Han visste att en skarp tillrättavisning bara skulle resultera i att den unge mannen lämnade mötet, förnedrad och ännu mer intolerant mot sina medmänniskor. Det är så terrorister skapas. Därför blev Luthulis svar ett helt annat: ”Jag hör vad du säger. Jag undrar bara en sak: Hur många vita människor känner du?”
Förläget fick den unge mannen erkänna att han inte kände några vita människor.
”Jag tror att vi är många som har en känsla av att underlaget för detta uttalande är något undermåligt” fortsatte Luthuli. Tonen var saklig, men alla – inklusive den unge mannen – märkte glimten i ögat.
Långt senare skulle den unge mannen berätta om denna händelse som en av de viktigaste ögonblicken i sitt liv. Och världen slapp en terrorist – istället fick vi en av vår tids största fredskämpar.
Den unge mannens namn var Nelson Mandela.