Adventstid… snart jul! Tänk, jag har i många år gillat adventstiden bäst. Det ligger en väntan i luften av något härligt . En önskan, en förundran, ett hopp!
Och pooff, helt plötsligt försvinner mycket av den känslan av frid och fred som omger december. En dimridå av julklappsjakt och måsten skymmer. Klappar den ena dyrare än den andra… och julklappar i mängd. Tänk om jag hade kunnat säga stopp! Nu skiter vi i det här. Jag vill inte fira julafton med julklappar upp över öronen. Jag vill umgås, prata, spela spel. Och jag vill kunna bjuda in någon jag möter på gatan eller någon som inte har andra att fira med. Jag vill gå till kyrkan och njuta av julens berättelse tillsammans med andra och känna att vi alla är människor som hör ihop. Jag vill kura i soffan med en mugg glögg och några pepparkakor och fundera över livet och vad jag kan göra för någon annan. Jag vill sätta på lite skön julmusik och njuta av sann julefrid.
Precis som jag gör precis nu! Sonen sätter igång en brasa, han har satt igång julmusik för en stund sedan. Vi har precis spelat spel och ätit kvällsmat med efterföljande favorit – tomteskum (min favorit på gottebordet) Alla i familjen är avslappnade och vi bara är. Riktig skön adventstid där jag haft möten på torget under eftermiddagen, firat en härlig gudstjänst och umgåtts. Precis så som jag önskar hela julen kunde vara. En familjesammankomst av kända och okända människor. För min del är inte familj bara släkten. Det är inte bara blodsband. Tänk att få öppna upp och få människor att känna sig hemma, var de än befinner sig! Att få någon annan att känna tillhörighet!
Den där julstjärnan som lyste starkt för mer än tvåtusen år sedan ville tala om något! Hur vi kan önska varandra frid och fred för att leva i en bättre värld. Vi ska tro på en morgon för snart ska ljuset bryta fram, Låt oss tro! Här i ljuset, livet segrar. Ljuset bryter fram! Låt julen ta om att Jesus är det ljuset och låt oss tro och hjälpa varandra!