Heliga galningar


Länge trodde jag, att det var Carl Jonas Love Almqvist som skrivit orden, nu tror jag mig veta att det är Tage Danielsson (även om det är lite för populärt att tillskriva Tage Danielsson alla kloka och fyndiga verser man kommer över på nätet). Orden lyder i alla fall: ”Vad är det som livet mest förljuvar? Kanske är det folk med lösa skruvar”.

Och kanske är det så. Kanske är det människor som befinner sig lite utanför ramen som ger oss mest energi och tankar. Kanske är det människor som är lite utanför ramen som är allra närmast Gud.

Nils Ferlin skriver ju

Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän – men då var ditt rike störst.

”Heliga galningar” är ju också ett begrepp. Sådana som den helige Franciskus som lär ha predikat för fåglarna. Och sådana som Johannes Döparen. För han kan väl ändå inte ha varit riktigt klok? Det står i Bibeln om honom att han levde på vildhonung och gräshoppor och gick runt i kläder av kamelhår. Och skrek och härjade gjorde han också!

Kanske inte riktigt den gängse bilden av en from gudsman – i alla fall inte den bild vi idag har av en sådan. Inte en enda kyrkoherde, inte en enda präst alls förresten, i min bekantskapskrets, stämmer överens med den beskrivningen.

Men Johannes visste att Jesus var i antågande, och att det var Jesus man skulle följa. Johannes var nära Gud. Hur är det Jesus säger om Johannes: ”Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen men den minste i himmelriket är större än han”. Johannes har en särskild relation till Gud, han vet saker om Gud som vi vanliga människor som har vanliga kläder och äter helt andra saker än gräshoppor och honung oftast inte har en aning om.

Är det kanske så det fungerar? Att det underlättar att vara lite tokig när man ska få en god relation till Gud. Eller, inte nödvändigtvis tokig, men man måste ju tänka lite annorlunda. Man måste våga tro att Gud kan göra under i våra liv. Man måste våga tro att skapelsen, allt det vackra vi ser omkring oss nu, är ”kommet ur Guds egen hand att vara oss till tröst” som det står i visan. Man måste lämna en liten, liten spricka i fasaden så att Guds ljus kan ta sig in där, skulle man kanske kunna säga. Eller varför inte säga som Jesus i Markusevangeliet: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”.

Barnens sinnen är öppna, för ett barn finns ingenting omöjligt. En humla bör inte kunna flyga, likväl flyger den. Överallt i vår skapelse finns små underverk, vi måste bara öppna ögonen och se dem. Vi måste vara barnsliga som barnen. Eller galna som Johannes Döparen.

Så, gott folk: Öppna era ögon, öron och sinnen. Andas in sommarluften och Gud själv. Trevlig midsommar!

Kjell Dellert, präst

3 kommentarer

Katarina Uhrberg säger
22 juni 2017 – 08:03

Jag fastnade för sprickan i fasaden så Guds ljus kan komma in. Det vill jag. Jag går igenom en jobbig tid nu och väntar på ljuset.
Katarina

Jesus/magnus s säger
23 juni 2017 – 10:36

tack Jesus, för dessa insiktsfulla tjänares insikter.
barnen är svaret, vi vuxna bör återfå lite av det barnsliga,
glädjen i våra liv, att förstå
Jesu ord, var som ett barn och du finner glädjen igen.
hosannah!
J/m

Mats Eliasson säger
23 juni 2017 – 11:04

Jag vill hävda att perfektionism och elak småaktighet har präglat svenskt församlingsliv alltför länge! Man vill bara gäspa och blir allmänt uttråkad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *