Var inte rädd


När jag känner mig nere eller ledsen brukar jag titta på videos med gulliga djurungar. Det spelar inte så stor roll vilken sort de är, men ju fluffigare desto bättre (fast pyttekrokodiler är rätt söta de med). De är ju liksom skapade för att få alla att känna ömhet mot dem. Stora ögon, mjuk päls, klumpiga rörelser. Jag klickar mig fram genom video efter video. Det finns massor. Jag är inte ensam om min fluffiga djurungar-behandling.

Jag har vänner som istället ägnar sig åt att systematisera sin förvaring hemma, eller odla massor med krukväxter, eller måla tavlor. Ytterligare andra stickar för att hantera sin ångest och depression. Det är någonting med det mjuka garnet, de vackra färgerna, med att se någonting växa fram, att göra något med händerna, som hjälper.

För en tid sedan såg jag en målning av bebådelsen, där Maria håller en stickning när ängeln besöker henne. Jag funderade på om hon blev irriterad över avbrottet, kanske var hon mitt i räknandet av räta och aviga maskor? Sedan blev jag glad, och tänkte mig henne stickandes graviditeten igenom, under värkarbetet, och sedan under flykten till Egypten. Kanske hon stickade till sin son hela livet? Kanske stickade hon mjuka små babyplagg till barnbarn hon aldrig fick? Och kanske, tänkte jag till slut, grät hon ner i stickningen under de mörka och tysta dygn då hennes son var död. Hur hennes fingrar nästan mekaniskt lade garnet om stickan, hur läpparna rörde sig när hon tyst räknade, hur garnet löpte mellan fingrarna. Mjukt, och ändå så helt utan tröst. Maska efter maska. Andetag efter andetag.

En vill ju göra något. Någonting som hjälper en att leva en timme till.

Och sen. Sen ser jag stickningen ligga där övergiven. Grovt hemspunnet yllegarn i ett nystan som farit ner på golvet och rullat iväg när hon rest sig upp i all hast. En sticka som glidit ur maskorna, men det spelar inte längre någon roll. Solstrålarna glider över golvet, och en mamma håller om sin vuxne son. Han var död, men han lever. Hon som hade gett upp, hon som hade känt svärdet gå rakt igenom sin själ, fick själv livet åter.

Det finns ingen bibeltext som återger Marias möte med den uppståndne Jesus. Hon verkar inte vara med bland kvinnorna som går till graven. Inte heller nämns hon bland lärjungarna. Jag tänker mig att hennes möte med sin son var privat. Jag tänker mig att han kom till henne innan lärjungarna. Jag tänker mig tårar och ofattbar glädje, en lättnad större än ord. Jag tänker mig att hon kysste hans kinder, att hon strök hans hår, höll honom nära sig. Och hur han omfamnade henne, hur han viskade: ”Var inte rädd, mamma, var inte rädd. Jag är här nu.”

Han viskar till henne, han viskar till oss. ”Var inte rädda. Jag är här nu.” För det finns inte längre någon anledning att frukta döden. Den är fortfarande en verklighet, och den gör oss fortfarande illa. Men den har förlorat kampen om oss, för alltid, en solig morgon i Jerusalem år 33.

Maria Bergius, präst

En kommentar

Eréne Carlin säger
12 april 2017 – 04:02

Tack! Mycket fint skrivet och berörande. Jesus blev verkligen den människa han också var och som du beskriver honom, i mötet med mamma Maria.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *