I tidningen Dagen i onsdags stod det på bästa kvällstidningsmanér: Kyrkchock: Tomten finns inte. Nyheten handlar om en skolgudstjänst i Finska kyrkan. I Finland går det bra att ha regelrätta skolgudstjänster till skillnad från i Sverige. Man skulle kunna tro att det innebar en större självklarhet för kyrkan att finnas och vara som hon är i skolans sammanhang, men så var det tydligen inte. Ett predikobiträde hade hållit en andakt och bland annat sagt att: 1 Tomten finns inte och 2. Vi kanske inte ska ha jättelånga önskelistor när det är så många som behöver hjälpen bättre i världen? Nåt i den stilen.
Upprörda föräldrar reagerade. Visserligen hade hon som predikade inte ljugit, men hon hade ”sagt en olämplig sanning”. Och terroristkortet drogs. ”Nu får barnen ingen riktig jul!” och det kunde de verkligen behöva i allt mörker som finns i världen! ”Det är inte kyrkans sak att lägga sig i hur folk har det hemma” var också en kritik som adresserade det här med långa önskelistor.
Tja, vad ska man säga? Här krockar verkligen förväntningarna med varandra. Föräldrarna (kanske inte alla) ville väl ha en liten stund som lyser upp mörkret, litet vackert så där som kan kännas bra. Hon som skulle leda andakten hade satt siktet mycket högre. Ett bra budskap i Advent ska vara sant. Varför lura barnen när det finns något verkligt att hoppas på. Och den kyrkliga representanten hade dessutom mage att utmana vår materialistiska livsstil. (Det betonades i en av artiklarna att hon inte var en riktig vigd präst. Varför? För att man kunde vänta sig bättre omdöme av en riktig präst?)
I artikeln känns det inte som att hennes chef försvarar henne (dålig chef) utan bara beklagar att det hade blivit så fel. Men tänk om hon inte gjorde något fel! Tänk om hon hade rätt om att det är dumt att ljuga för barnen om Tomten (för att det t.ex. kan skada deras tillit när de får reda på att vi ljugit) Och tänk om det faktiskt vore bättre med färre julklappar och att lära barnen att dela med sig lite mer!
I förlängningen av allt detta ligger frågan: Vad är kyrkan till för? Skall den sätta en trevlig guldkant på vardagen eller skall den vara en röst från Gud som visar på en verklig tröst och en verklig utmaning? Och olämplig sanning är utan tvivel ett begrepp att fundera över.