Som 44-åring och efter 12 år som präst befinner jag mig i det som kallas för “Bröllopsbubblan”. Jag kallar det snarare för ”Bröllopshysterin”, åtminstone om jag utgår ifrån de diskussioner som förs på diverse sociala medier.

Senare i år kommer jag och min sambo ingå äktenskap. För första gången kommer jag befinna mig på andra sidan av altarringen och uttala de ord som jag så många gånger tidigare förestavat åt brudpar. Jag är så tacksam över att jag har mina år som vigselförrättare med mig i denna process, för det finns så gott som inget seriöst stöd att få i den värld där ”konsumismen” har den starkaste rösten.

Jag har så mycket jag vill diskutera, men jag väljer att fokusera på ett ämne. Det få bli Svenska kyrkans behov av att återta vigseln som vigselGUDSTJÄNST.

Jag citerar mig själv från ett diskussionsforum på Facebook.
”Kan inte låta bli att lämna en kommentar. En vigsel är en gudstjänst, det får en aldrig glömma. En gudstjänst uttrycker något mer än enbart mänskliga viljor och idéer. Vi präster har ett större uppdrag än att förverkliga mänskliga drömmar. Oftast blir det inte konflikt mellan att lyfta fram Gud som Skapare och Livgivare å ena sidan och längtan efter att som människa ta plats i det egna livet[å andra sidan]. Men ibland finns det tillfällen då en präst bör och skall sätta en gräns för vad som uttrycks i gudstjänsten. Annars riskerar kyrkan förlora sin egen röst och blir istället ett eko.”

Mitt svar var ett inlägg på frågan ”är alla församlingar likadana som vår som inte tillåter mig att gå in [till vigseln] tillsammans med min pappa. Jag har drömt om det hela mitt liv”.

Det finns en genuin längtan hos många barn att få engagera sina föräldrar vid sitt bröllop. En är generös nog att för ett ögonblick träda tillbaka ett steg och lyfta fram någon annan. ”Du skall hedra din fader och din moder”.

Låt oss ta denna passning och göra något riktigt gott av det!

Längre ned i det tidigare citerade inlägget gav jag förslaget att låta alla föräldrar till brudparet stiga fram vid förbönen över det ingångna äktenskapet, och genom att lägga sina händer på barnen, vara med och be för äktenskapet.

Det finns oändliga möjligheter att flytta fokus från en redan infekterad debatt kring ”brudöverlämning” till starka och sunda symboliska handlingar där kärleken mellan barn och föräldrar kan komma till uttryck.