Bibeln är full av civil olydnad. Det framställs ofta som ett ideal. Det är ibland en nödvändig konsekvens av att man tror. På söndag framställs Moses föräldrar som idealbilder därför att de inte lät sig skrämmas av kungens befallning. Vad var det för befallning? Att alla gossebarn skulle lämnas över till myndigheterna för avlivning.Kanske sa mer ”förnuftiga” föräldrar till varandra att ”vi måste gå med på det annars drabbas hela familjen”. Inget lätt val i förintelsens Egypten. Eller så gjorde man som Moses föräldrar och gömde sitt barn.

Det finns ett par kvinnor i Bibeln som särskilt framstår som hjältar i det har sammanhanget. Två kvinnor som du kanske inte minns även om du har läst hela Bibeln? De hette Sifra och Pua. Mina idoler! I Andra Mosebokens första kapitel berättas det om dem: ”Kungen i Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna, en av dem hette Sifra och den andra Pua, och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder, när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.” Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiska konungen hade befallt dem utan lät barnen leva.”

Hur slutade det för Sifra och Pua tror du? Gick det illa därför att de hade trotsat tyrannen? Eller klarade de sig? Tror du att Gud, som man inte kan se, kan göra något eller är det kungarna på jorden som har all makt? Du får själv slå upp Bibeln och läsa om du vill veta hur det gick för mina idoler.

Också idag ställs det ofta på sin spets för dem som vill lyda Gud mer än människor, och det kommer nog aldrig att bli annorlunda så länge denna världen består. Idag flyr människor för sitt liv från Syrien, Nordkoreas diktator har precis bestämt att 33 kristna skall avrättas för att de är kristna. Hur skall det gå för dem?

Och hur skall det gå för oss som ställs inför val där karriären sätts på spel, som för barnmorskestudenten i Växjö som för sitt samvetes skull inte vill medverka vid aborter och därför blivit fråntagen sin lön och sin chans att arbeta.

De flesta civiliserade länder brukar lämna rum för ”samvetsömma”, som det lite nedlåtande kallas. Diktaturer och Sverige vill inte ha sådant fastän det inte finns några praktiska skäl att låta bli att ha samvetsklausuler.

Det är en klar nackdel att ha ett samvete och att handla efter det. Man betraktas som besvärlig, olämplig och jobbig. ”Hur har du mage att säga att alla vi andra gör fel? Vem tror du att du är?” I själva verket är dessa avvikare några av de mest nödvändiga ett samhälle kan ha även om makten inte tycker om det. De är det som Jesus kallar för salt. Salt svider och håller saker och ting friska.

Vi beundrar ofta dem som visar civilkurage. Men vågar vi kliva ner från läktaren, själva vara med i matchen och själva ställa oss i livets och sanningens tjänst? Det kan kosta, men den Gud som inte syns är inte overksam.

Dela gärna dina tankar i en kommentar