Det har varit ett svart år för Malaysias luftfart. Kanske fäster jag mig vid det på ett särskilt sätt, eftersom jag växte upp i landet. Först ett spårlöst försvunnet plan och nu flyget som sköts ned över Ukraina. Ett civilt passagerarplan som inte hade något med konflikten att göra. En konflikt som eskalerar och oroar.

Flyget startade från Amsterdam. Jag kommer att tänka på legenden om Hans Brinker, pojken som räddade Holland enligt en känd roman, men som kan ha haft en verklig förlaga. Han är på väg hem då han hör ett litet porlande ljud från fördämningen mot havet, och han upptäcker att det läcker vatten genom ett litet hål. Om inget görs kommer hålet snabbt att växa, och han vet att stora delar av landet kommer att översvämmas till flera meters djup. Genast stoppar han fingret i hålet och hoppas att någon skall komma förbi och hjälpa honom. Det dröjer så pass länge att han måste använda hela handen, armen och sedan magen för att täppa till.

Vad hade hänt om han hade sagt: Nej, det här klarar jag inte. Jag är för ung. Någon annan får göra det. Det här är en sak för specialister. Då hade läckaget vuxit bortom räddning.

Jag är för ung, jag är för oerfaren, jag har ingen position, jag har inget med saken att göra. Det är väldigt lätt att vi underskattar vår betydelse. Vad kan jag göra, det blir väl bara en droppe i havet? Och det är klart att ju fler man är desto lättare går det, men någon måste våga börja. Innan de blev kända för sitt agerande var de samma människor som du och jag: Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Rosa Parks, Maximilian Kolbe, Nelson Mandela.

Vi behöver faktiskt konfrontera den s k ”Jantelagen” som präglar vårt tänkande, och som gör oss rädda att sticka ut. Du skall inte tro att du är något, tänker vi om oss själva och andra. Men det är ju fel, och det är ett förnekande av de gåvor och det ansvar som vi alla har.

Vad kan vi göra för att samhället skall bli mindre våldsamt, mindre ogästvänligt och egoistiskt? Alternativet är att sitta i en vrå och uggla för sig själv bakom lås och övervakningskameror. Och vad kan kyrkan göra?

Här är det väldigt intressant att fundera på vilka vi menar med kyrkan. Det är inte ovanligt att vi genast tänker på prästerna, och det är väl naturligt. Men tänker vi då också att det är bäst att vi överlåter saken åt dem som experter? Tänker de kanske så själva också? Det tror jag i så fall är helt fel. Antalet kristna i Kina har tiofaldigats sedan 1949 då Mao tog över. Trots att missionärerna utvisades och prästerna fängslades så är de nu över 80 miljoner, eftersom var och en tog sitt eget ansvar och var trogna sitt uppdrag.

Jag är övertygad om att Gud anförtror alla människor ett ansvar att göra gott. Och var och en som döps har dessutom fått en särskild kallelse att följa Jesus genom att leva ut hans kärlek i ord och handling. Det innebär också att vi behöver vara med och bära svårigheter och nöd i vårt samhälle och värld.

Istället för att förbanna mörkret kan vi tända ljus, det är det effektivaste sättet att hindra våldet att eskalera, vare sig det är här hemma eller i Mellanöstern. Vi kan övervinna rädsla och främlingskap genom att lära känna varandra mer och finnas för varandra och därmed skapa förtroende. Låt oss alla i Backa vara med och göra en manifestation av detta tillsammans. Det har framförts goda idéer om att göra något sådant inför hösten. Hör av dig om du vill vara med!