Födelse och död är de klart viktigaste händelserna i en människas liv. Att Julhögtiden är en stor fest som firar en speciell födelse är kanske de flesta medvetna om. Påsken har ett tema på liv och död som förtjänar minst lika stort intresse, särskilt som det är så hoppfullt samtidigt som det tar vår utsatthet på fullaste allvar.
Alla ägg och påskris och lammstekar och t o m godiset är traditioner med djupare innehåll, som visar på avgörande vändpunkter och hopp. I många fall med anknytning till att den karga vintern är slut och en ny grönska är på väg. Eller måltiden med lammet som går tillbaka ända till faraonernas tid; en judisk minnesfest över att Egypten trots sin makt måste släppa iväg detta minoritetsfolk till frihet och en ny framtid.
Som människor har vi en enorm törst efter frihet och framtid, särskilt om vi känner att våra förutsättningar eller själva vårt existensberättigande är hotade. Arbetslöshet, missväxt, politiskt förtryck, våld i hemmet eller fattigdom kastar mörka skuggor över så många. Även om andra har det ganska bra, så är livet sällan en stilla seglats.
Till världens ände
Patrik Lundberg skriver på tal om barn som lever under utsatta förhållanden: Mamma var beredd att gå till världens ände för min syster och mig, brukade hon säga. Genom elds-vådor, om så krävdes. Precis som alla andra föräldrar jag kände och numera känner.
Det finns en enorm kraft i kärleken. Det måste vara kärlek som motiverar föräldrar att vakna på nätterna, byta blöjor och tvätta sina barn, och att på olika sätt offra sina egna bekvämligheter eller förutsättningar för att möjliggöra ett gott liv för barnen.
Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter! protesterade Petrus när hans mästare Jesus oväntat nedlät sig till detta slavgöra. Inför den judiska påskmåltiden tvättade han alla sina lärjungars fötter och uppmanade dem att i fortsättningen följa hans exempel. Jag tänker att det måste till kärlek för att vi skall tvätta varandras fötter. När vi vet hur lortiga och svettiga våra egna fötter kan vara är det frågan om vad som är värst, att befatta sig med andras eller att uppvisa våra egna. Det kan kännas som en oöverstiglig tröskel.
Kärleken övervinner allt
”Kvinna, där är din son”, säger Jesus till sin egen mamma, och syftar på den lärjungen Johannes, som får höra ”där är din mor.” Det är hans avskedshälsning från avrättningsplatsen Golgata. Han har gått till världens ände och offrat allt för vår skull. Och kärleken behöver inte begränsas av vanlig familjetillhörighet. Det är en fråga om liv och död att vi får hjälp att upprätta nära band till människor omkring oss. För kärleken övervinner allt.
Från korset ropar Jesus: Jag är törstig. Och vi påminns om alla människor i världen, också på mycket nära håll, som törstar efter frihet och framtid och annat livsnödvändigt.
Påsken är full av tårar och förtvivlan, en grusad dröm när Jesus plockas ned från korset och bärs bort till sin grav. Hans närmaste män är vilsna och rädda. När de sedan nås av besked att kroppen är borta tycks det slutliga mörkret sänka sig.
Men Påsken handlar inte bara om döden som yttersta milstolpe, utan om den oväntade vändningen. Den upprörda Maria som kräver att få veta var Jesus har lagts får svar av honom själv, livs levande och uppstånden. Guds kärlek övervinner verkligen allt! Därför skall vi aldrig ge upp, vare sig det gäller orättvisor och nöd i vår tid eller det gäller vår egen situation när vi möter döden. Så länge det finns hopp finns det liv!
Ps 139:11-12 ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”