På denna gamla kyrkmålning ställer man det nya förbundet i stark kontrast mot det gamla på ”lagens tid” med syndafall och död. Människan i mitten bör enligt målaren välja den ljusa framtiden genom kristus.
Jag fortsätter skriva om relationen mellan judar och kristna (jag började häromdagen: ”Guds båda folk?”). Jag lyssnade för en tid sedan på vår stiftsteolog Kamilla Skarström Hinojosa och fick lära mig nya saker om hur det gick till när relationen mellan judar och kristna först gick åt skogen. I korta drag var det som följer.
Den tidiga kyrkan ansågs i romarriket vara ett slags judar, vilket ju inte var så konstigt eftersom de var det. Med tiden så var det alltfler kristna som kom från hednisk bakgrund men de räknades ändå som judar eftersom de inte på något sätt brutit med den judiska tron. De var monoteister med skilde ut sig genom att tro att Jesus var messias. De skilde också ut sig genom att de hednakristna inte levde efter alla budord.
Att räknas som judar var ibland jobbigt eftersom romarna ofta hyste en hel del förakt för judar men oftast var det väldigt bra. Judarna hade nämligen också en del viktiga privilegier. Eftersom de vägrade erkänna andra gudar än den ende guden så var de befriade från kravet på att tillbe andra gudar, till exempel att tillbe kejsaren om gud. Många romare beundrade också judarna och en stadig skara ”proselyter” (se där, ett ord från den knepiga pingstdagstexten!) valde att ansluta sig till judendomen.
Vatttendelaren kom i samband med det ”judiska kriget” år 70 då judarna reste sig mot rom, blev krossade militärt, skingrades och fick templet förstört. I samband med det blossade mycket judehat upp även runtom i resten av världen där judarna levde utspridda på olika orter.
De kristna ställdes inför ett problem och en frestande möjlighet. Nu när det inte var lika fördelaktigt att räknas som judar längre valde de att fjärma sig från den judiska identiteten. De betonade kraftigt skillnaderna mellan sig själva och judarna och samtidigt kämpade de för att få behålla privilegierna som tillkommit judarna. För att göra det uppfann de vad vi nu känner som ”ersättningsteologin”. Judarna har ersatts av de kristna som nu är det sanna Guds folk. De kristna står för den rätta uttolkningen av bibelns skrifter.
Många kyrkofäder (som jag annars är van att hålla högt) ägnade sig åt det här projektet, såsom Tertullianus, Chrysostomos (som i åtta bevarade predikningar framhöll hat mot judarna som en kristen plikt), Marcion, Origenes och så vidare. Augustinus ansåg att judarna skulle tvingas leva i slaveri eftersom de dödat frälsaren Jesus.
Där började en lång, lång kristen tradition av antisemitism. Jag antar att när väl bollen var i rullning så var den svår att stoppa. Många gånger är det så att vi inte handlar illa mot någon för att vi tycker illa om dem, istället övertalar vi oss själva att vi tycker illa om de vi behandlar illa (för att undvika känslan av kognitiv dissonans, att vi handlar ologiskt). Behandlar vi någon illa vill vi rättfärdiga med att de förtjänar det.
I våra dagar har svenska kyrkan (och många andra kyrkor) tagit fullständigt avstånd från all sorts antisemitism, läs gärna dokumentet ”Guds vägar” där det här reds ut. I praktiken är det förstås så att många mindre lyckade tankemönster lever kvar oreflekterat. Det får vi nog hålla på med ett bra tag med att förbättra.
Det där var den historiska bakgrunden till mycket elände och förföljelse för det judiska folket och en utarmning av den kristna teologin genom att man glömde bort alltför mycket av sitt judiska arv. Nu gäller det att vi lyckas laga mycket som gått sönder och hitta bättre tankemönster i framtiden,
Lämna ett svar