I den kulturellt livfulla teknostaden Berlin används mestadels kontanter (kort kan spåras), det är nästintill omöjligt att få reda på var någon bor eller vilket telefonnummer någon har (glöm hitta, eniro, mrkoll). 

Historien och erfarenheten av övervakning och kontroll har satt och sätter spår. Tyskarna lever med erfarenheten av två diktaturer där statsapparaten systematiskt övervakade och spionerade på befolkningen. 

I Tyskland pågår samtidigt många intressanta och progressiva studier inom AI, informationsteknologi, etik, Big data och teknoteologi. The German Ethics Council är starkt. I övriga världen hörs röster av arten: ”Etiken är för långsam, den får konstrueras i efterhand”. Är institutionen för AI i Berlin särskilt etik-kodad? Hur hanteras tilliten (trust)? Djuplodar i dylika frågor och förundras, ödmjukas och lyssnar.

Berlin,
denna mångkulturella och mångfasetterade metropol. Vad gör den med oss? Till vilka formas vi? Vilka existentiella frågor väcks inom oss? Vad är skillnaden mellan att vara präst i Svenska kyrkan i Berlin och i en församling i Sverige? Hur samverkar Victoriaförsamlingen med andra kyrkor och föreningar i Berlin?

För ett år sedan hade jag förmånen att sändas ut som kyrkoherde till Victoriaförsamlingen i Berlin. Har du hört Marlene Dietrichs ”Ich hab noch einen Koffer in Berlin”? Nu har jag inte bara en koffert i Berlin, utan ett hem. Vad har du i din koffert? Vad är så viktigt att du inte går någonstans utan? Med mig i bagaget hade jag tjänst i olika svenska städer och församlingar med olika traditioner, tolkningsnycklar och perspektiv. Det som var gemensamt var mötet med gemene mans ökade längtan efter att få tala om tro, liv och existens. Att få bryta och byta tankar om ”Vad står jag för?”, ”I vad är jag rotad?”

Sverige kallas ibland för världens mest sekulariserade land. Samtidigt söker sig allt fler svenskar ut i naturen för att hitta en plats för kontemplation. Förslag till årets julklapp 2020 i Sverige är ”Stormköket”. Vårt sätt att umgås ute har än mer accentuerats med anledning av den omfattande Covid-19 pandemin som nu råder i vår värld. Svenskarna har alltså börjat umgås ännu mer utomhus; både hemma och ute i naturen. Professorn i religionsvetenskap, David Thurfjell, kallar oss svenskar för ”granskogsfolket”.

Hur möter en svensk präst och själavårdare denna längtan i storstaden Berlin? Hur mycket bär svensken i Berlin den svenska naturkärlekens religionshistoria, från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, via de katolska och lutherska periodernas folktro och troslära, till den moderna tidens exploatering och naturromantik? Många av våra existentiella samtal handlar om vår relation till den natur som vi älskar och är en del av, men som vi samtidigt ständigt söker dominera eller fjärma oss ifrån. Vad gör det med oss?

När livets komplexa sidor visar sig, när ångest och oro gör sig påmind, när känslan av sammanhang söker kompassriktning behöver vi ofta trevande få provtänka våra tankar och känslor på vårt hemspråk. Någon lyssnar aktivt och låter olika perspektiv mötas i livets kalejdoskop. Det kan tyckas omtumlade och obehagligt att treva efter sin existens, men livserfarenheten säger att ”Den längsta resan är resan inåt”. Så skrev diplomaten Dag Hammarskjöld, som hade rest över hela världen men inte nått vägs ände i sin inre resa. Att i själavård få mötas till fördjupning gör oss ödmjuka inför livet.

Vid möten i Victoriaförsamlingen och med den Evangeliska-Lutherska kyrkan i Tyskland, flera olika samfund och föreningar ställer vi tillsammans livets och existensens frågor. Hur hänger känslan av sammanhang samman med att ha ett hem, att känna sig hemma? Vad betyder det i en tid när globalisering manar oss att verka gränsöverskridande och tänka utanför ramarna? Hur påverkar betydelseförskjutningen av det tyska begreppet ”heimat” våra perspektiv? De svenskar som bott länge i Tyskland kan utbrista: ”I Tyskland känner jag mig som en svensk och i Sverige känner jag mig som en tysk” eller differentierat; ”Sverige är mitt första hemland och Tyskland mitt andra hemland, men det kan jag bara säga på tyska”.

I samtal, gemenskap, rymd, rörelse, diakoni, gudstjänst, bön och tradition möts vi. Vi kommer som vi är och delar ett stycke liv på vägen. Så enkelt och så stort.