Herden, vår vän

Många av oss har kanske aldrig sett en herde, ändå samtidigt verkar bilden av herden ha fått fäste hos oss. Vi kan ta till oss den och förstå vad den står för utan att ha en verklig referens. Kanske kan vi det just för att flera av Bibelns texter så målande beskriver herdens uppdrag. Vi lär oss att herden är någon som vaktar och vallar, som vårdar och tar om hand, som känner sina får och ger dem allt de behöver, som letar upp den som är bortsprungen och som ger sitt liv för fåren.

Ibland känns herdebilden problematisk. Det främsta skälet kan vara att vi i dag inte har någon relation till vad det är att vara herde, men det lyfts också fram att dagens människor skulle ha svårt för bilden för att vi lever i en så individualistisk tid, där detta att höra till en flock som vallas runt, att bara vara en i mängden, är något av det värsta vi kan tänka oss. Det ligger nog något i det – vi vill bli sedda som de unika personer vi är – men jag tror att det inom de flesta av oss också finns en längtan efter att tillhöra en gemenskap, att få vara en del av något större och att få betyda något för andra.

Det finns en trygghet i vetskapen att vår herde, Jesus Kristus, känner var och en av oss, och att han alltid håller oss i sin hand. Han ger oss frihet, låter oss utforska okända marker och följa spår som leder bort från honom, men han tappar aldrig kontakten med oss och vänder oss aldrig ryggen. Även om vi själva kan känna oss vilsna låter han oss veta att han och flocken är vår fasta punkt, den trygghet vi alltid kan återvända till.

I Psaltaren 23 läser vi: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig…

Jag tror att vi behöver leva i vad den här psalmen faktiskt säger. Våra liv är komplexa, vi lever på ett eller annat sätt ständigt i skärningspunkten mellan gott och ont, mellan glädje och sorg, och många av oss kämpar, med oro, sjukdom, ekonomi, relationer. Den Gud jag tror på kommer inte att lämna oss ensamma i den kampen.

Gud har givit oss Jesus, och Jesus leder oss till lugna vatten där vi får vila. Han ger oss kraft och följer oss in i det allra mörkaste, och när inga andra utvägar finns kvar, ger han sitt liv för att vi ska få del av det eviga livet. Han går in i gravens mörker, håller sitt löfte att inte lämna oss ens där  – och kliver så ut i påskens ljus och visar att han är Messias, den som vi har hoppats på, och som nu har besegrat döden och i sin stora kärlek ger oss evigt liv.

Emma Hedlundh, präst