Om att kunna, försöka… och misslyckas…

En fredag eftermiddag får vi ett telefonsamtal från konsulatet på Phuket. Konsulatet berättar om en Thaikvinna som är ihop med en svensk man och är orolig för honom. Mannen har haft en stroke och varit på sjukhus. Nu är han hemma igen, men han borde enligt henne åka in till sjukhuset för fler undersökningar. Mannen visar sej heta Olle Svensson, han är 80 år och från djupaste Småland. Enligt konsulatet önskar kvinnan att vi ska besöka honom.

Vi får en vägbeskrivning och ett telefonnummer. Han ska bo på en gata som heter ’pineapple road’. Vi hittar gatan i den aktuella staden. Vi åker sakta upp och ner, men hittar inte det angivna numret på fastigheten. Vi ringer numret vi fått.

-Jag är här, svarar en Thairöst, på mycket knackig engelska. Outside the yellow church.
-Okey, skriker vi i trafiken tillbaka, we come!!

Vi åker sakta upp och ner genom kvarteret igen. Det är mycket trafik, vi hittar ingen gul kyrka. Vi hittar ingen kyrka alls. Vi ringer henne igen.

-Yellow church! ropar hon.

Vi ger telefonen till en Thaikille som står vid sidan och säger att han pratar engelska. Han lyssnar på kvinnan i andra änden i ett par minuter (!).
Dom lägger på.

-Okej, säger han, på lite bättre engelska än vad hon använt sej av, difficult!
Vi håller med.
-She is down in a yellow shirt, outside the snakebar place.
Ridå.

The snakebar place är lätt att hitta. Efter ett par vändor till hittar vi en kvinna som står utomhus i en gul skjorta. Vi bestämmer oss för att inte diskutera kyrkor och skjortor.

Hon sitter på en motorcykel och säger att vi ska följa med henne. Hon åker till andra delen av stan, långt bort från vår gata. Så stannar hon framför en bar som heter pineapple bar (!) och åker ner. Vi följer efter.

Hon stannar och visar oss in i en liten lägenhet, bestående av ett rum och en kokvrå.

På sängen ligger en man och sover, som visar sej vara Olle.
Hans närmaste står runt omkring honom. När vi kommer in försöker dom väcka honom. Det går…sådär.
-They are here from embassy, säger hans fru.
Han sover vidare.
-Papa, wake up, embassy is here! fortsätter hon.
Olle vaknar. Han tittar på oss runt sängen.
-JAG ÄR FAAN FRISK!! skriker han på bred småländska, JAG SKA INTE PÅ SJUKHUS!!
Han vänder sej om och fortsätter sova.
Det blir tyst.
-Papa is little angry sometimes, säger frun.
Vi hittar ingen orsak att säga emot henne.
-Maybee you can talk to him? frågar hon och tittar på oss. Vi bestämmer oss för att göra ett försök.
-Olle, säger jag lite sådär prästigt glatt, vill du prata lite svenska??
Olle sover vidare.
-Hur är det Olle?
Olle vaknar:
-JAG ÄR TAMEJ FAAN FRISK SÄGER JAG, JAG STANNAR HÄR!!
-Men vi är inte från sjukhuset, vi vill bara höra hur det är med dej, försöker jag.
Olle sover igen.

-Ska du ha lite vatten Olle? försöker jag igen.
Olle vaknar och blänger på oss allihop.
-JAG STANNAR HÄR!!! förkunnar han, högt och tydligt.
-Little problems, ler hans fru.

Vi försöker ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Vi ger dom våra kort och erbjuder dom att ringa när Olle förhoppningsvis är på lite bättre humör, om dom vill.

När vi åker hem, sent på fredagkvällen, kommer vi fram till att ibland blir det bara fel, trots våra goda intentioner.

Olle heter i verkligheten något annat, så även gatorna och närmsta baren.