Vad begränsar dig?
Kanske är det den strukturella organisationen. Allt ska planeras och vara tillrättalagt. Helst ska ska verksamhet och gudstjänster vara inlagda i kalendern ett år i förväg. Planeringar, planeringar och återigen planeringar. Schemaläggningar, ja, name it! Kanske är det inte bara organisationen, kanske är det du själv? Att inte vilja, att tro sig inte kunna, att inte våga? Att tappa modet kring att tron bär?
Tänk, vi har världens bästa grej! Vi har kristen tro med en stor världsvid kyrka ”i ryggen”. Det är häftigt! Men ibland undrar jag varför vi inte använder oss av det mer? Vad är vi fega för?
Jag kan undra över det tappade modet. Ja, jag kan undra över mycket i vår kyrka ibland. Ofta undrar jag faktiskt en del över vår barn- och ungdomsverksamhet inom kyrkan. Vad är det som gör att vi inte pratar tro och tar tillvara på den skatt vi har tillsammans med barnen? Vad är det som gör att vi använder oss av andra berättelser än de vi kan hitta i bibeln? Är lättare med att samtala kring ”Alfons Åberg” än bibelberättelser eller? I båda kan vi hitta grundvärderingar hur vi ska vara mot varandra så varför inte använda det vi har då, bibeln! Eller kyrkobyggnaden med all symbolik och stora öppna rum och mysiga skrymslen som är hur spännande som helst att upptäcka. Varför blir det lättare att åka till ett ”lekland” istället när man ska på sina utflykter? Eller be ”Gud som haver” i en andakt? Eller annan bön? Är man rädd att föräldrar inte kommer om man gör det? (Jag tänker tvärtom, kommer du till kyrkan har du förväntningar att verksamheten står för kristen tro, eller?) Vad jag vet är att barn och ungdomar gärna lyssnar på bibelberättelser. I vår utvärdering från konfirmanderna så var det ett plus, att få höra berättelserna. En bibelberättelse kan vi göra hur mycket som helst kring och du kanske kan hitta svar på några av de djupare frågorna. En religionspsykolog talade om existentiella frågor som resurs på konferensen ”Samhälle o Existens” förra veckan. Barn i Sverige mår dåligt. Inte för att de saknar materiella ting utan för att i vårt samhälle finns det ingenstans att samtala kring de djupare frågorna, existentiella frågor. Barn och ungdomar gillar att prata tro och liv. Och vi måste se existentiella frågor som resurs, där du genom samtal kan känna hopp och en helhet med ditt liv. Kyrkan har en uppgift, vi har en uppgift att ge tid och engagemang. Vi har inte svar på allt, men lusten att ta barn och ungdomar på allvar, det borde vi ha!
Vad är det som begränsar dig? Ett tappat mod om ett fantastiskt hopp? Tänk om vi inom kyrkan som anställda vågade lita på att tron bär, att vi har en fantastisk grej att komma med, och att vi är stolta över att befinna oss just där vi är! Och att vi vågar!