Dan före dopparedan! En dag med pirrande känsla i kroppen men också de trötta mammornas och pappornas dag. Dagen då de sista julförberedelserna görs, den sista julmatens, julbakningens, julklappens och julstädningens och för den som håller hårt på traditionen, den sista julpyntningens och julgranens dag. Snart är väntans tid över. I alla fall för de barn som lever i goda familjeförhållanden. För andra, både barn och vuxna, väntar ett eller flera dygn av ensamhet eller av sorg och saknad eller än värre: av våld och alkohol/drogmissbruk. För ytterligare andra är det ingen skillnad på denna, kommande eller dagar som gått. Antingen firar man inte jul alls eller så lever man i fattigdom, krig och terror.

Och han som kom den första julnatten? Var firar han julen? Svaret på den frågan är enkel. På samma sätt som då! Så här skriver Göte Strandsjö i sin Julvisa: ”Men han som ej fann något rum, bland människorna när han kom, han samma öde röner än, de flesta dörrar stängs igen. Vi nöjer oss med tomma ord och tända ljus på rika bord men håller honom utanför på avstånd så han inte stör. Kanske undrar han på männskosätt om vi någonsin skall fatta rätt vad det innebär att veta om att det var Gud själv som kom”.

Vi ber: Gud, hjälp oss att öppna våra hjärtans dörrar och ta emot din julefred och frid så att vi får kraft och mod att hålla ljusen brinnande i denna mörka värld. Ge oss jul med dig. Amen
+Eva

9:e december, Annadagen, då skall lutfisken i blöt för att fisken skall hinna bli klar till jul”, sa min mormor när jag var barn och så lade hon lutfisken i blöt. Jag minns den platta torra stora fisken och lukten av luten, som var en blandning av soda och släckt kalk, från baljan som stod nere i källaren. Det luktade inte särskilt gott. Men jag tyckte om fisken när den serverades med god vitsås och kryddpeppar så det var ändå lite spännande trots lukten. Och så var det en särskild procedur med hur vattnet och luten skulle bytas.

Förr var lutfisk en speciell högtidsmat och därför var den också en av flera maträtter som man med glädje bröt julfastan med. Att adventstiden ursprungligen var en fastetid tycks vi verkligen ordentligt ha förträngt. Den traditionen har då inte levt vidare i folkminnet. Nej, nu börjar vi med festmaten redan innan advent har börjat. Det är synd tycker jag. Vi borde vara duktigare på att skilja advents- och jultiderna åt. De har i grunden väldigt olika karaktärer och julen blir något helt annan om den inte börjar firas redan vid allhelgonatiden som våra köpmän verkar tycka att vi skall göra.

Förr var de fastetider som föregick våra största högtider, jul-och påsk, en tid av andlig och mental förberedelse inför firandet. Om man ägnar mindre tid åt kroppens mättnad och det materiella så får man mer tid över till den andliga fördjupningen och själsliga förberedelsen inför den kommande storhelgen och mer pengar över att ge till de fattiga. Det är därför vi i Svenska kyrkan har våra stora insamlingsperioder till vårt internationella arbete under våra gamla fasteperioder, advent och fastan.
+Eva Nordung Byström