Om du hade varit här

”Om du hade varit här, hade min bror inte dött.” Orden är Martas, i Bibeln. Hon säger dem till Jesus när Lasaros har dött. Men orden är inte bara Martas, de orden, som rymmer så mycket livssmärta, känns för mig allmänmänskliga.

”Om Gud hade varit här, hade min älskade inte dött.” Jag har sagt de orden, hört de orden, och jag kan aldrig någonsin lärt mig att leva med de orden.

Varför ska sådant hända? Varför ska sorgen drabba? Varför ska goda människor råka ut för obegriplig ondska? Jag kan inte förstå det, och jag vill inte förstå det. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha en välordnad värld där Gud hindrar smärtan, inte en värld där hemska saker kan hända. Var finns Gud när sådant sker?

”Om du hade varit här, hade min bror inte dött.” När jag läser de orden försvinner resten av texten i ett töcken. De orden räcker för mig – konstigt, för de är inte särskilt hoppfulla. Men de säger att det som jag känt, har någon annan känt. Någon i Bibeln. Någon som vet smärtan i att den Gud som man trott på, hoppats på, förlitat sig på, plötsligt verkar så avlägsen.

”Om du hade varit här, hade min bror inte dött.” Det borde vara en bön i vår bönbok, borde vara något vi kunde be med i när katastrofen skett. Jag söker i mitt minne, men de flesta böner jag kan slutar med tröstens ord. Nästan inga böner uttrycker bara förtvivlan och sedan inget annat.

Kanske beror det på att vi så gärna vill göra varandra glada igen när livet är outhärdligt. Vi orkar inte med att allt gör ont, så vi tänker att vi måste trösta, lindra. Det är fint att vi vill det, men det kan sluta med att den ledsna människan måste trösta sina tröstare: ”Jodå, det känns lite bättre nu när du kom hit.” Vi kanske behöver lära oss detta, att låta sorgen ha sin gång.

I bibeltexten om Marta och hennes bror Lasaros sker underverket som så många av oss har längtat efter. Jesus uppväcker Lasaros från döden. Det är ingen tröst för den som inte fått ett mirakelingripande så att vi har kunnat behålla dem vi älskar. Det gör nästan mer ont än innan.

Och ändå talar Marta för stora delar av mänskligheten när hon ställer Jesus mot väggen. ”Om du hade varit här, hade min bror inte dött.”

Vi behöver bönerna som inte vill trösta oss, de som stannar hos oss i mörkret. Vi behöver våga stanna hos varandra i mörkret. Och vi behöver en Gud som stannar hos oss i mörkret.

Och då ljusnar det för mig. För det är den sortens Gud jag tror att vi har. Inte en sådan Gud som förklarar, inte en sådan Gud som försvarar sig när vi anklagar. Inte en sådan Gud som ger oss de teoretiska svaren på livsfrågor.

Men en Gud som sitter hos oss i mörkret, håller oss i handen i vår ensamhet, och gråter med oss när vi gråter. En Gud som kan dela den existentialistiska tomheten med oss, hjälpa oss att gå vidare utan svar, hålla om oss medan såren långsamt blir till ärr.

Där möter jag den Gud som jag kan tro på, hålla mig i, luta mig mot. Tårarnas Gud.

Charlotte Frycklund, präst