Gemenskap bortom olikheter

Var det avsiktligt som kyrkovalet hamnade på söndagen med temat Enheten i Kristus? Det borde vara det, tänker jag. Jag läser episteltexten från Första Korinthierbrevet, och nästan skrattar:

”I vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar mellan er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?”

Det kräver inte mycket fantasi för att ersätta personnamnen med aktuella namn. Var det i POSKs eller Frimodig Kyrkas namn vi döptes? Var det S eller Borgerlig allians som korsfästes för vår skull? När vi ser det på det viset blir det förstås absurt. Nog har tongångarna inför valet varit stundtals hätska, en del representanter från olika listor har försökt att smutskasta och tala illa om andra, och det finns tydliga läger inom det som ska vara en enig kyrka.

De senaste veckorna har givit mig anledning att fundera över det så ofta använda uttrycket ”Vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.” Paulus verkar inte hålla med. Han ber oss, som kyrka, att vara eniga i tankar och åsikter. På många platser i vår kyrka lyckas valda, anställda och frivilliga bortse från olika inställningar i politiska frågor, och istället dra jämnt i strävan efter att vara kyrka tillsammans. På andra ställen misslyckas vi grundligt. Tonen är hätsk och lojalitet, tillit och ödmjukhet saknas.

Vi behöver återvända till ambitionen att vara ett. Att tänka så gott det bara går om varandra, och stödja varandra, även när vi inte förstår varför någon resonerar som hen gör. Vi behöver minnas att vi är sända av Kristus, och att våra kristna systrar och bröder bär samma kallelse. Vi har givits uppdraget att döpa och lära, men exakt hur, och med vilken musik, och med vilket språkbruk och vilken personal det sker, står det ingenting om i Bibeln.

Det är en liten tröst att församlingen i Korinth inte heller klarade av att visa enighet. Det är en liten tröst att inte heller lärjungarna förstod helt och hållet vad Jesus pratade om, heller. Det är en liten tröst att den kyrkliga historien är proppfull av missförstånd, splittringar, maktmissbruk och stagnation, och ändå har kyrkan överlevt. Ibland sägs det att det är ett Gudsbevis. Hade det hängt på oss bräckliga människor skulle kyrkan säkert gått under för länge sen.

Jag går till vallokalen. Där står det valarbetare från alla möjliga listor. En del har åsikter jag sympatiserar med, andra inte. Men alla, utan undantag, är Guds älskade barn. Jesus dog och uppstod för varenda en. Och kyrkan, Guds folk på vandring, kommer finnas även efter detta val. Vår frälsning är inte beroende av vilken lista som får flest röster, den är bara beroende av Jesus. Tack och lov.