Uppdatering från Curitiba

Hej allesammans! Det var ett tag sen jag skrev mitt första inlägg här på bloggen och tänkte att det kan vara dags för ett nytt. Jag kan avslöja ett en hel del har hänt sen jag postade mitt första blogginlägg. Inte nog med vi oskadda klarade flygresan från Landvetter till Porto Alegre, har jag även tagit mig till inget mindre än Curitiba! Här har jag spenderat de senaste veckorna i min första värdfamilj, familjen Weingärtner.

Mina dagar i Curitiba har bestått av en hel del aktiviteter i min församling och kyrka. Det har mestadels varit strålande solsken och både mitt och alla andras humör har varit på topp, våren är äntligen här! I kyrkan har jag varit delaktig i både kyrkokören, konfirmandverksamheten och syträffarna.

Jag och Isabella har haft en hel del tid tillsammans de senaste dagarna. Eftersom vi bor i samma stad bestämde våra pastorer att vi tillsammans skulle få besöka två olika projekt i grannstaden till Curitiba. Det ena projektet handlade om barn vars föräldrar blivit av med jobbet och tvingats flytta till fattigare områden utanför staden. I Projekt Dorcas som det också heter fick barnen bland annat vara med i en brassorkester. Även jag tog chansen att låna till mig en trumpet och spelade tillsammans med barnen. Förutom brassorkestern fick barnen delta i kören, spela blockflöjt och lära sig mer om Jesus. Jag och Isabella fick även besöka ett område som de flesta av barnen bodde och levde i. Jag ställer mig fortfarande frågan hur kallt det borde vara om natten i dessa plåthus när jag själv fryser i ett hus med åtminstone riktiga väggar och fönster. Temperaturen går nämligen ner mot en 10 grader om natten under våren, och ännu lägre på vintern.

Förutom besöken genom kyrkan har jag också gjort en hel del med min värdfamilj. Allt från vistelser i tropiska skogar till besök på de lokala barerna. För mig är det väldigt spännande att upptäcka och dela någon annans vardag. En av de häftigaste upplevelserna jag hittills varit med om är nog ändå när min värdfamilj tog med mig ut på jeepsafari i de Brasilianska skogarna. Min värdpappa äger nämligen en egen jeep som han brukar använda till diverse äventyr. Vi får inte glömma all mat jag har stoppat i mig heller. Jag har nog aldrig ätit såhär mycket tårta och bakelser i hela mitt liv. Men eftersom maten hör kulturen till är det ju självklart man måste provsmaka allt!

Om lite mindre än två veckor åker jag och de andra tjejerna från Sverige på semester till Rio. Det ska bli oerhört spännande och jag kan erkänna att detta är en av mina drömmar som går i uppfyllelse. Jag ser allra mest fram emot att få beskåda Kristusstatyn, Cristo Redentor. Men också att få ta del av sambamusik och den härliga atmosfären som jag är säker på att Rio har att erbjuda!

img_20161001_135653

Må gott önskar Månia

Våra första veckor på Filippinerna

Magandang araw allihopa!

Det betyder goddag på filippino, vilket är att av väääääldigt många språk som talas här på Filippinerna. Just nu befinner sig Emma och Klara i den lilla staden Tayasan som ligger på ön Negros Oriental. Vi bor hos en helt fantastisk värdfamilj. Familjen består av en sockerberoende fyraåring, som heter Candysse, hennes mamma, Chenchen, mammans föräldrar, William och Lillian, en bror, William II, och hans flickvän Lean.

Vi mår fantastiskt bra, och får uppleva så mycket så att det ibland är svårt att ta in alla intryck. Det första vi fick vara när vi kom hit var att gå på vaka i hemmet, eftersom våran supervisor Kleins mamma precis gått bort. Det är verkligen skillnad på hur förberedelserna inför en begravning ser ut här om en jämför med hemma.

Vi har fått träffa massa fantastiska människor, som till exempel; rektorn på en skola som ägs av IFI (en samarbetskyrka till Svenska kyrkan) och stadens borgmästare, ingen av oss har ens träffat våra egna städers borgmästare, som kan jämföras med våra landshövdingar. IFIs ärkebiskop har vi även fått möjligheten att träffa två gånger, och han är underbar. Så rolig. Det första han gjorde när vi träffar honom för första gången i en fullproppad kyrka i Manila var att välkomna oss hit till Filippinerna på svenska, och han verkar vara väldigt mån om att vi ska ha det bra här.

På den 1 ½ veckan vi har varit här i Tayasan har vi hunnit med så himla mycket saker att jag inte ens kommer ihåg allt. Det är nya intryck hela tiden, och vi gör allt för att hänga med i svängarna. Vi har fått vara med om predikan som är 45 minuter långa, och tror dagligen att vi ska dö i trafiken, men vi har även fått träffa så många fanatiska människor som jag bara vill stoppa ner i en låda och ta med mig i resväskan hem till Sverige.

Vi är så tacksamma över att vi får uppleva allt det här, och hoppas att ni där hemma mår lika bra som vi gör! Nu ska vi ut på fler äventyr!

Stora kramar Emma, Strängnäs stift, och Klara, Linköpings stift.14455791_1069959933052087_1379510312_o

Amanda’s First day in the Philippines

imageTjena! Kamusta! Hello!

Ang plangalan ko po ay Amanda Wisselgren. image
My name is Amanda Wisselgren and yesterday i arrived here in the Philippines with my traveling friends Lo, Emma and Klara.
My brain haven’t really processed yet that I am here now and that I will stay here in 3 months!

I have never been this long from home, so at the same time it as it feels like I’m not gone for super long, it feels like I just left my life at home for forever.
So, how is my life at home then may you wonder, or maby not, I will tell you anyway!

I’m really looking  forward to learn new things from this trip, and just because I don’t know really what I am going to learn. I love to meet new people and that’s one of many things I know is going to happen so that will be really fun!

As I said I just arrived here yesterday and there is already much difference from home. It’s a lot more humid, VERY, but in a refreshing way! It’s also a lot of differences when we were driving through the city to eat yesterday. We drove threw a red light district and saw some homeless children. I was prepared that these differences would be here, it’s just very weird to take in when I’m actually here. I didn’t give it to much thought when we saw it because we had just arrived with the plane, but just because I have worked with children in similar situations in Sweden I think that will be something that i will notice and compare with Sweden rather I like it or not.

The people that we met so far has been so kind and happy, I feel so lucky so get this opportunity.

To be honest, it was a bit hard to wright in English so maby ill just wright in Swedish from now on… Or I’ll just suck it up and wright in English. What I’m trying to say is: we’ll see!

You can follow me on Instagram where I will post small videos of situations during our tripp:
@filmippinerna
And you can follow my friend on her podcast on YouTube:
Filipod Emma Ronquist

Have a great day! Love/ Amanda Wisselgren

(i havent been able to post this in 5 days so there is really a lot to add, but I will take that in another post.”

 

En skakig början (katikakatika)

Hej alla!

En liten uppdatering från Tanzaniagänget!

Som ni kanske hört så har det varit en jordbävning här i Tanzania, nära Bukoba där vi bor. Vi bodde på ELCT hotel i Bukoba när jordbävningen inträffade. Den 10 september låg vi och vilade efter en god lunch och vaknade upp av att hela hotellet skakade. Först förstod vi inte alls vad som hände och folk utanför stod och skrattade. Sen började det igen och då sprang vi ut ur våra rum. Det va då vi förstod vad som verkligen hade hänt. Några av oss va skakiga i flera timmar efteråt och hela händelsen va vädligt svår att ta in. Några som vi träffat blev drabbade vilket är hemsk då vi inte kan göra något härifrån. Vi förstod inte heller hur allvarligt det var förens vi gick in och läste på Richterskalan att jordbävningen låg på 5,7 vilket är väldigt mycket för detta området. Vi förstod också när alla vi träffat började prata om alla som dött, alla skadade och alla hus som rasat. När vi åkte in i Bukoba någon timme efter händelsen kunde man se väldigt många hus som rasat, tak som förfallit och sprickor i väggar.

Dagen efter, den 11 september deltog vi i begravningsceremonin för alla som dött. Där talade premiärministern för Tanzania om det som hänt. Det kändes som om hela staden va där för det va fullproppat med folk överallt runt hela fotbollsplanen där ceremonin hölls. Våra tankar går till alla drabbade och deras familjer.

På kvällen runt 22.00 när vi precis skulle sova kom det ett efterskalv som skakade om några av oss igen. Men det va ett väldigt litet efterskalv men vi har hört att även efterskalvet har förstört hus och skadat människor.
Just nu befinner vi oss på en skola som drivs av ELCT. Några av eleverna vågar inte sova inomhus utan sover i tält för de är så rädda för att det ska komma ännu ett efterskalv.

Vi mår bra! Ingen av oss är skakade och vi klarade oss med en väldans tur. Några av oss är rädda för ännu ett efterskalv men vår mår bra under omständigheterna. Vi har träffat några som tycker detta är jättejobbigt och som inte riktigt vet hur de ska hantera detta. Hela händelsen är väldigt omtumlande men vi är glada att vi har kunnat ringa hem och prata med nära och kära. Vi pratar väldigt mycket i gruppen också och är öppna med vad som har hänt.

Bortsett från kaoset har vi det jättebra och har lärt känna jättemånga nya och härliga människor! Det är så många stunder som förgyller vardagen med glada människor, välkomnande människor och glädje över att vi är här. Landskapet är helt fantastiskt och mycket grönare än vad vi trodde. Maten är väldigt god men väldigt mycket kolhydrater som ris, potatis och spagetti. Men våra magar mår hyfsat bra ändå!

Här på skolan har vi olika kurser. Vi har bättrat på vår kunskap i Swahili och lär oss om kultur och historia i Tanzania och ELCT och deras arbete. Det är helt fantastiska människor här och även om alla inte kan engelska så kommunicerar vi förvånansvärt bra! Igår satt vi och spelade kort med två elever här. Trots att en av dem inte kunde någon engelska så förstod han precis hur spelet gick till och vann över oss två gånger. Det är helt underbar hur lätt man kan prata med varnades här även om man inte talar samma språk.

Lev väl och ta hand om er och alla ni tycker om.

/Louise, Maja, Hanna och Oskar

Vi har kommit fram till Filippinerna

Halli hallå. Jag är en av fyra som har åkt till Filippinerna(!!) Vi landade i Manilla igår kväll. Jag heter Emma Ronquist och är 20 år gammal från Örebro Nikolai församling som tillhör Strängnäs stift. Så länge jag kan minnas + några år till har jag varit aktiv i kyrkan på många olika sätt. Från att vara deltagare till att leda. Nu i sommar har jag varit kyrkvaktmästare som jag verkligen har trivs med.

Jag är en person som älskar att resa och att vara aktiv , spontan och göra saker hela tiden. I början av sommaren kom jag hem från mitt 1,5 år långa äventyr i USA där jag jobbad som aupair.

Att jag just nu befinner mig i Manilla med mina resekompisar är helt fantastiskt. Jag är så himla glad att jag har fått chansen att göra detta och kommer verkligen ta vara på varenda minut. För att jag ska kunna minns så mycket som möjligt har jag en podcast om man kan följa på youtube som heter filipodden.

Nu ska jag bara uppleva, kom i håg ni är ni och ni duger!

Lev Väl

13843401_1344597675568817_322848914_o

 

Sista stoppet!

Här sitter jag och mina trötta resekamrater och väntar på sista flyget på vår väg till Tanzania. Vem jag är? Jo, Hanna heter jag och jag kommer ifrån Göteborgs stift närmare bestämt Tjörn. Jag har sen barnsben varit aktiv inom kyrkan på olika sätt, senare år har jag varit kyrkvärd och ung ledare i olika samanhang.

Jag har även ett stort engagemang inom SKUG, svenska kyrkans unga Göteborg, där en stor del av mitt hjärta har fastnat. Unga i olika typer av sammanhang och engagemang är något av de bästa jag vet! Utöver det tycker jag att hästar är coola och spenderar när tiden finns gärna den i stallet.

Denna resa som jag och mina tre resekompisar ska iväg på hoppas jag är något av de bästa jag får uppleva. Vi har vetat ganska länge att vi ska iväg men det har fortfarnade känts så långt borta. Men nu sitter jag här och väntar på planet och inom kort kommer jag vara framme i det land som jag ska bo i, i tre månader. Detta ska bli fantastiskt och jag hoppas ni vill följa oss på vägen!

Hanna Lavén, Göteborgs stift

20160909_095004

Jambo! Mimi ni Louise

Hej alla!

Mitt namn är Louise Svensson jag är 20 år och en av de fyra som ska åka till Tanzania!

Jag kommer från Jönköping, Växjö stift och bor med min pojkvän i en lägenhet i stan. Jag tog studenten förra året där jag gick estet musik. Jag har jobbat i kyrkan i lite mer än 9 år. Jag fick vara med som hjälpledare i början och när jag va 16 fick jag en anställning som ungdomsledare. Jag har hand om en barnkör tillsammans med min kyrkas kantor och är hjälpledare i en barngrupp. Sen har jag också varit med på några kollon där vi åker ca 3 olika kyrkor till ett ställe som heter Tallnäs.

Just nu sitter jag i bilen påväg till Arlanda! Det är bara några ynka timmar kvar tills vi sitter på planet mot Tanzania. Jag är dock väldigt nervös då jag verkligen inte tycker om att flyga men det kommer säkert att gå bra. Mina känslor nu är väldigt blandade. Jag är nervös och orolig för flygresan och ifall jag fått med mig allt och inte glömt packa ner några tabletter eller andra viktiga saker. Men samtidigt är jag så glad och pepp och förväntansfull! Vi har fått lite mail från några som vi ska bo hos och de verkar helt underbara! De skriver redan att de älskar oss och verkar vara så glada att vi kommer och så gästvänliga. Det känns verkligen superbra och för mig en trygghet också.

Under kursen har vi 18 som ska åka fått lära oss massa om säkerhet och viktiga frågor och vi har fått en bild av hur en vardag kan se ut i respektive land. Men för mig är allt forfarande oklart och jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer se ut eller vara i Bukoba där vi kommer bo. Men samtidigt är jag glad för det också, jag kommer komma ner med ett öppet sinne och ingen har sagt åt mig att såhär kommer det va. Jag är supertaggad på att få leva i en annan miljö i tre månader och få träffa massa underbara männikor. Jag är så glad att just jag fick en plats i detta utbyte och att jag blir utsänd av svenska kyrkan.

snart lämnar vi Sverige och jag kan inte vara med taggad!!

Ha det fint! /Louise Svensson, Tanzania

image

Att vara en alien och att vara värd mer

Det är knappt att det går att förstå att det bara är en vecka sedan vi lämnade Sverige för att påbörja dessa månader på andra sidan ekvatorn. Sydafrika är ett helt fantastiskt land, det har jag redan hunnit förstå, och människorna är trevliga och tillmötesgående. Det känns som att jag varit här i en evighet, och längre än så vill jag stanna!

Min dag började på en förskola där ca 30 barn spenderar sina dagar. Förskolan samarbetar med Sikhona Care Center där jag är stationerad för att jobba med deras olika projekt – bland annat  förskolan. Barnen som är där är till stor del föräldralösa, och de som inte är det har varit med om andra hemskheter i sina korta liv. Att spendera bara 15-20 minuter med dem som jag gjorde imorse gav mig tillräckligt mycket energi att jag skulle kunna flytta ett berg nu. Jag, med mitt väldigt blonda hår och (fortfarande) väldigt bleka hud, var en alien för barnen redan innan de såg min arm – där jag har två tatueringar. Till en början var barnen blyga och pekade på armen följt av viskningar på zulu (som är ett enormt svårt språk att förstå, tro mig) innan en modig pojke vågade sig fram för att klappa lite försiktigt med sitt pekfinger på en av tatueringarna. Sen var leken igång. Jag tror jag blev klappad över hela kroppen i tio minuter och jag delade skratt med dessa barn som ser lyckan i det lilla även när de förlorat hela sin trygghet. Tack och lov kommer jag få träffa dem igen och få ännu mer glädje och energi av dem. Barn är helt fantastiska!

Nu är jag tillbaka på kontoret, Sikhona Care Center, och har blivit lite briefad på vad jag ska spendera min månad här i Ladysmith med att göra. Jag har läst om deras program specialicerade för både kvinnor och män som arbetar för att upplysa dem om HIV-spridning, våld i nära relationer och tonårsgraviditeter (trots att graviditeterna här kan börja redan vid 12års ålder… Ofattbart). Målet är att förebygga alla dessa saker, och sloganen för kvinnornas program Zazi – know your strenght är #imworthit – allt för att kvinnor i alla åldrar ska förstå att även om man kommer från extrem fattigdom finns det sätt och möjligheter att komma bort från Ladysmith och till det fantastiska liv som alla förtjänar, genom utbildning och självkännedom. Helt fantastiskt!

DCIM100GOPROGOPR0104.

Sikhona Care Centre. Här mår jag bra!

 

Snart åker vi!

Hej!

Jag heter Oskar Allerstrand och är en av de fyra stipendiater som åker till Tanzania idag. För ungefär tre månader sedan tog jag studenten från Täby Enskilda Gymnasiums naturvetenskapliga linje. Sedan dess har jag bland annat varit ledare på konfirmationsläger på Fårö för Täby församling, ett väldigt roligt uppdrag. Jag är alltså aktiv i Svenska Kyrkan i Täby församling, och mycket aktiv i SKU Täby där jag sitter i styrelsen. I SKU har jag varit aktiv sedan jag konfirmerade mig år 2012, och har där intresserat mig för internationella frågor. Det var också så jag kom i kontakt med utbytet och bestämde mig för att söka.

Jag är 19 år gammal och utöver mitt engagemang i kyrkan har jag under min gymnasietid hunnit med att jobba som fotbollstränare för ungdomar, engagerat mig i frågor som människohandel, och utvecklat ett intresse för specialkaffe.

Såhär på morgonen innan avfärd känns det supernervöst, jag är orolig för om jag har lyckats packa med allt jag behöver och för hur det kommer att kännas när jag kommer fram. Förhoppningsvis kommer nervositeten lägga sig när jag har satt mig på flygplanet och kommit iväg på riktigt. Jag är full av förhoppningar och är övertygad om att jag kommer att se otroligt mycket häftiga saker och träffa underbara människor.

/Oskar Allerstrand, Stockholms Stift

ska%cc%88rmavbild-2016-09-08-kl-09-58-05

Här är Tanzaniagruppen! Vilket härligt gäng! Ni kan följa oss på instagram @jambotanzania

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är jag!

image
Foto: BLT/Lena Ehring

Hej!

Mitt namn är Maja Väpnare och jag är en av de 4 som kommer befinna sig i Tanzania i höst, som utsänd genom Ung i den världsvida kyrkan. För att ni ska få en liten bild av vem jag är så ger jag en liten presentation av mig själv:

– Jag är 19 år och kommer från Asarum (Karlshamn, Blekinge). Jag tillhör Lunds stift och är den enda deltagaren som kommer härifrån i år. Mitt engagemang i Svenska kyrkan började i Asarums församling vid 6-7 års ålder. Sedan dess har jag varit med både i kyrkans barnkör, Eftis och juniorgruppen, som sommarkonfirmand och senare Ung ledare, sommarjobbat i grannförsamlingens sommarcafé, samt varit körmedlem i kyrkokören Chorus. För mig är gemenskapen kring tron det viktigaste inom kyrkan och känslan av att man alltid är välkommen dit precis som man är.

Jag tog studenten i våras från det estetiska programmet – inriktning musik, men hoppas på att så småningom kunna gå vidare med mina studier inom mänskliga rättigheter och internationella frågor.

Imorgon åker jag och mina reskamrater iväg på vårt äventyr till Tanzania. Vi kommer befinna oss i och kring staden Bukoba, som ligger vid Victoriasjöns västra strand. Jag är supertaggad på att få åka iväg, samtidigt som det är lite nervöst och vemodigt att säga hejdå till familjen hemma. Men jag vet att detta kommer bli en fantastisk resa och jag kommer ha vuxit så mycket som människa när jag kommer hem i slutet på november. Det är det jag hoppas på i alla fall!

Följ gärna mig & Tanzania-gänget på Instagram:
Privat: @majavapnare
Gemensam: @jambotanzania

Mvh, Maja