Jag blir lycklig!

Fick ett mail förra veckan från en av konfirmandernas förälder. Hon frågade om de kunde få köpa ett nytt dopljus? De tyckte det kunde vara fint med dopljuset tänt på konfirmationsfesten. Välkommen att hämta, skrev jag tillbaka. Den som vill ha ett nytt dopljus får gärna ett nytt! Jag blir lycklig när såna här saker sker! När människor kopplar dopet med konfirmationen och kan se vad de små symboliska handlingar betyder. Så ni som har konfirmation, som är en bekräftelse av dopet, be församlingen om ett nytt dopljus. Tänd det och låt ljuset sprida sig!

Det är en skön känsla att känna sig lycklig och upptäcka de där små sakerna i livet som jag iallafall kallar lycka. Visst, jag skulle blivit lycklig över att vinna några miljoner och kunna göra vad jag vill… eller köpa mig den där sportbilen med rejäl motor i. En båt har jag också alltid önskat mig. Men egentligen tror jag inte de sakerna gör mig lycklig innerst inne. Det är kul och jag skulle kunna uträtta saker, samla på mig mer prylar… men det viktigaste är nog att se till det lilla, att finna lycka i de små sakerna. Och finna glädje i det jag har!

Vi har haft samtal med våra konfirmander. Det är också något som gjort mig lycklig. Att i individuella samtal utvärdera och fundera över deras konfirmandtid. Tankar har kommit fram som kanske inte riktigt har visat sig på konfirmationsträffarna. De har varit nöjda och tyckt att konfirmationstiden blivit bättre och roligare än de förväntat sig! Känns skönt, för jag lovar, vi har fått säga ifrån rätt mycket i några av grupperna. De tycker att diskutera och samtala kring bibel och tro är spännande. Jag känner mig lycklig när de berättar att gudstjänsterna var rätt intressanta när de väl kom dit. (Frågan är hur vi får ungdomar att se gudstjänsten som något betydelsefullt att gå på utanför konfirmationstiden?) Att det betyder något att sjunga psalmer och känna ett lugn. Någon sa att gudstjänsterna var avslappnande! Många tyckte att det prästen predikar är intressant att lyssna på, speciellt om de pratar om texterna utifrån livet idag.

Sen blir jag lycklig när jag ser att det är många av dem som kanske ser sig själv som konfirmandledare till hösten. De vill ha en inbjudan till ledarlägret och kan tänkas vara en del av det fortsatta konfirmandarbetet. Tänk vad lycklig jag skulle bli om vi blir femtio ledare på ledarlägret och bland konfirmanderna! Häftigt! Inte för antalet och statistikens skull, utan för att ungdomar ser sig själv som en del av kyrkan! De vill vara en del av gemenskapen.