Det skrämmande med ansvar

När vi i praktisk filosofi diskuterar om moralen finns inom oss alla är jag redan övertygad, och därför slutar detta inlägg inte med en fråga.

I helgen var Ageravolontärerna i Uppsala och träffade unga kristna aktivister från Kristna freds, Svenska Kyrkans Unga, Equmenia, Diakonia och norska Changemaker. Det blev en inspirerande helg med bra samtal och nya kontakter. Dessutom genomförde vi vår första gemensamma aktion.

Aktionen på Stora Torget i Uppsala var en så kallad die in som gick ut på att fyra personer representerade vapenhandelns aktörer – tillverkare, säljare (Sverige), köpare (diverse länder med varierande grad fred och demokrati) och brukare (en anonym militär) – för att visa vapnets korta väg från tillverkning till användning. Övriga fick agera offer och falla ihop på torget när de blev ”skjutna” eller springa fram och sörja dem. Några fick också dela ut information och hålla upp en banderoll med texten stoppa svensk vapenexport.

Jag har alltid varit intresserad av rättvisefrågor (vilket vapenindustrin ju faktiskt är, även om vi inte vill få vapnen fairtrademärkta), men kanske är det på grund av min hemkommun Mölndal, som har både vapenfabrik och flyktingförvar, som jag brinner så för just freds- och flyktingfrågor. Jag fick hur som helst på nytt (liksom i vårt lilla skådespel under Världens fest i Malmö för en månad sedan) ikläda mig rollen som Sverige. Det neutrala, fredsbejakande, välmående Sverige. Det vapenexporterande, neutrala, fredsbejakande, välmående Sverige.

Det är en roll jag trivs med att hata. På sätt och vis representerar den ondskan inom oss själva. Är det måhända arvsynden som gör att vi, trots att 81 % av befolkningen är emot vapenexport till krigsförande länder och 92 % är emot vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter, gör just det? Om det är så, då stämmer jag in när alla frågar varför det skulle vara syndigt att ha kul, och undrar varför det ska vara kul att vara syndig. Det symptomatiska är distansen, att klä ut sig till clown. Klassens clown kan vara förnedrad, men allt han gör är kul. Och jag känner mig som McDonald’s-clownen.

För det är onekligen roligt att stå på piedestal och ropa. Jag är välklädd och viktig. Både industrin och mottagarländerna vill prata med mig och fjäskar med beröm och gåvor. När lille jag får tala högt måste folket lyssna. Och står man högt så hörs man, till skillnad från om man ligger på marken. Därför spelar det inte så stor roll vad jag säger, tänk på jobben låter ändå alltid högre än den sörjandes varför? – det är ju det som är poängen med hierarkin. Med blicken högt trivs jag riktigt bra där uppe på Babels torn.

Men jag är höjdrädd. Och liksom för kejsaren utan kläder är det Captain Obvious jr – barnet som säger det uppenbara; att det ligger döda människor på marken – som får mig att titta ner.  Och nog skäms jag. Jag svajar till och inser att pallen är trebent. Rösten följer händernas skakande exempel. Skärpning nu, jag vet ju att det inte är min roll att visa känslor och att jag gör något viktigt. Jag vänder bort blicken och erbjuder ett par förbipasserande ungdomar världens bästa vapen. Men jag låter inte riktigt övertygande längre. Usch, varför tittade jag ner.

Mikael Risenfors,
Ageravolontär i Stensjöns församling