Yttrandefrihet var ett av årets tema på Bokmässan. Så blir det nästa år också, då det är 250 år sedan censuren togs bort i Sverige. Det finns anledning att fira och att slå vakt om, men också att kritiskt granska, inte bara på bortaplan utan också på hemmaplan. Finns det gränser för yttrandefriheten? Fungerar den i praktiken? När är vi fria, och när är det bra, att säga precis vad vi tänker och känner?

Yttrandefrihet med begränsning

Yttrandefrihet är en av grundpelarna i en demokrati och ”omfattar en frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning”. Censur hör hemma i diktaturer och där blir t ex statens inflytande över mediaaktörerna avgörande för att behålla makten. Idag handlar de t ex om att begränsa användningen av internet.

Även i demokratiska länder finns det olika typer av begränsningar av yttrandefriheten t ex lagar mot förtal, olaga hot, spridande av sekretessbelagda uppgifter o s v. Men ren och skär censur är förbjuden. Du är fri att säga vad du vill. Eller?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Yttrandefrihet

Självcensur

I Sverige finns ingen statlig censurmyndighet som noga övervakar vad som får sägas eller inte. Tack och lov! Däremot tror jag att det ofta förekommer självcensur, både på det personliga och mediala planet. Enligt en undersökning från Demoskop, ett av alla opinionsinstitut, är det tydligt att människor håller igen med sina uppfattningar och att vissa teman inte är i sin ordning att prata om.

Jag tror vi alla har varit i sammanhang där vi först känner in vad som är gångbart, vilka åsikter som är okej. Och så slipar vi till våra egna åsikter så att de lättare ska passa in. Eftersmaken blir ibland ganska dålig eftersom vi känner att vi fegat ur.

Åsiktskorridoren – för smal eller bred

Även i samhällsdebatten finns det tecken på att klimatet är trångt och begränsat och intolerant. Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson försökte för ett par år sedan fånga läget med det träffande men nu också ifrågasatta nyordet ”åsiktskorridor”. Så här skrev han bl.a.:

Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige.

Läs gärna citat i sitt sammanhang! http://www.henrikoscarsson.com/2013/12/valjare-ar-inga-dumbommar.html

På social media, där det är lätt att gömma sig bakom anonymitet, urartar ofta debatter till personangrepp och hatkampanjer. Där kan man undra om korridoren inte sällan är för bred och vid och helt utan sunda gränser.

God omsorg, med lite självcensur

Det finns anledning att fira censurens borttagning, värna yttrandefriheten och kritiskt granska det fria ordets ställning i samhällsdebatten, på internet, men också vad som är okej att prata om i fikarummet, på festen eller hemma vid köksbordet. Är ordet verkligen fritt och när behöver ordet begränsas? Visst finns det lägen där orden kan såra och kränka och där det är god omsorg med lite ”självcensur”.

Total yttrandefrihet

I ett sammanhang är ordet fritt, total yttrandefrihet råder. Inga åsiktskorridorer, varken breda eller smala. Ingen förhandsgranskning om vad som är okej att säga eller ej. Jag tänker på vårt samtal med Gud. Inför Gud kan vi släppa alla masker och vara oss själva utan förbehåll.

Lovsång och klagosång

På söndag är det Tacksägelsedagen och temat är lovsång och tacksamhet. Ett tillfälle att tacka för livet och för allt som ges oss varje dag. Men det är inget krav att vara glad. Är mitt hjärta fyllt av sorg, bitterhet och besvikelse, så är jag fri att istället prata med Gud om det. Här finns ingen censur. Även de mörkaste tankarna, känslorna och attityderna får jag lufta med Gud. Jag kommer inte få medhåll om allt men jag blir inte idiotförklarad eller utfrusen p.g.a. mina konstiga tankar och ord. Men en risk tar jag alltid, när jag pratar med Gud, och det är att min blick kan förändras. Det kan gå så långt att jag upptäcker det goda som Gud ändå gör varje dag i världen och i mitt eget liv. Klagosång till Gud, har mer än en gång i världshistorien, gått över i lovsång till Gud.

Lars Olof Andersson