Där börjar min blogg idag. I en av de mest destruktiva känslor som finns – rädslan.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag börjat skriva, för att sedan radera. Ingenting känns rätt eller ens vettigt i formulering och tanke. Nu inser jag att det inte funkar för mig att påbörja ett resonemang byggt på förnuft när jag inte är där. Jag är rädd, och då fungerar inte förnuftet.

Varför är jag rädd? För att människor just nu tappar kontrollen över sin rädsla och handlar utifrån den.

Varje morgon de senaste veckorna har jag vaknat upp till ännu en nyhetsnotis om en byggnad som satts i brand. En byggnad som var tänkt som husrum åt människor på flykt. Var timma kommer nya uttalanden om främlingsfientlighet. I torsdags morse tog en ung man livet av flera människor i en skola i Trollhättan, och miste själv sitt liv, förmodligen utifrån en känsla av otillräcklighet och rädsla.

Jag tror att det är rädsla som är grunden till alla dessa exempel på fientlighet mot ”de andra”. Om tio personer är bjudna till festen men det dyker upp hundra, blir vi självklart överraskade! Kanske till och med rädda. Vi är vilse i oss själva!

Svaret är inte att till varje pris hindra det som överväldigar oss att komma nära, den kampen tar aldrig ta slut. Lösningen måste istället vara att hitta sig själv, och förvånande nog är det samma sak som att upptäcka att jag är del av en gemenskap. På Facebook delas just nu ett citat som jag gärna stannar upp inför: ”When you have more than you need, build a bigger table – not a higher fence”(”När du har mer än du behöver, bygg ett större bord – inte ett högre staket”).

Det sägs att motsatsen till rädsla är kärlek. Så är det! Och kärlek kommer till uttryck i gemenskapen. Om detta vittnar två av världens största värdegrunder; Bibeln och Koranen. På en pamflett från manifestationen ”Stärka banden” som hölls i Lundby församling 13 februari i år står det att läsa:

”Profeten visade att den viktigaste faktorn för sann tro i hjärtat är att önska för andra det goda som man önskar för sig själv”
Mohammad el-Alti, Göteborgs Moské

”Kärleken är navet i både relationen till medmänniskor och i relationen mellan Gud och människa. —  Kärleken till Gud hör samman med kärleken till medmänniskan. Det är svårt att leva nära Gud om man hatar sin medmänniska. Att älska sin nästa som sig själv uppmanar till en djup samhörighet mellan människor – att se mig själv i min medmänniska”
Marika Palmdahl, Svenska Kyrkan i Göteborg

Hjälp mig övervinna min rädsla! Hjälp mig hitta mig själv, i gemenskapen med Dig!

Cecilia Gunnarsson, Präst inom Kriminalvården