Jag är präst i svenska kyrkan.
Jag var på en konferens där det var förbönsgudstjänst på kvällen. Min man och jag hade en ganska tuff period och jag gick till ett par för att få förbön. När jag berättade frågade mannen mig om det också var så att vi hade problem med intimiteten just då när vi bråkade så mycket. Ja det påverkades såklart. Varpå han i förbönen säger att det är viktigt med det intima och att det tillhör en relation och att ofta är det extra jobbigt för mannen. Hela upplägget på det han sa gick ut på att jag skulle ha sex med min man för att det var där skon klämde och min känsla när jag satt där var att jag borde ligga med honom för hans skull och äktenskapet, vad jag kände frågades inte efter. Hela tiden satt kvinnan, hans fru, och höll mig i handen. Jag gick därifrån med en bitter eftersmak.

Jag har en historia som jag har haft obehag av sedan jag var i 17-årsåldern (idag är jag 42). Då var jag en tonåring med depression och grubblerier som nästan varje helg åkte till stiftsgården. Där träffade jag ungdomsledaren XX (han var vuxen) som kanske såg mig som ett lätt byte. Det började med att han gav mig fördelar, det bättre rum än de andra volontärerna, särskilda förmåner som de övriga helgjobbande ungdomarna inte fick. Det slutade med att han tvingade till sig sex. Och jag som var en kristen ungdom som tänkt vänta med min sexuella debut minns att jag sa nej upprepade gånger, men han gjorde det ändå. Jag hade väldiga skuld och skamkänslor och tänkte naivt att ”då måste jag vara med den här mannen – eftersom vi har legat med varandra”. Så jag gav upp – och vi hade ett hemligt förhållande som vi smög med eftersom han inte ville bli av med jobbet på stiftsgården. Ett förhållande baserat på våldtäkt. Jag tror att många misstänkte vad som pågick. Men ingen sa något. Man blundade inför det som hände. Och jag kunde inte berätta för någon. Jag minns att han fortsatte träffa alldeles för unga tjejer. Jag grips ibland av rädsla att det fortfarande pågår! Han arbetar fortfarande med ungdomar i kyrkan. En man som gjort det han gjort mot en ung människa, lämpar sig inte som ungdomsledare. Jag borde ha larmat tidigare.

Under min två första år i kyrkan fick jag dagligen väldigt tydliga sexuella inviter av den manlige IT ansvariga i kyrkan. Jag tackade artigt nej som jag alltid har lärt mig att göra, dvs jag sa aldrig ifrån argt. ”Se det som en komplimang” sa han. IT ansvarig gjorde de sexuella inviterna även när vi skulle ha möten och alla hörde och suckade lite, men lät det vara. De flesta närvarande på de mötena var manliga chefer. Alla ursäktade honom med ”det är så han är” och ”han menar inget direkt med det”. Även fackliga ansvariga var närvarande vid många tillfällen och en gång sa en av dem till mig ”är det inte jobbigt?” ”jo, sa jag” ”bara ignorera honom” blev rådet tillbaka från den fackliga manliga representanten. Nu i efterhand är jag arg på mig själv att jag inte satte stopp för det men också på mina kollegor och chef som bara lät det vara. Det är ju inte ok och fråga om man ska ”gå in i städskrubben innan mötet och mysa lite för du är så het”.

Jag jobbade på ett stort läger, där stiftets konfirmandkonsulent (kvinna) var huvudansvarig. En busschaufför/allt-i-allo (man) anlitades i många år av konfirmandkonsulenten vid många olika ungdomsläger och ryktet gick bland ungdomarna och ledare hur den här mannen hade antastat många unga tjejer genom åren. Han liksom minglade runt och umgicks med ungdomarna där inga andra vuxna ledare befann sig. Konsulenten fick reda på att chauffören förgripit sig på ett flertal unga tjejer i sin hemort och borde ha förstått då att ryktena och anklagelserna i lägersammanhang också var sanna. Trots det sa konsulenten bara ”jag har pratat med honom och han säger att han inte har gjort nåt och han är min vän så jag litar på honom”. WTF!? Hur kan man resonera så?! Som konfirmandkonsulent…!

Senare såg vi ledare i sociala medier att konsulenten hade anställt chauffören på sitt nya jobb (ej kyrkligt jobb) också + att de verkade umgås privat. Ofräscht!

Som präststudent lärde jag känna en kille som jobbade som väktare och samtidigt pluggade teologi. Han hade också påbörjat polisutbildningen. Han uppvaktade mig flitigt och en dag följde jag med på en promenad. När vi satte oss på en bänk erbjöd han sig att -som utbildad massör- massera mina onda axlar, vilket han också fick tillåtelse att göra. Tyvärr övergick nackmassagen till att han tog fasta grepp om mina bröst istället. Jag blev helt chockad och paralyserad.

När jag hörde mig för i studentsammanhang förstod jag att den här mannen var känd för att vara olämplig som präst och väldigt speciell, udda och annorlunda. Så småningom fick jag veta att han hade blivit stoppad från polisutbildningen eftersom han ansågs olämplig och hade fått ett antal anmälningar emot sig då han jobbat som väktare. Döm om min förvåning när jag några år senare såg honom i Kyrkans tidning som en av de nyprästvigda…! Det är verkligen helt skevt, detta med antagningsförfarandet i Svenska kyrka. Så mycket godtycklighet och så många olämpliga (ffa män) som går igenom, medan en del andra, helt rimliga inte antas

Min konfirmationsprästs händer var plötsligt över hela min kropp. På ett liggunderlag med sovsäcken öppen, det var supervarmt eftersom vi trängdes runt 60 personer i den lilla stugan. Jag var inte konfirmand, utan sedan flera år engagerad som ledare på det årliga sommarlägret. XX var i 75-årsåldern, min stora andliga förebild, som en morfar.
Hans plötsliga gränslöshet gjorde att jag, på en nanosekund, gick in i total förnekelse: Det hände inte, det hände inte. När jag, som i förbifarten, senare samma dag nämnde det för en annan ledare blekande han och frågade direkt: ”Har du berättat det här för någon annan?” Hans reaktion gjorde det glasklart för mig att jag kommit nära en öm punkt. Jag började fråga runt.
Jag och en annan ledare, som också utsattes för hans stora , starka händer den sommaren och hans förnekande vid konfrontation – ”Du bjöd in till det” – bestämde oss för att anmäla och sätta punkt för fortsatt framfart. Det blev snart en styrelsefråga, en styrelse som genom alla år dragit till sig diverse kända kulturpersonligheter och näringslivspampar… ety det var ett sånt konfirmandläger som ansågs vara intellektuellt, progressivt, konstnärligt, okonventionellt – godkänt för de som ville att ungdomarna traditionsenligt skulle bli konfirmerade, men helst inte religiösa; ”Det är ju viktigt att man kan prata om livsfrågor”.
Att vakna med ens högt älskade och respekterade konfirmationsprästs händer på hela sin kropp, det var fruktansvärt.
Att under det styrelsemötet till vilket jag och min ledarkompis blivit adjungerade och på skakiga ben gick för att lyfta denna smärtsamma fråga, få höra från ordföranden –  ”Ja, vi ska väl inte döma XX så hårt, man vet ju själv aldrig hur man blir när man blir gammal, hö, hö”, det var som att skåda Djävulen i vitögat. Bortsett från att denne man inte bevärdigade sig med att möta våra blickar.

Efter en omfattande rundringning utifrån matriklar – lägren pågick under 60-, 70-, 80- och 90-talen – visade det sig att några konfirmander varje år hade blivit utsatta för XX:s händer, tunga och stora kropp. De hade samtliga blivit varmt omhändertagna och tröstade av en kvinna som arbetade på stiftsgården – en Underbar farmorlik kvinna – och övertalats att stanna kvar på lägret. ”Han menar inget illa, han är bara sån. Man får ta det onda med det goda”.

XX avsattes väl aldrig, styrelsen tog på sig att göra en polisanmälan, jag vet inte om den blev gjord. XX hade varit ett ärende för domkapitlet tidigare, jag vet inte heller om han där togs upp som ett ärende om sexuella övergrepp. Jag vet bara att lägrens attraktionskraft klingade av. Jag nöjde mig med det. Men jag blev svartmålad och demoniserad av kretsen närmast XX, vilka tidigare varit som en familj för mig, det skickades trista brev de första åren, med sen klingade det av.

Efter konfirmationen fanns en ungdomsgrupp som träffades en kväll i veckan. När den var slut så fyllde ledaren bilen med ungdomar och körde hem dem. Eftersom jag bodde längt bort blev jag kvar sist. Första året när jag var 14 gick det bra men när jag fyllt 15 körde han istället till en parkering och tvångskysste mig, tryckte sig emot mig och frågade om jag kände hans lem. Jag var så ställd, försökte säga att han hade ju fru och barn. Lite efter det här så skulle vi ha en utbildningshelg för ungdomsledare men när vi väl var på plats var vi bara tre tjejer och sen ledaren med sina kompisar. Det var middag med mycket alkohol. Han sa att enda sovplatsen för mig var i hans rum, eftersom det var våningssäng kände jag mig ändå rätt säker. När jag låg i överslafen och tryckte mig mot väggen kom han och stack sin hand innaför mina trosor och tvångskysste mig. Jag hotade med att skrika och så småningom slutade han. Sen förstod jag att han gjort så med många och att det var för att få tillgång till tjejer som han var ledare. På en resa sas det att han supit en tjej redlös och sen legat med henne. Det var svårt att säga nej för alla tyckte han var så snäll som skjutsade hem och som ordnade resor mm. Jag var ensam och den här klubben var enda aktivitet jag hade och visst var det skönt att få skjuts hem men sen har jag förstått att priset var väldigt högt. Då trodde jag att jag kunde hantera det men så var det ju inte.

Jag har deltagit i en grupp som träffats en eftermiddag i veckan.
Där har den kvinliga ledaren i köket, intill rummet där vi samlats, säga till en annan person att ”hon söker manlig bekräftelse”. Jag hörde mitt namn nämnas och upplevde det kränkande och orden har länge förföljt mig.
Jag är en person som är självständig och har verkligen inte ett sådant behov. Däremot så betraktar jag kvinnor och män som jämbördiga människor.

Mitt pastoradjunktsår avslutades med ett konfirmationsläger där min handledare tillika distriktsprästen åkte hem från lägret mitt i natten för att hämta helig olja från Jerusalem för att smörja en konfirmand som han ansåg behövde det då konfirmanden i fråga uttalat att denne var nyfiken på alternativa religioner. Min handledare ansåg att han behövde smörjelse för att komma ifrån sådana tankar och för att den onde satt klorna i konfirmanden. Jag och de ungdomsledare som var med på lägret var helt chockade över min handledares agerande. Det hela var som taget ur en overklig film. När vi hade utvärdering om lägret sa jag att hade jag inte vetat om att detta var ett läger i svenska kyrkans regi hade jag kunnat tro att det var någon sekt som höll i lägret. Detta föll inte i god jord och handledaren visade sitt missnöje genom att ifrågasätta om jag ens skulle närvara på konfirmationsgudstjänsten som också skulle vara det sista jag gjorde på mitt adjunktsår. Jag stod på mig och var med. Då jag sökte min andra komministertjänst och varit på intervju ringde kyrkoherden i den församling jag sökt tjänsten upp min dåvarande kyrkoherde som gav mig fina vitsord. Då blev kyrkoherden som ringt om referenserna helt tyst i luren och sa; menar du det du säger nu? Javisst sa min dåvarande kyrkoherde. Du förstår sa kyrkoherden i den församling jag sökt hon har de sämsta tänkbara referenser från sitt pastorsadjunktsförsamling. Min dåvarande kyrkoherde berättade detta för mig och då jag inte hört ett ljud om att det fanns klagomål på mig under året jag utnyttjades som komminister i min pastorsadjunktsförsamling ringde jag upp både distriktsprästen som varit min s.k handledare (med stor förkärlek till att endast tala om sig själv och vad Kristus ville med honom då vi hade handledning) och den kvinnliga kyrkoherden. Jag konfronterade dem med uppgifterna som kyrkoherden där jag sökt komministertjänsten fått men båda hävdade att detta hade ingen av de sagt. Jag ringde då upp kyrkoherden som fått uppgifterna han blev tyst och efter en stund sa han; uppenbarligen vill ingen av dem stå för det dem sagt. Jag ringde då rekryteringsadjunkten i det stift jag tillhört som blev rosenrasande och han sa att hade det varit så katastrofalt ställt med dig som pastorsadjunkt hade de garanterat slagit larm och jag har bara hört positivt om dig. Men det gick bra att utnyttja dig och låta dig arbeta som komminister. Han rådde mig att få skriftliga referenser av den kvinnliga kyrkoherden. Jag ringde henne igen men hon vägrade hon kunde tänka sig att lämna tjänsteintyg, det var de skyldiga att göra, men inga referenser de ville hon lämna muntligt. Och med orden att ditt pastorsadjunktsår kommer alltid att förfölja dig det kommer du inte ifrån avslutades samtalet. Jag fick inte den tjänsten jag sökte men alldeles efter en annan komministertjänst på stående fot, utan att de ringde någon och mig veterligen har ingen annan arbetsgivare ringt min pastorsadjunktsförsamling. Jag sa ifrån under mitt pastorsadjunkt, dels på konfirmandutvärderingen. Jag försökte även säga till när jag upplevde att jag hade för många begravningar då fick jag svaret av den kvinnliga kyrkoherden att så är det att vara präst i x stad. När jag under slutet av mitt pastorsadjunktsår blev sjukskriven under några veckor då jag haft 2 begravningar i veckan ibland 3 och stiftet kopplades in då klämde hon fram. Hon har haft för många begravningar. Efter mitt pastorsadjunktsår fick församlingen ingen ny pastorsadjunkt då det blev tydligt för stiftet att p.a utnyttjades som komminister. Mitt straff blev bla referenser som ifrågasatte om jag ens hade en gudstro. Mitt första år som präst var vidrigt att uppleva och de människor som skulle ta hand om mig visade sig vara de värsta tänkbara.

Sedan jag prästvigdes och kom ut i församlingstjänst så har jag fått utstå många, många telefonsamtal av sexuellt störda män. De har ringt dag, kväll och natt på min telefon och först angett att de är i själanöd, men det visar sig snart att de har en annan agenda, som fascinerande ofta handlar om att de ska berätta hur stor kuk de har, hur oroliga de är att den stora kuken ska skada den de har sex med. ”MEN PRATA MED NÅN I VÅRDEN OM DET, INTE PRÄSTEN!!!” vill jag skrika.

När jag suttit som jourhavande präst via SOSAlarm har jag fört statistik som visar att det i snitt är 65 % av samtalen varje natt som kommer från män med sexuell störning. Det är ett helvete att sitta där mitt i natten och gång efter annan höra stönande män som blir aggressiva när jag påtalar att vi ska avbryta samtalet. Efter att ha pratat med män som bett mig vara kvar i luren tills de kommer/hört män skrika att de sprutar sats över köksluckorna m.m. i ett flertal år så kan jag konstatera att min bild av svenska män är rätt förändrad…