Buren till Jesus

Ah, den här texten. Den här texten, vänner. Berättelsen om den lame mannen som av sina vänner sänks ner genom ett hål i taket för att få komma till Jesus, den är kyrka för mig, och jag ska förklara hur jag menar. Det finns väldigt många bibeltexter som talar om församlingen och kyrkan på så många sätt, men just den här är mig så kär.

Det är nämligen så lätt att tro att alltihop beror på mig själv. Min tro, min relation till Gud, min plats i församlingen, eller för den delen min känsla av utanförskap. Vi lägger det på oss själva, och när vi inte orkar mer, då är det också vårt fel. Men själva poängen med kyrka och församlingen är ju just att vi inte ska behöva tro att allting, inklusive vår egen salighet, beror på hur bra vi personligen presterar eller tror. Vi har nämligen hjälp.

Vi har hjälp i Jesus Kristus. Och vi har hjälp i våra syskon i kyrkan och församlingen. Vi är bildligt, och emellanåt som den lame mannen: bokstavligt burna. När vi inte orkar mer, när vi inte själva förstår vad vi behöver, när vi inte förmår tro eller hoppas, när vi inte finner orden för att be, då finns det någon som gör det för oss.

Ja, det finns många som svikits av kyrka och församling. Det syns också i den här texten, där de religiösa auktoriteterna insisterar på att sätta gränser för Jesus och för Gud. Men Jesus tolererar inga gränser för hans omsorg och kärlek. Han går bortom och utöver allt det vi kan tänka oss, allt det vi hoppas på.

Den lame mannen bars till Jesus av sina vänner, och ingenstans i texten sägs det någonting om vad syftet var, men han fick såväl förlåtelse som sin rörelseförmåga tillbaka. Jesus går utöver det vi vågar hoppas på, och ger det vi längtar efter. Och grunden för detta är kyrkan och församlingen, de kristna syskonen som bär varandra till honom.

Jag har den erfarenheten. Jag har burits av mina syskon i församlingen de gånger jag inte längre orkade mer, de gånger jag bara var gråt, de gånger Gud verkade långt borta. Kanske har också du en sådan erfarenhet?

Idag tackar jag Gud för att kyrkan finns, trots alla fel och brister, trots hierarkier och stelbenthet, byråkrati och interna bråk. Guds kyrka lever i var och en som tror för någon annans skull, i var och en som bär och blir buren, i var och en som hoppas på Gud och vågar öppna sitt hjärta.

Kyrkan lever i människor som tillsammans stöttar varandra på livets väg, på trons steniga stig.

Kyrkan lever på grund av mig och dig, men aldrig endast på grund av mig och dig. Men vi har varandra, och vi har Gud, och det räcker väldigt långt.

Maria Bergius, präst